Dag 5.

Herregud i satfläsket vad min kropp gör ont. Det är tydligen jobbigare att plantera olivträd än vad jag trodde när jag gjorde det. Jag var sur hela förra veckan eftersom jag inte kunde ta med mig mitt elljusspår hemifrån, men det verkar inte bli några problem. Utöver mina ömmande.. allt, så bestämde jag mig, tillsammans med tre schweizare och en amerikan att gå upp 0430 för att avlägga ett studiebesök vid checkpointen vid Gilo under högtrafik. Det var naturligtvis precis lika jävligt som förra gången jag gick igenom den. Fållor, kameror, soldater, metalldetektorer, rönten, och en herrans massa stressat folk. Israeliska arbetsköpare väntar på den israeliska sidan av checkpointen och om arbetarna inte dyker upp åker de och arbetarna får gå hem igen, utan lön. Det här vet naturligtvis gränsvakterna som kontrollerar tillförseln om. Det var inga problem för oss med utländska pass att ta oss igenom alla kontroller, utan behövde "bara" 20 minuter för att ta från den ena entrén till den andra.

May you go in peace and return in peace! (Ursäkta kass bildkvalitet, men det är inte tillåtet att fotografera vid checkpoints.)

På vägen tillbaka, efter att Rudi försökt gå igenom bussporten (hur han uppnått pensionsåldern är ett mysterium), träffade vi en svenska som arbetar för World Counsil of churches (EAPPI) som observatör. Hon har jobbat där i 3+1,5 månader. (Som turist får man bara 3 månaders visum) Hon berättade att de på torsdagar och söndagar har cirka 8000 personer som tar sig igenom checkpointen. I söndags var det så packat att två män svimmade och en kräktes av trycket som skapades. I oro över att riskera sin dagslön klättrade folk i hopp om att tjäna några minuter på stängslet mellan fållorna för att ta sig före de som stod packade i kö. Naturligtvis var inte alla fållor öppna.

Observatören och de andra i organisationer EAPPI är människor som gör skillnad på riktigt. Är det trångt i fållorna kan de sätta tryck på den dagsansvarige vakten att öppna fler, och de ser till att det inte blir allt för stora övergrepp på arbetarna. Med tanke på hur det ser ut i dagsläget vill jag inte ens försöka föreställa mig hur situationen hade artat sig om det inte hade varit internationella organisationer på plats för att dokumentera.

Bilden stulen från Palestinagruppernas Instagram. (@palestinagrupperna)

Det sämsta med att bli äldre, förutom tanken på att Björn Borg slutade spela tennis på professionell nivå när han var 25, är att behöva ta order av morgontrötta 19-21 åriga småglin. Vår observatör berättade att värnplikten för kvinnor i Israel är 2 år och 3 år för män. Det är äldre "säkerhets"personal från den privata sektorn och värnpliktiga soldater som bemannar alla Västbankens checkpoints. Om en israel vapenvägrar kan han eller hon räkna med fängelse och svårigheter med att få jobb eller bostad.

För att få passera en checkpoint måste man antingen ha ett utländskt pass eller ett tillstånd från de israeliska myndigheterna. (Tillståndsregimen...) I allmänhet är det män med arbetstillstånd som beviljas sådana. När palestinier beviljats utträde lagras deras fingeravtryck för att kontrolleras vid varje passage. Om en kvinna blir sjuk och måste söka specialistvård i Jersusalem måste hon söka tillstånd för det och det är det inte självklart att hon får.   

Väl tillbaka (eller egentligen var vi på palestinsk mark hela tiden. Den gröna linjen som erkändes som gräns genom Oslo-avtalet ligger 2 kilometer längre bort från Gilocheckpointen.) åt vi frukost och traskade iväg till hotellet där en buss med israeliska registeringsplåtar väntade på oss. Vi skulle köra på vägar där endast israeler får köra nämligen. Vi hade den geopolitiska situationen kring Jerusalem på agendan. För mig var mycket repetition, men vi guidades av en annan organisation så trovärdigheten blev ju högre.

