Alla människor som dött en våldsam död är tragedier, och våldsbrott är naturligtvis än mer avskyvärda när det är barn som drabbas. Krigs meningslöshet blir mer uppenbar och rådande maskulinitetsideal i länder med fred framstår som ännu viktigare att bekämpa.

Jag ser på många sätt likheter mellan Österrike-Ungerns handlande gentemot Serbien efter mordet på Franz Ferdinand 1914 och hur Israel reagerat på de unga pojkarnas försvinnande. Utåt har de lagt oerhörda resurser för att finna pojkarna, men för Israels krig mot Palestina hade det inte kunnat komma lämpligare. Våren har genomsyrats av israeliska provokationer, mängder av palestinska småpojkar har fängslats utan rättegång, demonstrationer har slagits ner och flera familjer har blivit tvångsvräkta. Jag läser nyheterna varje dag med en klump i magen och oroar mig för en tredje intifada, en lika våldsam som den senaste. Lyckligtvis har provokationerna inte lyckats - förrän nu. I en desperat och totalt förkastlig handling är det någon, eller några som tagit ut sin frustration på 3 oskyldiga barn. Och det kommer ge konsekvenser. På samma sätt som Österrike-Ungern tvingade Serbien att de själva skulle få utreda brottet kommer inte Israel tillåta de Palestinska myndigheterna att utreda morden. Trots att regeringen fördömt brottet. Enligt Al Jazeera har 5 palestinier dödats och 400 gripits av israeliska soldater under sökandet som började 12 juni. Det är inte ett rimligt facit eller ett tillvägagångssätt som signalerar att rättvisa ska skipas.

Israels dagliga bombningar av Gaza uppmärksammas inte längre i media, de fängslade palestinska barnen ägnas inga rubriker, vilket naturligtvis ger Israel en fördel. När de "i jakt på de skyldiga" kommer begå än mer krigsbrott och oprovocerade övergrepp kommer världen tyst titta på. (Som vanligt) När barn drabbas blir plötsligt vilka hämndaktioner som helst legitima och det är riktigt otäckt.

Det låter naturligtvis cyniskt, men jag har svårt att tro att de styrande politikerna i Knesset är deprimerande över det som hänt. Vilka det än är som gjort sig skyldiga till de tre morden har banat väg för en israelisk straffexpedition. Det är jag övertygad om. Jag hoppas att jag har fel, men det skulle förvåna mig enormt.

Dag 10/10 – Hemresan

Jävla klyschmorgon. Eftersom jag inte riktigt visste när Yousef skulle möta upp de andra passagerarna som skulle till flygplatsen hade jag i min naiva förhoppning satt alarmen klockan 5. Istället för att njuta av den tunna madrassen och det tunna täcket fullt ut, kommer en stressad familjefar in klockan 04:30 och skriker ”JALLA ALF-TORE!”. Effektivare än alla klockor och mobiler i mellanöstern förvisso, för det tog inte många sekunder för mig innan jag var påklädd, påskodd och på väg.

Fördelen med att jag fick åka med Yousef var att han, av någon anledning som jag inte undersökte, hade en bil med gula skyltar. - Israeliska plåtar med andra ord, och det är en stor fördel när en ska åka från Palestina in i Israel. Vid gränskontrollen blev vi beordrade att låtsassova och det gick bra. Vi säg väl harmlösa ut, (En tant på kanske 70 år satt i framsätet.) så vi behövde inte stanna.

Samma procedur gick vi igenom när vi fräste in i flygplatsområdet. Vi låtsades sova, Yousef hade israeliska flaggan i backspegeln och vakterna släppte förbi oss utan att begära en massa information.

När jag väl lämnat bilen, med dess gula skyltar och tagit farväl av Yousef kände jag hur den imaginära strålkastaren riktades mot mig. Innan jag ens gått in i själva flygplatsen kom en vakt, modell jävligt stor för att ställa frågor och gå igenom mitt bagage. Han bedömde mig med andra ord som en risk. Hade det inte varit för det faktum att jag hängt med en terroristdömd guide i Jerusalem, knappt två dygn tidigare hade jag blivit kraftigt förolämpad. Nu blev jag mest nervös.

Hur länge har du varit här? Frågade han inledningsvis - 10 dagar ungefär, svarade jag sanningsenligt.

Var har du varit? <halvlögn> - Jag har åkt runt lite. Mest Jerusalem

Vad har du gjort? <fetlögn>- Jag har turistat. Badat i Döda havet och allt det gamla klassiska

Har du varit i Ramallah? - Nein

Är du beväpnad? - Öh? Nä?

Har du packat dina väskor själv? - Alldeles själv.

Något explosivt i någon av väskorna? - Öh? Näe? (Beväpnad? Nä, jag har bara en fakking bomb i väskan. Idiot.)

Vad är det här? - En skål och en blomkruka.

- Gå igenom metalldetektorn tack, befalde han.

Är det något jag lärt mig, förutom att plocka oliver och bortse från tungt beväpnade vakter är det att gå igenom metalldetektorer. Empiriska undersökningear på flygplatsen i såväl Tel Aviv som Istanbul visar att jag är klart bättre än genomsnittet på att ta mig igenom en metalldetektor snabbt och snyggt.

- Okej. Du kan gå. Ha en trevlig resa. (Han såg inte ut att mena det. Surgubbe) Kontroll 1 avklarad.

Då var jag äntligen inne i flygplatsen. På väg mot incheckningen stod det en skylt om att alla måste scanna av sitt bagage, även om det inte skall med in i kabinen. Är det någonstans på jorden där det kan vara bra att låta sina antiauktoritära sidor ligga i träda är det på flygplatsen i Tel Aviv. Möjligen i trakterna kring Nordkorea också.

Nåväl, scanningen gick inte alls bra. De såg nämligen en suspekt apparatmackapär i väskan. 

"Den har alla egenskaper som en kameraladdare borde ha, men den har sladd. DET MÅSTE VARA EN BOMB!"

Laddaren gav i alla fall väktarna ett svepskäl till att gå igenom varenda kubikcentimeter av mitt bagage. Böcker, dadlar och 8-timmars-arbetsdag-i-solenkalsongerna. Allt gick igenom. Imponerade nit hos de där stackars gränspatrullerna. Under tiden som de letade komprometterande material, (Alla böcker jag fått under seminarier hade jag postat hem till Sverige dagen innan. Det är inte jättevanligt med turister som råkar ha listor över krigsbrott i bagaget.) ställde de liknande frågor som snubben vid entren. 

