Trots att jag i grund och botten är en människa med ganska många tankar i huvudet och åsikter om det mest här i livet, så faller alltid mitt bloggande i glömska. Så här på sommarlovet ligger mitt skrivande i träda, så rimligtvis borde jag vara extra noggrann med att skriva av mig så att min formuleringsförmåga inte förtvinar till Avpixlatnivå.

Idag, eller när det här inlägget publiceras, igår, var det tvåårsdagen av då den högerextrema terroristen Anders Behring Breivik detonerade en bomb i centrala Oslo, tog en bil till AUF-lägret på Utøya, strax utanför Oslo, och avrättade 69 människor. Jag minns det som igår. Overklighetskänslan som liknade den jag som 15-åring hade under terrorattackerna i New York 10 år tidigare. Ovissheten om vad som egentligen hade hänt, varför och vilka konsekvenserna skulle bli.

Strax efter nyheterna om explosionen formulerade jag ett antal snabba SMS till mina kamrater som bor i närheten. Stundens allvar föranledde snabba svar. En var på semester långt därifrån. Min kusin var i Italien. En vän hade åkt förbi regeringshuset 10 minuter innan smällen. En annan var hemma, flera mil från de centrala delarna av Oslo.

Jag minns den nästan patetiska lättnaden när jag räknade på fingrarna och kom fram till att alla jag bryr mig om inte ens fått ett litet glassplitter på sig. 8 personer dog till föjd av bomben i Oslo.

Varje liv är lika mycket värt anser jag men likväl var det viktigt för mig att förhöra mig om mina vänners välbefinnande. För att skapa distans. För att inte gå sönder. Nu kunde jag sörja på ett objektivt sätt. Jag kunde tänka på de drabbade och deras anhöriga. Offren var anonyma och jag själv var inte någons anhöriga. 

Återigen var jag den priviligierade mannen i händelseförloppet. Angreppet var på folk jag inte kände, i en stad jag inte längre bodde i och dådet begicks inte i första hand för någonting jag hade med att göra. Och det är kanske en av de mest sorgliga tankarna vi kan bära med oss, så här med några år i bagaget. De flesta av oss blev inte drabbade vilket leder till att det blir väldigt mycket enklare att vifta bort Breivik som en "ensam galning" och glömma bort vilka övergrepp som begick den dagen. Muslimer, många vänsterorienterade medborgare och de direkt drabbade kommer förknippa Breivik som den högerextremist han är. Redan 2013, inte ens 1000 dagar efter dådet drar DN likheter mellan Tsunamin och Estoniakatastrofer. Massa folk dog. Man vet var man var när man hörde om det. Att det var hat och total avsaknad av respekt och empati som utlöste massakern på Utøya nämns inte. Sakta blir de 77 döda röda siffror i statistiken, snarare än offer för en allt mer accepterad politiskt hållning.

Varje politiskt engagerad tonåring, varje politiskt engagerad tonårings föräldrar i Norge och varje muslim i väst lär minnas 22 juli 2011 på ett sätt som resten av världen aldrig kommer göra och det är därför FrP och SD ständigt vinner mark. Det var inte vår religion som närt ett sådant hat. Socialism blir allt mer ovanligt. När vi inte drabbas personligen faller trauman ofta i glömska och blir förpassade till anekdotcentrat i hjärnan. Snart låter 77 döda inte så mycket. Jag minns själv när jag förberedde mig inför min resa till Auschwitz. Siffrorna blir allt för abstrakta för att gemene man skall kunna förstå innebörden av  dem. Jag visste hela tiden att 2 miljoner judar miste livet i Auschwitz, men det var inte förrän jag såg alla glasögon, allt hår, alla proteser och skor som traumat kom. De abstrakta och opersonliga siffrorna blev nu extremt påtagliga och verkliga. Jag grät som ett barn. Likväl var jag inte drabbad.

Glömska och oförståelse är privilegium. På samma sätt som varje man bör vara medveten om de fördelar det patriarkala samhället ger oss, borde alla som inte drabbades av terrorattentatet 22 juli, eller för den delen de i New York, Madrid eller London, veta om vilken enorm tur vi haft. Där är kunskap och förståelse som förhindrar sådant. Det är okunskap och oförståelse som orsakar lidandet.