Vi avvek något från förra gången jag var där. Bland annat parkerade vi precis vid ett flyktingläger som tillhör Östra Jerusalem. Östra Jersusalem är annekterat av Israel, trots att omvärlden via FN sagt nej. Sagt nej men inte gjort nej. Därför tvingas palestinska invånare betala dyr skatt till stadskontoret. Det hade vait rimligt om de fått något tillbaka. De får inget vatten, ingen sophämtning och ett kasst avloppssystem som helt kontrolleras av myndigheterna. Av någon anledning stängdes avloppet i vintras och orsakade naturligtvis haveri och stora läckage. Vr argentinska guide berättade att om någon Tom Joadjävelhippiewannabe (mina ord) försöker organisera lägret för att kräva bättre villkor (som t.ex vatten på sommaren) eller försöker bedriva drogförebyggande aktiviteter kan han eller hon gripas, åtalas och dömas för icke-våldsam terrorism. ICKE. VÅLDSAM. TERRORISM. ICKE-VÅLDSAMMA TERRORDÅD kan ge upp till tre års fängelse.

Muren runt lägret. Det finns bara en port som leder in och ut ur lägret. Ovanför backen går det en motorväg som knyter samman Jerusalem med bl.a Ma'le Adumim. Helt off-limits för palestinska fordon.

Det kanske sjukaste med det här lägret är dess läge. På motsatt sida ravinen står det fina nybyggda med fungerande avlopp, rinnande vatten, balkonger i flyktinglägerläge och utsikt över det oundvikliga sopberget. De kan alltså sitta på sina balkonger och se på när vattenbehållarna hos sina grannar blir snustorra på sommaren medan deras egna gräsmattor är frodande gröna och deras palmer växer sig högre. Det hela är så jävla ovärdigt. Å andra sidan kan det förklara varför allt fler israeler väljer att organisera sig för att hjälpa unga vapenvägrare och att motarbeta husdemoleringar.

De vänstra husen i förgrunden är israeliska. De bakre husen, bakom stängslet och muren är palestinska.

Till sist skulle vi guidas genom gamla Jerusalem. Jag har ändå varit där två gånger tidigare och har bra lokalsinne erbjöd jag mig att vara den ständigt sista i gruppen. Lärarstyle.

HERRE. GUD. Vad juridiskt vuxna människor är hopplösa i grupp:

"Åh! En dörr! Den går jag in genom."

"Nejmen! En affär! Hej, vad säljer ni. Visa mig ALLT!"

"VA? En duva? Den måste jag fotografera. Hej! VISA MIG ALLT!"

Det enda bra fototillfället jag fick själv sumpade jag medelst kass/okunnig inställning på kameran.

ATG-ansvarige och jag var helt slutkörda när vi slutligen gått igenom guidningen och vallat våra kamrater in i bussen. Vi gick tydligen i "Jesus sista fotspår". Från stället han dömdes, via Via Dola Rosa och till sist grottan där han begravdes. 90-95% är djupt troende kristna var det maximal glädje. Själv fick jag Dark Throne på hjärnan.

Sjakk Matt.

Dag 4.

Nyss hemkommen från fältet. Högst sannolikt har jag lyckats bränna skallen. Jag har blåsor i händerna, ont i ryggen och smuts under naglarna. Skönt att bondpojken får bonda sig. Stillasittanden på universitetet hemma i Göteborg är ju inte bara positivt.

Det var tydligen tredje gången ATG hälsade på samma bonde. De två tidigare gångerna har det kommit bosättare och soldater som rivit upp plantorna några veckor senare. Bondens mark (som för tillfället är helt otroligt vackert belägen.) ligger mellan 3 olika bosättningar här på Västbanken. Israelerna vill effektivisera infrastrukturen och förena de tre bosättningarna med en väg, just där bonden har sina ägor. 

Dubbelföredetta olivfält som snart ska bli olivfält igen.

Tack vare donationer från olika organisationer från alla delar av världen och ATG kan det dock planteras nya träd igen. Och igen. Och eventuellt igen. Idag satte vi, tillsammans med ett gäng norska studenter, 500 olivträd i jorden. Om ingen klåfinger kommer och bråkar med dem kommer de börja bära frukt om cirka 10 år.