När de fått svar på sina frågor och konstaterat att min laddare inte var en kärnstridsspets eller ens en nunchuck fick jag gå. Men väktaren eskorterade mig till incheckningen. Han släppte mig eller min väska med blicken en enda sekund innan den var märkt och halvvägs iväg på bandet. 

Han önskade mig inte trevlig resa. Men han menade det i alla fall. Kontroll 2 avklarad. Det gick som på räls.

Eftersom jag hellre skulle kapa mitt ena ben än köpa israeliskt vin sprang jag förbi taxfreeområdet och bestämde mig för att köra ett pass i metalldetektorn. Den här gången var det min iPod som såg farlig ut. Det var trots allt dubbelt så många sladdar (randiga dessutom) i den, så jag förstår deras oro. När de konstaterat att inte heller min musiksmak var livsfarlig, trots att många hävdat motsatsen, stod ytterligare en gubbe med bister uppsyn och väntade på mig med mitt pass. Han var tydligen säkerhetsansvarig och ville ställa en massa frågor. De påminde om de tidigare, men han ville ha lite fler detaljer. Att jag bott på hostel och inte hos privatpersoner, vart jag köpt mina souvenirer osv. Han nöjde sig med mina lögnaktiga svar och lät mig passera. Jag tror att den första jäkeln kodade mitt pass eller någonting, för de var på mig som iglad varje gång passet var i rörelse. Den här gången fick jag i alla fall en trevlig ursäkt för besväret. Kontroll 3 var avklarad och det var även den sista jag behövde gå igenom innan jag fick mitt utresetillstånd och kunde sätta mig på planet för att åka hem till Göteborg igen.

Efter en turbulent landning i ett regnigt och stormvarnat Göteborg var jag hemma igen. Vid passkontrollen satt det en 50+gubbe med glasögon, grått hår och ett snett leende. Jag har aldrig varit gladare över att se en polis förr.

Ja jävlar.

---

Så. Det var alltså det sista inlägget för den här gången. Imorgon är det en månad sedan jag kom tillbaka från det heliga landet och jag har återigen kommit in i det vardagliga lunket på jobb och universitet. Dock betydligt äldre på många sätt. 

Jag vill avsluta den här rapporteringen med ett önskemål. Dela den här bloggen. Även om det är mina erfarenheter och mina ord handlar bloggen inte om mig, utan om de bönder vi hjälpte och de beduiner vi hälsade på. Den handlar om de 12 åriga pojkarna som sitter i fängelse för stenkastning och den handlar om de människor som utstått tortyr, de bönder som sett sina träd förstöras av israeliska bosättare, de människor, vuxna såväl som barn som skjutits av israeliska soldater och bosättare. Israel kommer inte sluta med sin rasistiska politik om ingen uppmärksammar det.

Twittra, Facebooka, eller länka på din blogg. Det är viktigt.

Vill du läsa mer om de ansvariga organisationerna eller göra en likadan resa som jag gjort finns informationen du behöver här. Antalet deltagare ökar för varje år och det är ett väldigt givande sätt att göra nytta på. Jag kommer defintivt åka tillbaka. SvD publicerade en artikel kring olivbönder och bosättare, bara några dagar efter jag kommit hem. Det kommer behövas fler volontärer, helt klart.

Tack för uppmärksamheten.

Alf-Tore

Dag 9. Sista dagen bland olivträden. 

När planet började närma sig Tel Aviv, för 9 dagar sedan kändes det som om jag skulle vara här i en evighet. 9 dagar hos en okänd familj, i en okänd stad i ett ogästvänligt och okänt land. Min sambo och mina katter var hundratals mil bort och jag skulle reta ett gäng mer eller mindre oberäkneliga människor. Sällan har jag haft mer fel. 

Familjen har varit trevlig. Förvisso misstänker både Larry och jag att de äkta makarna inte kommer vare sig äkta eller makar om ett år, för det har varit en ganska tråkig tog vid ett flertal tillfällen. Eller, fan vet jag. Jag kan säga "tack", "hej" och "skynda" på arabiska, så de kanske skriker ut hur mycket de älskar varandra. Och smäller i dörrar.

Beit Sahour och Betlehem är trevliga. Städerna har inte råd med något större underhåll, så det är många raserade hus, skitiga gator och så vidare, men det är likväl trevliga städer. Främst skulle jag vilja framhålla hur lite ogästvänliga invånarna är. Även om en inte nödvändigtvis skall vara en idealisttönt med volontärarbete på agendan tycker jag att Betlehem skulle fungera som en bra turiststad. Barnen som härjar på gatorna flockas för att prata och skoja, vuxna kommer fram för att hälsa och alla butiksägare är trevliga och hjälpsamma. Nu när jag vet att klockan snart ringer och Yusuf skall köra mig till flygplatsen vill jag egentligen inte åka. Det finns fler oliver att skörda. Det finns fler ungar att tramsa med. Och kanske framför allt finns det många mer seminarier som går att anordna. Jag skall hem till universitetet och kommer inte ha någon tid att läsa något på egen hand.

Strunt samma. Idag var det alltså den sista plockardagen. Bonden vi skulle besöka har sin gård på andra sidan muren, mot Jerusalem till. Medan de andra bönderna i hjälpt under veckan mest riskerar att bli trakasserade av bosättare har den här bonden haft många och långa problem med såväl bosättare som soldater. För det första ligger hans gård på fel sida muren, och är därför intressant för Israels expansion. Lyckligtvis och förvånansvärt har dock familjen haft både ork och råd för att dra igång alla de rättsprocesser som varit deras rätt. En himla massa papper har behövs, men efter flera års kamp har de äntligen kunnat bevisa att gården är familjens, och att den så har varit i flera generation. Under den här processen har bosättarna förgiftat deras brunn, och israeliska soldater har förstört vattenledningarna. Så förutom att bonden och hans familj, eller ens en liten busslast med internationella aktivister, får åka till gården från Betlehemområdet, (Men därifrån går bra. Fråga inte varför.) och att de inte får bygga någonting på sin gård, klarar de sig faktiskt ganska bra. Dalen där hans olivträd växer räknas som ett av de bättre i Mellanöstern för oljeproduktion. En gallon olivolja härifrån kostar 1500 shekels. = ca 1000 kronor litern. Med andra ord bidrar en effektiv skörd väldigt mycket till familjens årsinkomst.

