DAG 1.

SÅDÄR. Nu sitter jag på mitt rum hos min värdfamilj i Beit Sahour, strax utanför Betlehem. Jag borde förmodligen vara mer trött än så här, men det kommer nog slå mig på truten i kväll. - När jag skall vara som trevligast, det är då jag slår till på stort och blir sur, tvär, sluddrig och totalt talanglös. 

Resan hit var så gott som friktionsfri. Jag lämnade Göteborg klockan 17:45 och anlände till Istanbul vid 22 lokal tid. Ataturkflygplatsen är helt sjuk i huvudet, då alla springer runt och det är ett himla oväsen. Till slut fann jag en relativt försiktig vrå där jag kunde lägga mig och ha en ärlig chans att få några stunder sömn. Det blev väl ingen Törnrosasömn direkt, men med Anna Ternheims hela diskografi i hörlurarna har jag listat ut att det ändå blev någon halvtimme då och då. Jag hörde nämligen bara "nakedversionen" av Separation Road och jag tror inte ens jag hörde något från The Night Visitor. Inte för att det spelar någon roll. Ont i ryggen, klen självrespekt och kall chaffislucka fick jag i alla fall. Men jag var inte så sugen på att betala 1600 spänn för 6 timmars sängtid på flygplatsens hotell.

Mina tankar om de israeliska gränspoliserna är givetvis att samtliga tillhör den fascistoida typen, så när planet landade var jag mer nojig än vad jag någonsin varit förr. "Ser de mina regnkläder skjuter de mig i ansiktet" tänkte jag. De varken såg mina regnkläder eller hotade mig till döden. Faktum är att jag inte såg ett enda vapen förrän jag passerade checkpointen mellan stadsgränsena Jerusalem/Beit Sahour. En av alla de sura nackdelarna med att bli äldre är att en måste finna sig i att små osnutna skitungar går svinbeväpnade och därmed bestämmer vilka regler som gäller. 

Jag vågade inte skriva någonting i den här boken igår eftersom jag var övertygad om att någon övernitisk soldatjävel kanske kunde klura ut vad jag skall syssla med här nere i det heliga landet. Inga pengar har jag växlat heller, av någon ospecifik släng av paranoid oro. Det finns tydligen ATM:s överallt, så den ekonomiska delen kommer nog inte vara problemet.

Redan när jag satt och väntade vid gaten i Istanbul kom två väktare, kollade mitt pass och ställde en massa frågor. Den antiauktoritära (och stundtals ganska framträdande) sidan hos mig satte stort värde på att inte bara få ljuga för en snut, utan TVÅ ISRAELISKA snutar. The bad cop frågade om jag verkligen var född i Sverige, eftersom mitt namn inte lät svenskt.

- Jodå, svarade jag, helt sanningsenligt. Född i Sverige av norsk mor. Konstigare saker har hänt.

"Alf... You remember the TV-show?" skrattade han när jag förklarat hur det ligger till.

FUCK. OFF.

Väl på marken i Tel Aviv blev jag, förmodligen baserat på mitt utseende/klädsel/goda humör stickkontrollerad, redan vid gaten. Egentligen borde jag väl vara kränkt över att ha blivit rasprofilerad som töntig pro-palestinaaktivist, men eftersom han hade rätt i sin snabba bedömning skall jag väl inte dra honom inför någon diskrimineringstribunal. 

- Varför är ditt pass så nytt? frågade han efter en noggrann kontroll.

Helt sanningsenligt den här gången svarade jag att det hade möglat. (Lång historia som innehåller stress, en väska, en flytt och yoghurt)

Han köpte min förklaring och lät mig gå vidare till den ordinarie passkontrollen. 

Fler frågor.

"Hur länge skall du vara här?" - 10 dagar.

"Har du varit här förut?" - Nein.

"Vad är tanken bakom ditt besök" <lögn> Jag skall turista! Det finns så himla mycket fint här nere. Jag har alltid velat se Yad Vashem, och Jerusalems nattliv skall tydligen vara schysst.

- Välkommen, hälsade han mig buttert och gav mig ett inresetillstånd, giltigt i tre månader.

Sucker.

Anledningen till att jag var tvungen att ljuga om mina avsikter är enkel. ATG, organisationen som anordnar resan, hade varnat oss för sanningen. Som palestinavänlig turist får man räkna med otrevlig ton, en massa obekväma frågor och eventuellt indraget visum. Det är än så länge inte olagligt för turister att vara i Palestina, och det är inte olagligt att skörda oliver. Därmed inte sagt att det är så populärt. Så för att undvika obehag = undvik sanningen.

På planet hade jag hört ett gäng svenskar som jag misstänkte skulle göra mig sällskap i olivträden. De hade varit smartare än mig, och därmed förbokat en taxi. Lyckligtvis fanns det en extraplats i den taxin och jag fjäskade in mig i den. Det här flytet måste upphöra. Det skall inte fungera att alltid vara ute i sista momangen. Jag kommer aldrig lära mig vara smart.

- Paus - 

Precis som jag misstänkte. Jag somnade. Utan Anna Ternheim den här gången. Nu har jag dessutom fått sällskap på rummet av en amerikansk gubbe. Larry, typ 70 år. Jag skall nog överklaga mina MVG:n jag fick i engelskan under gymnasie- och högstadietiden. Jag kan läsa bra, jag kan skriva bra, men när jag pratar låter det som om en mildare stroke drabbat mig.

För att allt skall bli så svårt som möjligt är det två tidzoner att förhålla sig till här nere. Om Israel kör med vintertid medan Palestina går all-in på sommartiden eller tvärtom vet jag inte. Dessutom hade himla Turkish Airlines fel när de berättade vilken tid det var i Tel Aviv. Nu har jag ställt om klockan så många gånger att jag inte vet vad jag skall tro på. Hoppas klockan bara är halv åtta, för då kommer jag få sova längre i natt. De tutar som attan på gatan utanför, så sannolikheten för att jag upprepar Ternheimmanövern från i natt är ganska stor. Det är tidiga morgnar som gäller kommade dagar, så det är väl klokt att prioritera sömn. Jag har SMS:at med Amelia under eftermiddagen. Tengiljävel är på rövarstråt och kommer inte hem och det är i allmänhet jag som brukar hitta det lilla kräket när han fegisgömt sig i skogen. Nu är jag mer orolig för honom än för att reta israeliska bosättare imorgon.

- Paus -