Jag jobbade tillsammans med Jim, James Brown som han egentligen heter, en 70-årig pensionerad presbyteriansk pastor från Santa Fé. Alla mina fördomsklockor klämtade så det dånade i öronen, men det visade sig att han inte alls var en banjospelande, harmynt korsbrännare ned sju gevär och en kopia av självständighetsdeklarationens första tillägg under sulan på sina skor. Jag valde att diskutera andra ämnen än HBTQ-frågor eller aborträtt, men vi hade likväl en trevlig förmiddag där diskuterade amerikansk vapenlobbyism, svenskt utbildningssystem, hur den nya generationen judar i USA tar allt mer avstånd från israeliska staten och hur den presbyterianska kyrkans styrelse börjar närma sig ett beslut för att börja desinvestera i israeliska bolag. Mycket hoppfullt. Mycket överraskande.

Trots att Muhanad mer eller mindre hade lovat oss lite kontroverser uteblev käbblet. Varken gubbhyttande bosättare eller vapenviftande soldater gjorde oss några besvär. Vi såg 3 soldater vandra runt gården ett varv, men vi provocerade dem tydligen inte tillräckligt mycket för att de skulle bry sig tillräckligt för att kontakta någon av oss.

Mer drag än så här blev det inte.  Skönt naturligtvis, men jag hade i viss mån hoppats att kränka Lieberman personligen.

Palestinsk TV var på plats och gjorde ett inslag. Olivträdens historia och kulturellt symboliska värde är enormt så att 50+ internationella aktivister och hjälper särskilt utsatta bönder är både uppskattat och viktigt för moralen. De ser att vi ser dem.

Jim och jag jobbade längst och fick ner flest träd i marken. När samtliga träd vad planterade var det dags för mat och lite trams. En av de norska gästarbetarna hade med sig en douchegitarr och spelade [på fakking klyschriktigt] douchewonderwall, men annars var det bara fördelar. Maten var god och jag fick tagit ett gäng bilder som eventuellt kommer publiceras i Nederländerna. Jag får inga pengar för det, men det är väl så det är att jobba med kultur i Sverige.

Det må se ut som skivomslaget till Master of Puppets, men det är faktiskt unga, nyplanterade olivträd. Bra jobbat av oss.

När maten var uppäten åkte vi till BADIL som jag skrev om förra gången, och Lubnahs presentation var ungefär samma som senast. Det som jag snappade upp den här gången var uttrycket "tillståndsregim". Den palestinska staten är i praktiken till största delen en charad. Palestina är under ockupation och särskilda militärlagar gäller över större delen av landet. För en bonde som t.ex fått separationsmuren mellan sin bostad och sin mark måste han. (Ja. HAN.) fråga israeliska myndigheter om lov. Vill han att någon ur familjen ska hjälpa till måste de fråga israeliska myndigheter om lov. Vill han plöja marken med hjälo av sin åsna måste han fråga israeliska myndigheter om lov. Vill han borra en brunn måste han fråga israeliska myndighter om lov. Und so weiter. Ibland (ofta) blir det avslag. Ibland blir det beviljat. Emellanåt beviljas det med förbehåll. Bonden kanske får 2 dagar på sig att skörda sina träd. (Och vid sådana tillfällen är det extra fiffigt med internationella aktivister som kan hjälpa till och fixa skörden på en förmiddag.)

En annan viktig sak, i synnerhet med tanke på allt prat om Israel som "den enda demokratin i Mellanöstern" är den om medborgarskap: Högst upp i hierarkin finner vi jewish national. Under den kategorin ligger israeli citizenship. Mellan dessa två grupper finns det 60 olika lagar som diskriminerar den understa gruppen. Vi fick inga exempel på apartheidlagar, men ett praktiskt exempel är skillnaden mellan jewish nationals och israeli citizens utsikter för att få ett bygglov. För det första har en IC 1-4% chans att få ett bygglov. Om de väl får ett bygglov måste vattentillförseln gå att stänga av. (Därav vattentankarna på palestinska hustak.) På sommaren kan alltså israelerna, bokstavligen vrida av kranarna, vattna sina gräsmattor och se hur grannarna på andra sidan dalen törsta. (Det finns naturligtvis dricksvatten att köpa i affären så att CocaCola och andra företag kan tjäna lite extra pengar.) Med lite tur kan palestinier köpa vatten via tankbilar, men måste då betala mer per kubik än vad JN:s måste göra.