                           Ett styck olivdal. I bakgrunden är det ett riktigt kloster, där det finns riktiga munkar. Fett. Och kanske lite gammaldags.

Dagen flöt på bra. Vi har alla blivit ganska duktiga på att plocka oliver, vi samarbetar bra och framför allt har vi börjat tycka väldigt bra om varandra. Arbetet med att prata med så många som möjligt har varvats med att få så jämn solbränna som möjligt, utan att åsidosätta skördandet allt för mycket. De här jäkla träden fick mig nästan att fundera på om det inte ligger någonting i det här heliga landetpratet. Olivjävlar överallt. 

Slutligen blev vi dock färdiga. Lagom till lunchen. För första gången under hela veckan hade bönderna tagit oss vegetarianer i beaktande. Vi fick därför mer än ris den här dagen. Fyllda squashar. Goda som attan.

Efter lunchen var det dags att bege sig mot Beit Sahour igen. Stegar, hinkar, presenningar och det lilla fåtal vattenflaskor som fanns kvar snappades upp och vi traskade i en gåsrad iväg mot den enkelriktade grindjäveln som de israeliska soldaterna av någon outgrundlig, skitjobbig, maktuppvisningsmanöver kräver att skall finnas.

                  Den "enkelriktade" grinden, som bönderna, ytterst symboliskt, är välkomna att använda när de är på väg bort från sin gård, men inte då de skall hem igen.

När vi stod i solsteken och väntade på bussen var det en liten grabbjäkel som såg oss. Snabbt sprang han in och hämtade ett flak cola och sålde för 5 shekel (mer än 100% förtjänst). Han var glad och alla hade småpengar vi inte behövde. Han krängde därför en massa burkar. Reinfeldt hade varit stolt över den lilla entreprenören.

                                             Kass bild, men affärsmannaungen var så himla glad och storebrorsan så himla stolt att jag måste lägga upp den.

Nu sitter jag på sängen igen, och har duschat. Inte all solbränna försvann den här gången, så jag kommer kunna bevisa att jag vistats i solen. Innan vi åkte hit var vi borta vid ett hotell och skickade hem grejer som kan anses komprometerande. Gränssnuten skall tydligen inte sätta jättestort värde på böcker som listar Israels krigsbrott och sådant. Det var svindyrt, men eftersom jag är både feg, konflikträdd och vill ha möjligheten att komma tillbaka var det lika bra att skicka iväg allt som kan ramla ner i klaveret imorgon. Orka småbarnsgrina och pissa ner sig inför främmande soldatjävlar.

- Paus -

Så, nu har jag sagt adieu till mina kamrater borta vid universitetet. ATG (Fortfarande inte Sveriges trav) hade anordnat en palestinsk afton, så det var folkdans, förvisso med ouns-ounsmusik, men ändå, och ett palestinskt folkmusikband. Det var ett jäkla drag. Jag hatar avsked, och nu är det en massa folk ifrån hela jävla världen som skall avtackas. Ett gäng britter, en australienare, schweizare, danskar och FAN VET ALLT. Lyckligtvis fanns det några svenskar och ett gäng norrmän som jag tycker väldigt bra om, och det finns ju faktiskt både chans och sannolikhet att återse dem igen. Oslo är man ju i åtminstone två gånger per år. För att det är en fet stad. 

Det sjuka med den här dagen är dock det som hände en av de andra grupperna. Vi har ju haft en extremt friktionsfri skörd. Britten vars stege försvann klarade att hänga kvar i trädet, den enda som blivit magsjuk är undertecknad som inte bryr sig och vi har inte sett skymten av förbannade bosättare eller bestämda soldater när vi härjat i lundarna. Fram till idag. Gruppen, som ironiskt nog är den med flest amerikaner, stötte bokstavligen på patrull. Israeliska soldater, asbeväpnade precis som vanligt och i sällskap av tanks (!) vägrade de släppa in några olivplockare till träden. Beväpnad med solkräm och presenning finns det inte jättemycket att göra när man blir hotat av en FACKING PANSARVAGN, så efter en del käftande var de tvungna att vandra hemåt igen. De träden kommer förmodligen inte bli skördade den här säsongen, med allt vad det innebär för trädens välmående, familjens ekonomi och den där osmanska skitregeln som innebär att obrukade gårdar tillfaller staten. Vi snubblade med andra ord på mållinjen i att leverera en perfekt skörd för våra palestinska vänner. Det gör mig så förbannad. Det här onödiga tramsandet som bara är till för att visa makt och för att göra livet surt för ett gäng fattiga bönder. Det är overkligt. Det är ovärdigt. 

Nu skall jag oavsett släcka lampan och hoppas på lite sömn. Om fem timmar ringer klockan och jag skall hem till overkligheten igen. Där jag spolar ner dricksvatten när jag varit på muggen, där polisen vill mig väl och jag kan plocka svamp i skogen utan att riskera att bli skjuten av en jävla pansarvagn. Det skall bli skönt. Men jag är ledsen över att behöva åka och jag är förbannad över att jag har behövt vara här. Det är så himla sjukt. Det finns fattigdom och elände överallt, men det finns få ställen det känns så meningslöst som här. En guide berättade att Israeliska bönder sätter upp marknadsstånd precis vid olika checkpoints och säljer grödor för under marknadspriser, bara för att underminera den palestinska jordbruksekonomin. Det, och alla import och exportförbud som finns håller arbetslösheten uppe och ekonomin nere. Bara för att jävlas.

Angela, kvinnan som guidade oss igår använde det extremt laddade begreppet "etnisk rensning" och bekräftade det jag gick och tänkte på. Hon hade också tvekat i att använda det, men någon FN-snubbe som hon litade på använde det, så därför gör hon det numera också. Det är inga massgravar, och inga massdeportationer, men med ekonomiska sanktionerna, behandlingen av araberna i Östra Jerusalem och byråkratin i B- och C-områdena tvingar folk på flykt. Med en illvillig och målinriktad byråkrati blir större och större områden helt fria från araber. Således är det ingenting annat än en etnisk rensning. Och det medan hela världen tittar på.

Helvete.

Dag 8. Jerusalem och medelklassbosättningarna utanför samma stad.

Åh fy fan. Larry hade rätt. Trots att vädret är fantastiskt, mitt resesällskap är av den trevligare sorten och Jerusalem är fräckt var det här den absolut sjukaste dagen jag varit med om till dags dato. Jag har förvisso levt ett väldigt skyddat liv, där ett av mina största trauman från barndomen är att jag inte fick ett elektriskt legotåg. På riktigt: Min defintion av "orättvisa" när jag var liten var att jag inte hade ett elektriskt tåg. Det svaret finns bevarat i något av mammas skåp. (Skall nog hitta det jävla pappret och gräva ner det i fårhagen.)

Än så länge befinner jag mig i någon typ av chock. Det är inte likt mig att underreagera på det här viset.*

Nåväl. Vi började vår dag i Gamla stan i Jerusalem. Det är som Visby fast på riktigt ungefär. Den här gången hade vi dessutom en guide, väl insatt i händelserna som utspelats de senaste decennenierna till vårt förfogande. Exempelvis pratade han om de 500 muslimer som efter kriget 1967 tvingades flytta till ett flyktingläger när Israel ville bygga ett torg framför Västra muren. Usch för folk som envisas med att bo i sina hem. Sådant provocerar. Återigen är det alltså tusentals människor som visar sin lojalitet gentemot Gud på stulen mark. Israels ockupation av Jerusalem har varat ända sedan 6-dagarskriget. Det var ett rent kolonialkrig och varenda israel som flyttar in till Jerusalem bidrar till landets internationella brott.

Trots att Tel Aviv är Israels officiella huvudstad och Jerusalem är erkänd som Palestinas huvudstad, är den likväl styrd av Israel. För att ingen skall särbehandlas ekonomiskt skall alla stadsdelar betala lika mycket i skatt. Den östra delen, som fortfarande är bebott av palestinier, betalar alltså lika mycket i skatt som de nya invånarna i de västra delarna. Tyvärr är det här som jämlikheten slutar. Östra Jerusalem bidrar till stadskassan, men får ingenting tillbaka. Sophämtning, gatubelysning, vatten och annan grundläggande infrastruktur är således totalt obefintlig. Det resulterar givetvis i färre turister och mindre inkomster.

Det är även Jerusalems stadshus som beslutar om bygglov. Enligt FN:s rapporter är det ca 4% av de palestinska bygglovsansökningar som blir godkända. Det är en process som kan ta flera år, är i princip omöjlig att överklaga och kostar mycket pengar. Pengar som i allmänhet inte finns pga kassa arbetsvillkor, få turister osv.

I ren desperation och av stort behov är det många som struntar i formaliteterna och bygger nytt ändå. När byggnaden är klar kommer det med stor sannolikhet en delgivningsman och ger familjen två alternativ.

1. Riv ditt hus. Själv.

2. Låt oss riva ditt hus. Du får betala alla kostnader.

Det är tydligt att Israel inte nöjer sig med området de olovligen ockuperat sedan det illegala kolonialkriget 1967. Sakta, men säkert, och med mindre uppseendeväckade, byråkratiska sätt fördriver de allt fler palestinier från sina hem.

När vi gick bland husen i Jerusalem pekade guiden rätt som det var på ett hus och berättade att det fanns rivningsorder på det. Det kunde vara en skola, kanske en bostad. Någon dag, utan förvarning kommer ett gäng byggarbetare, eskorterade av tungt beväpnade soldater, knacka på för att berätta att huset skall rivas.

Efter en rejäl lunch på universitetet träffade vi en fantastisk kvinna som heter Angela. En brittisk halvjudinna som flyttade till Israel som ung. Hon tröttnade fort på det hon såg, och började snart jobba ideellt för en israelisk organisation som arbetar mot de illegala bosättningarna, muren och apartheidlagarna. Hon har talat inför FN och föreläser jorden runt om situationen i Mellanöstern. En väldigt driven och vettig människa med andra ord.

Med Angela som guide lämnade vi Jerusalem innerstad. Eftersom vår buss hade gula skyltar kunde vi utan problem använda de bra, USA-finansierade vägarna. 10 minuter senare var vi mitt i Judeeiska öknen.

Om ni tänker er en kombination av ett brittiskt medelklassvillaområde med en amerikansk Hollywoodförort, med spanska inslag. Så såg området vi hamnade i. Palmer, vackert grönskande gräsmattor, stora buskage, lekplatser, fontäner, gallerior, nybyggda 2-våningshus och blänkande bilar. 

                                                                                                                Bosättning. Kom ihåg att vi befinner oss mitt i Judeeiska öknen.

För den observante läsaren kan det här tyckas märkligt. Vi var högt uppe på ett berg. Mitt i en jävla öken. Med grundläggande geografikunskaper förstår en sjuåring att varken palmer, kattungar eller grönt gräs hör till vanligheterna i en öken: Tittar man på marken ser en ett gäng svarta slangar som förser växterna med det vatten de behöver för att leva. En bosättare som bor här förbrukar dubbelt så mycket vatten som en israel i Jerusalem gör och 10 gånger så mycket som en palestinier i Gaza gör. På sommaren är vatten ännu mer av en bristvara, så vad är det naturliga att göra för att hålla fontänerna sprudlande och palmerna gröna? Man stänger av vattnet som går till de palestinska områdena. Det är ju en mänsklig rättighet med skinande bilar. Att arabiska småungar, några kilometer bort blir sjuk av att dricka kasst vatten är en smäll man får ta.

Helt och hållet på grund av de otaliga subsidier och skattelättnader den israeliska staten står för är det väldigt billigt att bo i en illegal bosättning. Det är billigt och det är vackert, så det är många som gör det.

På andra sidan vägen, lite längre ner för kullen finns det några plåtskjul. I likhet med skolan i östra Jerusalem ligger det en rivningsorder på de här skjulen . Vilken dag som helst kan det komma en bulldozer, givetvis i sällskap med ett gäng soldater, och jämna de redan fallfärdiga skjulen med marken. 

Det låter kanske inte så allvarligt, men det är självklart inte bosättarnas skjul, utan de är palestinska beduiners bostäder. Fyra tunna väggar och läckade tak, inget vatten, inget avlopp. Några hundra meter längre bort sprutar stora fontäner.

                                      I förgrunden: beduinbostäder med rivningsordrar. I bakgrunden: illegala bosättningar, finansierade av israeliska staten.