Enligt internationell lag är ockupation en fullt tillåten krigshandling. Eftersom Israel kontrollerar palestinas infrastruktur, import, export och så vidare är det per definition en ockupation. Enligt samma internationella lagstiftning ska ockupationer vara temporära och hävas så snart som möjligt. Inga demografiska förändringar får göras. Tvångsförflyttningar av personer och bostadsbyggande är alltså regelrätta krigsbrott. Badil är en organisation som bl.a forskar i israelisk lagstiftning och flyktingarnas rådande situation. De agerar rådgivare och informatörer åt FN, så jag ser inga problem med att ta deras arbete på fullt allvar. 

En ny sak med presentationen har tillkommit efter sommarens krig mot Gaza och det är den viktiga skillnaden mellan väpnat motstånd och terrorism. [Mer om terroristbegreppet i senare inlägg.] Att bomba sjukhus och skolor, oavsett orsak=krigsbrott. Att skicka missiler mot Tel Aviv, oavsett orsak=krigsbrott. Hamas skjuter på IDF när de attackerar Gaza=väpnat motstånd (vilket även går under lagstiftningen rätten till motstånd) Lubnah, precis som alla andra jag träffat här, försöker inte demonisera Israel utan berättar hur det är i Palestina. Hon berättade inga anekdoter, utan höll sig till fakta, hämtade ur internationell och israelisk lagstiftning. Hon gick igenom sjukt mycket. Det ena värre än det andra. Allt från massakrer av palestinska byar 1948 till hur familjer tvingas bo i "the no go zone" i Gaza. Enligt Oslo-avtalet [Som är ett jävla skämt] ska den vara 500 meter bred men är i själva verket mellan 1-3 kilometer. Om en soldat ser någon där, har han eller hon enligt israelisk lag rätt att skjuta vederbörande. Där tvingas folk alltså att bo.

På vägen hem pratade jag med Robert, en fantastisk brittisk författare. (Eller, jag vet inte om han är en fantastisk författare, men en fantastisk person som är författare till yrket.) Han pratade illa om Thatcher, Blair och drottningen. Jag pratade illa om borgarna (I synnerhet Björklund), sossarna och kungen. Mycket trivsamt. Bäst var förövrig när han undrade om Sepultura (som nitbältist har jag naturligtvis bara med mig diverse turnétröjor när jag ska vara ute bland folk.) är någon typ av politisk rörelse.

OCH DET ÄR DET JU.

Dag 3.

Nu har årets olivplanteringsprojekt äntligen dragit i gång på allvar. Det var ingen aktivitet på något fält idag, men väl en tur runt området kring Beit Sahour och Bethlehem. Vi fick snabbt lära oss ett enkelt och idiotsäkert knep för att kunna särskilja palestinska och israeliska boningshus. Eftersom rinnande vatten är något som endast israeliska bostäder har, finns det alltid vattencisterner på de palestinska taken.

Vi åkte till ett litet bostadsområde som en grekisk-ortodox församling donerat till staden. När de israeliska myndigheterna fick höra talas om det tvingade de fram ett byggstopp. Nu står där bara tomma, halvklara hus. Några hundra meter bort ser vu hur ett stängsel stänger in ett antal olivträd. Stängslet är en provisorisk lösning innan de hinner bygga färdigt den internationellt kritiserade muren. I dagsläget räknas olivlunden som palestinskt territorium, men eftersom ägaren nekas tillträde kommer det den snart tillfalla Israel. En gammal osmansk lag gör gällande att mark som inte blivit brukad på 3 år tillfaller staten. Muren och byråkratin som hindrar tillträde är alltså ett modernt och fiffigt sätt för att utnyttja en 400 år gammal skitlag.