Vi hälsade på en av områdets beduinfamiljer. När barnen kom hem från skolan 11 september möttes de av ett gäng stora sten- och skrothögar. Några timmar tidigare hade israelisk militär kommit till gården och gett familjen 30 minuter. De fick rädda sig själva och samla så mycket saker som möjligt. När tiden var ute fullföljde soldaterna sitt uppdrag. Bostäderna, fårkättar och förråd raserades. Förråden var fyllda för ett stundande bröllop. Mjöl, socker och levande höns demolerades ner i gruset medan den maktlösa familjen tvingades titta på. Ett litet hus sparades för bröllopet. När paret är gifta kommer även den byggnades raseras. Utöver det väntas en ovanligt bister vinter i år, så familjen måste sälja stora andelar av sin boskap för att fåren inte skall frysa ihjäl.

På andra sidan dalen ser vi en stor vattencistern. Den leder till bosättningen. Barnen vi hälsar på måste skaffa vatten för egen maskin. 

När vi klivit av bussen och närmar oss ser vi hur barnen i familjen släpper allt de sysslade med och sprang för att möta oss. Vår guide berättar på arabiska att vi är olivplockare från olika delar av världen. De blir genast glada. De vill vara med på kort och de bjuder in några av oss att titta in i deras provisoriska hus. De förstår att vi bryr oss om deras situation. De förstår att vi bryr oss om deras rättigheter och de förstår att vi vill väl. Angela berättade att familjen hade erbjudit de tidigare grupperna te, men den här gången var de vuxna upptagna på annat håll.

                                           Det provisoriska hus beduinfamiljen byggt upp efter förra månadens rivning. 5 minuter från där översta bilden blev tagen.

Det här besöket var strategiskt nog det sista vi gjorde i Jerusalem. Stämningen i gruppen var ljummen och jag tror inte att vi hade kunnat ta in mer information. Det var en tyst resa hem till Beit Sahour.

Kvällens föreläsning fortsatte i depressionens tecken: 90 minuters monolog om palestinska barn i fängelse.

En av alla diskriminerande lagarna Israel stiftat är att straffmyndighetsåldern för ett palestinskt barn är 12, medan den är 14 för en israelisk medborgare. 

Stenkastning är sedan lång tid tillbaka ett brott, oavsett kastets orsak eller verkan. Om ett 12-årigt barn kastar en sten mot en pansarvagn och missar kan han dömas till 10 år i fängelse.

Föreläsaren, som även han figurerar hos FN, berättade att i genomsnitt arresteras 2 palestinska barn per dygn.

Runt 6 soldater åker ut mitt i natten och bultar på det misstänkta barnets husdörr. När alla i familjen visat ID tar soldaterna den anklagade, bakbinder honom, sätter en ögonbindel på honom och sätter barnet mellan bänkarna på bilens flak.

Förolämpningarna haglar.

Föräldrarna får inte följa med sitt barn, och de får heller inte veta vart barnet skall föras. Väl framme vid vad som brukar vara den närmaste bosättningen. När han (jag skriver han för att det blir bättre textbindning och för att det är en kraftig majoritet pojkar som arresteras.) legat bakbunden några timmar är det dags för förhör, utan att ha blivit upplyst om sina rättigheter.

Utan advokat och utan någon av sina föräldrar tvingas han erkänna brottet han blivit misstänkt för. Flera barn har vittnat om att ha blivit slagna när de nekat. 12-åriga grabbar är inte den mest envisa typerna av människor, så snart har de erkänt. Oavsett om de är skyldiga eller ej. Ibland blir de lovade att bli frisläppta vid ett erkännande. Ett löfte som extremt sällan infrias. När en bekännelse är påskriven, (trots att den är skriven på hebreiska) är det så gott som omöjligt att gå fri i en militärdomstol. Advokatens jobb blir alltså inte att fria barnet, utan att hålla straffet så milt som möjligt. I allmänhet blir straffet mellan 3-6 månader i fängelse.

De palestinska myndigheterna  kräver att om en elev missat fler än 60 skoldagar måste läsåret gås om. 

Ytterst få av de straffade barnen gör det. Istället ger de sig ut på arbetsmarknaden. I Gaza ligger arbetslösheten på ca 40%. Ett vanligt jobb, som vuxna inte klarar av, är att samla upp de betongbitar som ligger på gränsen mot Israel. Det råder importförbud på betong till Gaza, så palestinierna måste återanvända den cement som finns tillgänglig. (Vilket förgiftar ett stort område kring fabriken.) Kommer en palestinier, oavsett kön eller ålder, närmare än 50 meter gränsen riskerar de att bli skjutna av de vakthavande soldaterna. Går man hungrig tillräckligt länge påverkas omdömet rejält och det rapporteras ofta om barn som blivit allvarligt skadade eller dödade i sitt letande efter små betongbitar. Detta kanske för att de som 12 åringar kastade sten mot ett torn, en mur eller en pansarvagn. 

2 barn per natt. Året runt.

* Lika förutsägbart som ett spam i inkorgen började jag givetvis lipa idag, tre veckor efter besöket. Jag har hört om mycket skit förr, men jag har aldrig sett sådan meningslös ondska på riktigt förrän nu.

Dag 7.

Den dag jag varit mest orolig för är snart överstökad. Det var olivplockning hela dagen, och inte bara under förmiddagen som den bortskämda snorungen jag är hunnit  vänja mig vid. Lyckligtvis, eller förmodligen välplanerat, jobbade vi i en dal, så det var relativt svalt. (Eller så börjar jag vänja mig vid värmen.)

                                                                           Veckans första och största moln. Eller som palestinierna kallar det: "regn". (Nä, det gör de inte.)

Det var en stor och väldigt energisk familj vi hjälpte idag. Varenda träd var fullt av klättrande palestinier och västerlänningar. På marken härjade en drös med småbarn på ca 3-10 år som vill bli fotograferade och få hjälpa till genom att plocka upp de oliver som landat utanför presenningarna. Den här resan är så himla givande. Familjernas glädje och gästfrihet sprider sig till alla inblandande, jag får klättra i träd utan att folk tror jag är dum i huvudet och framför allt lär jag mig mycket mer om konflikten och vilka brott den israeliska staten dagligen gör sig skyldig till. Eller, jag har snarare lärt mig hur fruktansvärt mycket jag inte vet om konflikten. Även om jag gör ett politiskt statement, gör konkret nytta, och bidrar lite till flera palestiniers ekonomiska utveckling jag ändå inte släppa känslan av att vara på semester. Det känns så skevt att jag om fyra dagar är tillbaka i Sverige och lägger 200 spänn i månaden på sand mina katter kan skita i. Jag har blivit ännu mer medveten om hur priviligierad jag är. En skall inte skämmas över sina priviligier, men det är vår jävla skyldighet att vara medvetna och tacksamma för dem. Det är trevligt att klättra högt, men en skall inte glömma vem som håller i stegen. (I mitt fall hette han Laurent och är från Frankrike.)