Vi klev in i bussen och åkte vidare till ett av Bethlehems flyktingläger, Aida. Vi behövde inte gå särskilt långt innan vi såg tydliga tecken på hur den rådande situationen ser ut. Stora kulhål i grinden till det lokala barnhemmet och sönderskjutna vattenbehållare på taken. Vi knatade vidare längs gränderna och tittade in i butiker, kollade väggmålningar och hälsade på glada barn med glada mammor. Men det är ett litet läger, och snart var vi på andra sidan lägret och fortsatte längs med den ökända muren och pratade om hur den påverkade kommunikationsmöjligheterna och stadsbilden. Det som gjorde mest intryck på mig, förutom all fantastisk grafitti, var huset på kullen precis vid muren. Huset är lite högre än vad muren är och om ägarna tittade ut från övervåningens fönster hade de sett ut till andra sidan. "Inte okej" tänkte IDF (Israel Defense Force) och gav familjen ett ultimatum. Antingen fick de deaktivera sina fönster, eller vräkas. Att bygga hus i Palestina är naturligtvis lika dyrt som någon annanstans, så valet var lätt: Inga fönster.

Muren i bakgrunden och huset som inte får ha några fönster på övervåningen.

Vi gick iväg till ytterligare ett flyktingläger (Dheisheh) i södra Bethlehem. Det är 1 kvadratkilometer stort och inhyser 14000 invånare. Muhanad, vår guide, har bott där hela sitt liv och kunde på ett konkret och sakligt sätt berätta om livet i lägret. Det är fascinerande hur han genom stipendier lyckats få en högre utbildning och hur han jobbar för fred och ickevåld, trots att han själv utsatts för ett flertal övergrepp och som 12-åring burit sina skjutna kompisar. När jag var 12 var mitt största bekymmer att mamma tvingade mig att duscha varje varm sommardag. 

FN:s organ för de palestinska flyktingarna, UNRWA, har de senaste 5 åren strypt medlen med hela 70%. Huruvida det här stämmer vet jag naturligtvis inte, men Muhanad skyller på den internationella politiken. Om invånarna i lägret tvingas klara sig själva kommer de förr eller senare sluta identifiera sig som flyktingar och då blir de inte längre Israels ansvar.

 (Dheisheh) Lägg märke till vattentankarna på taket. Alla hushåll måste samla regnvatten för att kunna duscha, tvätta och diska.

Efter en snabb promenad genom lägret åkte vi vidare till Födelsekyrkan, (Church of nativity). Stället där Jesus sägs ha fötts. De flesta i gruppen tyckte det var fantastiskt att äntligen få se bygget. Jag var mer reserverad. Fin kyrka. Coolt med historia. Kyrkjäveln är trots allt 1500 år gammal och klarat sig igenom en herrans massa konstigheter. Istället för att dröja mig kvar där, gick jag till basen för min tro: torget. Jag köpte halva min vikt i baklava och bjöd resten av gruppen. Herregud, hur kommer det sluta om jag kommer vara så här förtjusande hela veckan? Sist på programmet var Sheperds Field och det var ungefär samma sak som Födelsekyrkan. Kul med grottor, fint med blommor, en herrans massa turister och total avsaknad av källkritik på bibeln. Väl hemma hos familjen igen pratade jag musik med äldsta dottern och lovade i ett svagt ögonblick att spela fotboll med en av pojkarna. Vem är jag ens?

--------

Nu har jag kommit hem från kvällens seminarium. Vi pratade om BDS-rörelsen och hur effektivt det är. Sodastream ska flytta sin fabrik från Ma'ale Adumin. G4S börjar bli oroliga och Veolia är fortfarande ett jävla rövföretag. De kör lokaltrafiken mellan bosättningar (linjerna är off-limits för palestinier) och de driver en soptipp i Jordandalen. Avfallet är giftigt och gör palestinierna i området sjuka. 

På vägen hem pratade jag kungahuset med en britt, berättade för en annan britt att Sverige inte alls har ett så fläckfritt förlutet som hon trodde. (Dessvärre hann jag bara nämna rasbiologin och steriliserandet av transpersoner innan vi skiljdes åt) Det sista jag och Rudolf (mannen jag delar rum med) gjorde var att prata lite med de palestinska poliserna som hängde precis utanför vårt hus. De hade varsin AK-47 och jag avskyr vapen, men Rudi ville väl prata gamla lumparminnen eller något sådant och presenterade sig. De var inga höjdare på engelska och min arabiska är ännu sämre, men "sweden" föranledde i alla fall ett leende och ett "IBRAHIMOVIC" som svar. Precis innan jag hann försöka säga att fotboll är för töntar öppnade vår värdmor fönster och skrek någonting på arabiska. Poliserna var på intet sätt misstänksamma mot oss, men det känns ändå bra att Shama vakar över oss. Nu ligger Rudi och snarkar. Jag är orolig inför morgondagen. Det ska tydligen bli kallt och vi ska alltså reta upp Lieberman. Vi får se hur det går.