                                                                                                                Vår gruppledare Jawad, ett gäng lokala olivbönder och en skara barn.

-Paus-

Nu är jag tillbaka från en ytterligare en föreläsning. En professor som är specialiserad på palestinska flyktingar. När den israeliska staten bildades 1948 blev många palestinier fördrivna och fick internationell flyktingstatus. Alla som får sina bostäder beslagtagna av främmande makter blir per definition flyktingar. Av de 1,6 miljoner palestinier som bor i dagens Gaza är 1,2 miljoner flyktingar från andra delar i Palestina. Enligt FN skall flyktingar vid tillfälle och möjlighet få återvända. Det tillåter dock inte den israeliska staten. Det är alltså ett brott mot internationell lag.

Det finns olika typer av flyktingar. En av de mer korkade saker jag hört, som Israel har patent på är de s.k "present absentees" som på något sätt ger en människa flyktingstatus trots att hen befinner sig i sitt ursprungliga hem. (Här döljer sig en herrans massa juridiskt mumbo-jumbo som jag som sketen lärarstudent inte har en chans att hänga med på.)

När palestinska apelsinbolaget Jaffa tvångsblev israeliska apelsinbolaget Jaffa beslagtogs marken och apelsinträden, men de forna ägarna, som nu per definition var flyktingar, hade ingenstans att ta vägen och hade inget annat väl än att själva bemanna odlingarna för extremt kassa löner. Allt är som sagt en enda härva av paragrafer och promemorior. Kontentan är i alla fall:

1. Det var ett internationellt brott när israeliska bosättare fördrev jaffaägarna.

2. Det är ett internationellt brott att inte låta dem eller deras släktingar få tillbaka marken.

3. Jaffa är numera ett rövföretag som absolut ingen normalt funtad människa borde beblanda sig med. 

4. Internationell lag gäller bara vissa länder.

Nu skall jag sova. Den här akademikertönten är inte van vid fysiskt arbete längre. Imorgon skall jag iväg till Jerusalem igen. Larry har berättat om vad jag kommer höra och se, så jag är ganska nervös. Jag är alldeles för emotionell för sådant här.

Dag 6.

Efter en dags lösdriveri genom turiststråken i Jerusalem, tedrickande och trams var det återigen dags att dra på sig sina oljiga byxor och sin smutsiga keps för att dra iväg till något av Palestinas alla olivlundar. Dagarna går så fruktansvärt fort! Nu har halva tiden gått, och det känns som om jag precis kom hit. Vi sliter häckarna av oss i i träden, men vi har givetvis väldigt trevligt tillsammans under tiden. Mest är det beresta och genomssympatiska tanter som fnissar fram anekdoter. Tiden flyger iväg, och trots att det stundtals är rejält påfrestande vill jag bara jobba mer. 

Idag fick vi sällskap av en annan organisation. Den bestod av ett gäng extremt utåtriktade och glada människor och det blev så himla roligt. Runt omkring bland lövverken hördes ivriga samtal,högljudda skratt och okänd sång. Den här att-alltid-alltid-ta-i-hand-kulturen som finns i alla kulturer utom vår borde vi verkligen ta över. Det är trevligt med handslag. Därför borde det göras oftare. Väldigt enkelt.

                                                                                                                                                               Folk och träd. Och tre stegar.

Bonden vi besökte idag har en gård modell större. Ca 100 dunhams (hektar). Han ärvde gården efter sin pappa för 35 år sedan. Under tiden han drivit gården har inte färre än tre (3) bosättningar etablerats kring stället. På det fjärde, och sista vädersträcket har samma bosättare fått en alldeles egen väg. Den norra bosättningen (Tror jag. Vem har koll på vädersträck år 2013?), ligger så nära att jag nästan såg in i vardagsrummen till de som som bor där. Det är inte bara de kriminella bosättarna som gör sitt bästa för att roffa åt sig familjens ägor. Staten Israel har insett att flygplatsen i Tel Aviv är lite för långt ifrån Jerusalem och att just den här marken skulle passa perfekt för ett flygplatsbygge. Vår gruppledare berättade för oss att gårdsägaren blivit erbjuden 15 miljoner dollar.. Fattar ni hur många liter olivolja en människa måste kränga för att tjäna 15 miljoner dollar? Jättemånga är svaret.

Bonden vägrade.

Istället för pengar erbjöd de honom ett nytt stycke land. 3 gånger så stort som hans nuvarande.

Han vägrade.

Den principfaste bonden har naturligtvis personliga band till sitt ställe och blir äcklad av tanken att ta emot pengar av samma människor som med militärstyrkor låter misshandla andra palestinier och stjäla deras livsuppehälle.

Beundransvärt givetivs. Dessvärre är sannolikheten ganska liten för att han på sikt kommer kunna behålla sin kära gård. På något sätt kommer Israel förmodligen kunna sätta sina planer i verket. Bondens andra hus, beläget i Betlehem har fått stå tomt länge nu, eftersom han inte vågar lämna den stora gården, då risken för att någon av alla bosättare kommer ta tillfället i akt och hitta på något bråk.

Närheten till obstinata idioter till trots, flöt skörden på väl. Vi såg inte skymten av varken bosättare eller soldater. Precis inom planerad tid blev vi klara med plockandet och familjen bjöd oss alla på en fantastiskt lunch. 

                                                                                 I förgrunden: Tomater. I bakgrunden: våra oliver. I jättebakgrunden. Israelisk bosättning.

Så mätt så att jag nästan grät satte vi oss på vår buss och brände iväg in BATILS kontor i Betlehem. BATIL är en juridisk organisation som forskar kring palestiniernas utsatta situation och Israels internationella lagbrott. De har listat inte förre än trettio olika lagar som på något sätt diskriminerar invånarna i Palestina och Israel. (Apartheid) 

Några exempel:

Enligt internationella bestämmelser får en ockupationsmakt inte resa byggnader eller på andra sätt förvanska det kontrollerade området och att kolonisera ockuperad mark är också ett brott enligt FN. 

Flitigt användande av tortyr, kass rättsäkerhet och andra brott SOM DET ÄR HELT SJUKT ATT INGA ANDRA LÄNDER REAGERAR PÅ, nämndes också.

Efter föreläsningen åkte vi längre upp på gatan och hälsade på en "kvinnoorganisation" eller som jag själv kallar det: "ett företag" som tillverkar tvål. 4 kvinnor som pga muren inte kunde fortsätta med sina vanliga arbeten. De lärde sig tillverka tvål, och tillverkar numera tvål, Fight Club-style. Fast de sägs använda palestinsk olivolja istället för stulet underhudsfett. Närproducerat (ca 5 meter från fabriken) och Fairtrade. Fantastiskt.

På kvällen var det dags för ytterligare en föreläsning. Den här gången var det en dude som figurerar i BDS-uppropet. BDS står för Bojkott, Deinvestering och Sanktioner och handlar, något förenklar, om hur olika grupperingar kan påverka stora företag så att de ber Israel dra åt helvete. (Min tolkning och mina ord) och på så viss sätta press på olika fraktioner i den israeliska ekonomin. Norska studenter har t.ex fått Oslos universitet att säga upp sina kontrakt med "säkerhetsföretaget" G4S, som på många sätt bryter mot mänskliga rättigheter i israeliska fängelsen. 

Enligt Israel själva är BDS-rörelsen helt harmlös, men de har likväl spenderat 60 miljoner dollar för att på olika sätt försöka sabotera rörelsen. Tidigare i år gick även ett parti till val på att minska den palestinska gruppens inflytande.

Väldigt inspirerande.

Imorgon är det heldag på olivfälten som gäller. Det kommer bli tufft. Jag borde duscha. 

Orka duscha.

Dag 5. - Jerusalem

Idag var det schemafritt och 140 internationella olivplockare släpptes lösa i det heliga landet. Några åkte till Jericho för att se sten och några åkte till Döda havet, för att se jävligt salt vatten. Eftersom jag aldrig lärt mig hur man ligger och flyter tänkte jag till en början åka till Döda havet för att kompensera min brist på talang, men när ett gäng jämnåriga kamrater frågade om jag ville följa med till Jerusalem var valet självklart enkelt. 

Vi vaknade tidigt av ett gäng torggubbar som stod nedanför fönstret och skrek. Inte på oss, utan mest för att de var torggubbar. Utsikten för fler sömntimmar var klen, så därför visslade vi iväg, bort från den smittohärd våra sängar förmodligen var. Ingen av oss hade öppna sår, men jag skall nog ringa runt om några veckor och se om alla klarat sig från åkommor.

Bara några hundra meter från vårt hostel, via trånga gränder belamrade med kryddor, sjalar och souvenirer hittade vi Klagomuren. En flygplatsundersökning av oss och våra väskor senare var vi inne i området. I det stora hela, som sekulariserad tölp, skulle jag vilja påstå att det var ganska ointressant. Jag var mest tacksam över att få ägna mitt liv åt att undervisa småkids istället för att prata med en vägg. Nog för att det känns som om jag gör det ibland, men ett "Skit på dig, gubbjävel!" är ändå roligare än att läsa böner 24/7. Låt gå att de kommer till himlen, medan jag.. inte gör det.

Inte långt ifrån Klagomuren ligger Jerusalems kanske mest kända byggnad. Klippdomen. Den enda byggnades jag sett på fem dagar med en annan färg än kalksten. EN MOSKÉ! Märkligt att inte hela Jerusalem vänder sig mot Mecka eller slår sina kvinnor.

Efter kanske en timmes köande och ytterligare en flygplatskontroll fick vi tillstånd att passera. (Till min stora lättnad hade inte min väska blivit explosiv under de 300 meterna sedan den senaste kontrollen). Jag funderade på om jag skulle dra det gamla klassiska överarmsskämtet när de frågade mig om jag hade några vapen på mig, men israeliska snutar se ut att vara lika humorbegåvade som Janne Josefsson, så jag bestämde mig för att låta bli. Snopet att bli skjuten EFTER kontrollen.

I gångtunneln upp mot Klippdomen hängde det Israeliska flaggor. Vilket givetvis är extra kul, då de ockuperar området och det faktum att israeliska medborgare är förbjudna att vistas på området. (Sedan Ariel Sharons lilla fadäs vid området, som sägs vara en av orsakerna till att den senaste intifadan bröt ut, får inga judar vistas där.)

Väl ute ur gångtunneln var det mest turister. små tanter i hijab och tungt beväpnade israeliska soldater.  

Fan vad jag hatar soldater.

                                                                                                                                                                                Byggnad med färg!

Efter en stunds fotograferande kilade vi vidare mot den arabiska delen av Jerusalem och plötsligt var det nästan helt tomt på turister. Resten av dagen var givetvis väldigt trevlig. Fantastiskt sällskap, förhållandevis lite elände och gott humör. Efter en stabil och fantastiskt god frukost begav vi oss mot Oljeberget för att se utsikten över Jerusalem, och för att se några olika kyrkor som vi inte var välkomna in i. 

"Grekisk ortodox? Nähä. DRA!"

                                                                                                                                                Jerusalem, sett från toppen av Oljeberget

Området kring Oljeberget är som många av er säkert vet nästan löjligt helig. Jesus hängde här, Maria är begravd här och så vidare. Arkitektur och gamla saker är givetvis fräckt, så jag var givetvis helnöjd över att få strosa hyfsat fritt bland alla historiskt viktiga platser. Huruvida Maria var jungfru eller om Jesus sista måltid var bland olivträden i Getsemane låter jag vara osagt. Fräck kyrka och snygga, svingamla träd är det i alla fall.

                                                                                                                     Getsemane. Olivträd som vi inte fick skörda, ens om vi hade velat.

Nu sitter jag i mitt rum, hemma i Beit Sahour och äter saltlakrits. Allt är så himla sockrat här nere att min kropp skulle behövt några kallsupar i Döda havet. Frukostflingorna jag åt första gången var så söta att det gjorde ont i käkmusklerna.

"Behöver du socker" frågade värdmamman snällt.

- NEJ, nästan skrek jag. Så här i efterhand ångrar jag mig lite. Strösocker hade förmodligen fått flingorna att smaka mindre sött. Ättika, socker och kyckling. Det är vad vi lever på. 

Exklusive kyckling för min del.