Dag 2.

Nu hänger jag på ännu ett hotellrum. Den här gången i Beit Sahour, strax utanför Bethehem. Jag var tidig och väntar nu på de andra deltagarna. Vädret är fantastiskt. 25° och soligt. Sängen på vandrarhemmet var precis så obekväm som jag trodde så jag ser redan fram emot kvällen.

Utsikten från mitt vandrarhems takterass. Vore det inte för grannens hus hade vi sett klippdomen och Al-Aqsamoskén till höger.

Det var inga konstigheter att ta sig från Jerusalem till Beit Sahour. En direktbuss från Damaskusporten till Checkpoint 300, gör förbi ett gäng soldater (och eftersom jag är på väg in i Palestina bryr de sig naturligtvis inte om jag vore beväpnad till tänderna) och en taxi till hotellet. 45 minuter och 60 spänn totalkostnad. Nu sitter jag vid skrivbordet och undrar mest; VAD I HELVETE SYSSLAR JAG MED EGENTLIGEN? Jag är ensam i ett land där jag inte kan språket, det är soldater nästan överallt (och som jag hatar soldater). Jag ska bo hos totala främlingar i tre veckor och eventuellt träffa främmande lärare för att eventuellt samla tillräcklig empiri för att eventuellt kunna skriva en bra uppsats. Allt detta för att bli tråkad på flygplatsen på väg hem. Förra gången träffade jag ett gäng norrmän som jag tycker bra om och en herrans massa andra bra människor. Detta var innan det senaste kriget mot Gaza och vi var 130 personer. Nu ska vi tydligen bara vara lite över 30 personer, så sannolikheten för att jag ska träffa lika spexiga människor är mindre. Det kommer säkert gå bra, men det finns ju inga garantier för det. Märkligt nog.

Progammet som sådant ser lovande ut. Det är förhållandevis lite aktivitet på olivfälten (which is nice, since väderprognosen behöver en rejäl dos Zoloft), och något fler stadsbesök och föreläsningar. Det ska bli kul att se Ramallah.

Jag har låst min blogg, min Twitter och min Instagram. Jag brukar vara naiv, men jag tror verkligen det absolut sämsta om Israels underrättelsetjänst, Ett googlande av mitt namn och det blir ganska tydligt att jag inte hade som uppsåt att resa norrut. Vi får se hur det går. [Nu när jag är hemma i Sverige ser jag att jag hade 7 besökare, varav 3 via Google, den 7 februari. På samma dag som jag låste bloggen.]

----------

Så. Tredje sängen på två dagar. Den här gången hos min värdfamilj. Den är stor och verkar glad. (Familjen alltså. Sängen är liten och ser lite sliten ut.) Jag har redan hunnit få en high-five, så jag antar att de har accepterat mig. 

Till min patetiska glädje såg jag att en svensk kamrat från olivprogrammet 2013 är här för att plantera träd. Det är alltid trevligt med bekanta ansikten. När jag mår dåligt över mitt engelskauttal kan jag alltid gå till honom och prata lite högfärdssvenska. Jag åker inte över 300 mil för att få sämre självförtroende.

Jag har kollat lite extra på schemat och vi ska bara plantera träd under fyra förmiddagar. Programmet är 8 dagar så det kommer bli ett himla härjande runt Västbanken. Muhannad, en av våra guider har berättat att de bönder vi ska hjälpa under veckan är betydligt värra ansatta av bosättare än vad de vi hjälper vid skörden är. Vi har mer eller mindre blivit lovade att vi kommer stöta på soldater som vill hindra oss från att bruka jorden. Jag antar att det har något med den gamla osmanska lagen att göra. På måndag (Det är lördag nu) ska vi plantera träd utanför bosättningen där utrikesministern, tillika fanatiske nationalisten, Avigdor Lieberman bor. Det blir säkert lugnt, sansat och bra. 