Dag 4. (Tisdag)

Återigen var det dags för en förmiddag bland olivträden. Mageländet har lugnat ner sig på riktigt så den här gången kunde jag äntligen visa för mig själv att de gamla torpartakterna från barndomen fortfarande sitter i. Familjen som vi hjälpte idag har betydligt äldre träd än bonden vi hälsade på i söndags. De här var ungefär hundra år, och var därför riktiga klätterträd. Rent infantilt var det därför mycket roligare, eftersom det faktiskt är sjukt roligt att klättra i träd, men rent intellektuellt och arbetsmässigt var de betydligt kassare. Det var fan oliver över allt i de där himla träden. När klockan var runt 9 klättrade jag upp, plockade, plockade, plockade och plockade. Med jämna mellanrum var det någon kamrat som skickade upp några slurkar vatten och värdfamiljen hade olika kakor de ville bjuda på. När klockan närmade sig 13 hoppade jag ner. Otillfredställd, törstig och solbränd. (Solbrännan försvann märkligt nog i duschen när jag kommit hem.) Det där jäkla trädet hånade mig. När jag hängde där i de mest onaturliga ställningarna kände jag mig som stackars Sisyfos. Så fort en gren var skördad såg jag en ny gren som var späckad med svarta oliver.

Vid lunchen kom hela familjen till fältet och ville tacka oss. De israeliska bosättningarna ligger väldigt nära familjens olivlund, och vi såg israeliska bilar passera väldigt nära vårt fält. Lyckligtvis var det ingen som bestämde sig för att bråka, och vi fick således plocka oliver i lugn och ro. Uppdraget slutfört så att säga, eftersom det är precis av den anledningen vi alla var där. ATG annonserar om olivplockningsprogrammet, så att palestinska bönder kan ansöka om hjälp. I allmänhet är det särskilt utsatta bönder som får hjälp. Antingen är de nära murbygget, på "fel" sida muren eller nära aggressiva bosättare. I mitt twitterflöde veckorna innan såg jag en massa uppdateringar om olivbönder som fått på käften och "internationals" som blivit arresterade. 

                                                                                                                  Illegal bosättning, fotograferad från mitt klätterträd i olivlunden.

Familjen var av naturliga skäl väldigt lättade och var på toppenhumör. De minsta barnen förstod inte varför de vuxna var glada, men de kände av stämningen och det slutade med att de var gladast av oss alla.

Efter lunchen packade vi ihop våra stegar, presenningar och vattenflaskor. Smutsiga och svettiga satte vi oss i bussen och fräste iväg till ARIJ. Ett EU-finansierat projekt som bedriver forskning om den geopolitiska situationen i de palestinska områdena. Vi fick höra statistik om antalet bosättningar sedan Osloavtalet, antal nermejade olivträd och mycket annat deprimerande. Dessvärre var vår föredragshållare både stressad och okarismatisk, så mycket information fastnade inte. Jag har alltid avskytt PowerPoint, och den inställningen har jag fortfarande. Själva kontentan av presentationen var väl egentligen den väntade: Israel bedriver en illegal kolonialpolitik som tar sig uttryck i många olika former. Eftersom Palestina forfarande inte har officiell status som självständig nation faller de lätt mellan stolarna. Hur kan någon begå övergrepp på ett land som inte finns?

Att Israel själva vet om hur kassa de är verkar uppenbart. Enligt de som varit här förr skall det tydligen vara svårare att ta sig ut ur landet än att få inresetillstånd. Den israeliska gränspolisen kommer bli vansinnig om de hittar någon palestinsk propagande i mitt bagage, så mina böcker, mina kofior och ANNAT HEMSKT måste postat hem till Sverige innan jag beger mig mot flygplatsen. Blir jag ertappad med någon palestinskvänligt kan det bli otäcka förhör och eventuell bannlysning från hela Israel. Bilderna i min kamera visar ju att jag haft nära samröre med fienden. (Inte för att jag gör något olagligt) och ryktet går om att det på riktigt är möjligt att bli portad 10 år. De gör givetvis som de vill i sitt land, (även brott mot mänskliga rättigheter), men det känns lite överdrivet att behandla mig som en knarksmugglare. Det är ju faktiskt de som snor palestinsk mark. Inte jag.

Nåväl, när vår planerade dag var över planerade 7 av oss att åka från Betlehem vidare in mot Jerusalem. Bussen släppte av oss vid en checkpoint och vi fick klara oss själva. Långa fållor och gallergångar ledde oss in i en skjulliknande byggnad. Med känslan av att vara ett djur på väg in i ett slakteri gick vi på rad tillsammans med stressade palestinska arbetare som skulle in mot Jerusalem för att leta jobb, trots att det var sent på eftermiddagen. Väl framme i det fängelseliknande skjulet var det passkontroll. 

Genomgång av bagage.

Röntgen av bagage, flygplatsstyle.

Korridor. Fler metallfållor.

Ytterligare passkontroll.

Till sist var vi, upprörda över tanken på att tusentals palestinska arbetare måste gå igenom det har varje morgon, framme vid den israeliska sidan av muren. Plötsligt fanns det inget skräp på gatorna. Rena bussar och inga skottskadade unga män som i desperation försöker sälja solblekta och kantstötta vykort till turister för 5 shekel. 

Som hemma. Fast varmt. Och med palmer istället för svampangripna granar. Helt ofattbart.

Några hållplatser senare, (jag har aldrig känt mig mer säker på att min väska inte kommer explodera), var vi framme vid gamla stan i Jerusalem. Vårt sällskap hade bokat hostel i närheten av Jaffa Gate, mitt i gamla stan. För 70 shekel, (ca 140 svenska kronor) skall man inte begära så mycket, så jag håller gnället för mig själv. Min gåva till er.

Jerusalem är naturligtvis hur häftigt som helst. Historieläraren i mig studsar av upphetsning, Assassins Creed-nörden i mig vill klättra på taken och naturmänniskan i mig brummar. Även om det var en vanlig tisdag sjöd staden av liv. Restaurangerna var fullsatta och så gott som alla pubar hade några besökare. Efter en rejäl, koshermiddag, bestämde vi oss för att dra tillbaka till vårt hostel. Vi blev dock inledda i frestelse på vägen, så det blev en senare kväll än vad vi planerat.

Arrak är inte alls så gott som alla säger.

Det sämsta jag någonsin hört, inklusive mig själv, är den okända man som sjöng karaoke på Putin bar.

                                                                                                                                         Putin pub - För den som saknar musikalisk talang.