Nåväl, nu ska jag släcka lampan och se om jag inte kan sova en liten blund. Rudolf, min schweiziske rumskamrat ska tydligen vara en sådan där snarkare, så min förhoppning är att jag ska somna före honom. Troligtvis blir det inte så, eftersom snarkare fakking alltid somnar först. Asen.

Återigen sitter jag på ett rum i Gamla Jerusalem. Resan gick precis enligt planen (pun intended) och jag landade i Tel Aviv strax FÖRE avsatt tid. Jubel, jubel. Naturligtvis hann jag knappt kliva av planet förrän en gränspolis stoppade mig för att kontrollera mitt pass och ställa en massa frågor. Jag borde kanske inte känna mig så kränkt, dels för att deras rigorösa säkerhet finns där av en anledning (Eller troligen flera olika anledningar, varav de flesta är trams.) och dels för att jag faktiskt hade lögner på agendan. Om jag hade berättat för dem att jag tänkte knata iväg till andra sidan muren in i de palestinska områdena hade jag högst sannolikt fått spendera länge tid på flygplatsen och helt säkert inte fått ett "enjoy your stay, sir" när jag lämnade kontrollen. Det är på många sätt skojigt. Förra gången jag var här hade jag precis förnyat mitt pass och de undrade varför (Det gamla hade blivit dränkt i yoghurt och möglat). Den här gången frågade återigen varför jag hade förnyat det bara några veckor innan förra gången jag åkte dit. 

Nåväl, för att få mitt inresetillstånd/visum behövde jag besvara ytterligare ett gäng frågor:

"Har du varit här förr?"

"Vad ska du göra?"

"Vad har du för sysselsättning?"

"Vad studerar du?"

"Har du något extrajobb?"

Det såg ut som om hon skrev ner allt jag sa. Eftersom jag ska vara här i tre veckor utan att riktigt kunna berätta var jag hade tänkt bege mig kommer det säkerligen bli ett helvete när jag åker hem. Hur som helst, precis när jag skulle lämna flygplatsen tvingades jag röntga mitt incheckningsbagage. Som tur var hade jag lämnat min AK-47:a och min Carl Gustav hemma, så det blev ingen pinsam konfrontation. Skönt.

Det enklaste och billigaste sättet att ta sig från flygplatsen i Tel Aviv till Jerusalem är Sherot Neser - En stor taxi man delar med ett gäng främlingar. Eftersom det var mitt under sabbaten fanns det minimalt med taxiförare som knegade och det fanns heller inte så många resenärer. Chauffören vägrade köra med få passagerare och vi väntade kanske 90 minuter innan halva taxin var tom. Under resan kom jag i samspråk med två unga israeliska män, och kan ni tänka er? De var trevliga, hjälpsamma och inte ett dugg otäcka.

När jag bokade mitt rum hade jag angivit 22:00 som ankomst. (Vilket det också hade blivit om inte himla chaufför väntat så nititskt.) När jag släpptes vid Jaffaporten i gamla stan i Jerusalem hade klockan hunnit bli 23:30. Orolig sprang jag så fort jag orkade till vandrarhemmet och möttes av en låst dörr och ett kuvert med mitt namn på.

Ja, de kanske har mitt kontokortsnummer, men det är ändå trevligt med tillit. I synnerhet efter all himla misstänksamhet jag bemöttes med på flygplatsen.

Nu ska jag ta en dusch och sova en liten stund. Duschen ser otäck ut och sängen verkar obekväm men jag kommer nog sova gott i alla fall. I morgon ska jag ta mig till Beit Sahourm träffa Jawad och de andra vid ATG igen. Jag hoppas på en trevlig värdfamilj i år. Jag ska bo hos dem under skolbesökstiden, så vi ska spendera 19 dagar ihop. Undrar förresten om mitt värdpar från förra resan fortfarande är gifta. Det lät inte så senast. Men vad vet jag? Skrik och dörrsmällande kanske är del av någon gammal kärleksritual jag inte känner till.