Hercules in New York.

Som en riktig fanboy är det självklart inte bara filmerna som är intressanta. Parallellt med filmtittandet läser jag även Total Recall. Arnolds självbiografi. Än så länge har det självklart varit mest träning, hashrökande och en sjuklig längtan till USA. Igår natt kom jag fram till 1969, då Arnold varit bosatt i Los Angeles ett år. Som 22-åring fick han på grund av en lögnaktig manager-esque chef huvudrollen i Hercules in New York. Hercules in New York har 3,2 på IMDB och förtjänar inte så himla mycket mer. Det är en komedi som inte är särskilt mycket mer komplex än att Hercules tröttnar på att hänga på Olympen, retar upp Zeus och portas till New York. Han är en grekiskt halvgud och det blir jättemånga roliga kulturkrockar och upptåg. Bäst är när Arnold åkt taxi utan pengar, slår ner föraren och välter hans bil. I det stora hela skulle jag säga att den påminner om en Woody Allenfilm, fast med ganska kasst manus och fult klippt. Det kanske rentav är så att Hercules kompis är en kort och svamlig kuf, på samma sätt som Woody Allen alltid är i sina filmer.

Det är inga superklassiska oneliners i Hercules in New York, och det är, med riskt för att spoila, bara två som sätter livet till när Ahhnold blir arg. Oklart hur det gick med björnen har slår ner i Central Park.

Producenterna (som gick i konkurs före filmen hade premiär) ansåg att Schwarzenegger var ett för svårt namn, så i Hercules in New York skrev man istället "Arnold Strong". På den första versionen dubbades Arnolds röst, eftersom den 22-åriga Schwarzenegger inte var någon jättehöjdare på engelska.

Sommaren med Ahhnold.

Årets sommarprojekt, förutom att överleva min åttonde sommar på jobbet är att ta mig igenom samtliga av Arnold Schwarzeneggers filmer. Jag har varit ett superpretto (minus alla konserter jag går på) den senaste tiden och jag tänker minsann inte spendera sommaren med Proust. Istället blir det fulkultur för hela slanten.

Jag är inte helt säker på varför jag gillar Arnold så mycket. Amerikanska machokriegsfilmer är bland det absolut fjantigaste som finns. Nationalism är korkat och våld är otäckt, och trots att Arnold är en anhängare som pratar väl om amerikanska soldater har jag ändå valt att tolka hans filmer på samma sätt som jag väljer att tolka min allra mest hjärndöda favoritmusik - Som dum humor. Konstnärligheten är kanske inte alltid i det främre rummet när det gäller Arnolds filmprojekt och det är måhända inte alltid jättesmarta budskap i dem heller. Det är dumt, jag älskar det tyska språket (och därmed brytningen) och Arnold var helt sjukt i huvudet stor. Ergo = kul.

En annan teori jag har är nostalgin. När vi skaffade VHS någon gång i mitten av 1990-talet började pappa spela in filmer. (Högst oklart varför, då han aldrig någonsin tittar på film annat än på tv.) Mamma och pappa tillhör generation Studio-S och lät mig därför inte se på filmer med 15-årsgräns. Särskilt kommer jag ihåg när mamma vägrade låta mig se Hotshots 2 med förklaringen att jag skulle bli påverkad - oklart hur. Och jag minns även när pappa av ännu ej klarlagd anledning hade hypat Terminator 2 som skulle visas på tv3 senare på kvällen. Mamma vägrade och kommenderade mig till sängs. Det var första och sista gången jag skrikit fula ord till henne. Sjukt omoget och jag har fortfarande dåligt samvete för det.

Det jag döremot inte har dåligt samvete för är att jag slutade ta sådana duster med mina föräldrar när vi väl hade köpt videoapparaten. Från att jag gick i fyran var jag ofta ensam hemma efter skolan och därmed hade jag tillgång till alla ultravåldsfilmer i hyllan. Rambo, Die Hard, James Bond, Under Belägring, Universial Soldier och så vidare. Dolph, Sylvester, Roger Moore, Steven Seagal och Jean-Claude van Damme. Men snubben som gjorde de allra roligaste och dummaste filmerna var självklart Arnold Schwarzenegger. Terminator fascinerade mig redan som snorunge, Rovdjuret är en klassiker och filmerna om Conan Barbaren är också underbara på sina dåligt skådespelade sätt. Minus James Earl Jones förstås. Arnold är med andra ord symbolen för det enda lilla enmannaenföräldrauppror jag genomfört. Lyckligtvis visade det sig att jag inte var mottaglig för videovåld och jag är inte särskilt sjuk i huvudet. Men det är det kanske inte så många galningar som medger att de är? Min c-uppsats i historia skrev jag om videovåldsdebatten i svenska lärartidningar och min slutessä i idéhistoria skrev jag om Terminator. Om läraryrket går i gruset ska jag nog skriva vidare på c-uppsaten. Debatten som fördes inom lärarförbunden var fantastisk! Bäst var Ebbe Lindell, professor i pedagogik som bland annat kommenterade ett förslag på mer information om videovåldets påstådda påverkan med de smarta och smakfulla orden: ”Videovåldet måste avskaffas på samma sätt som vi avskaffat häxbränningar och offentliga avrättningar. Genom lagstiftning! Kunde vi upplysa Hitler om att internerna inte mådde bra i koncentrationslägren eller Stalin om det olämpliga i utrensningar?"

Nåväl. Jag insåg så sent som i våras att jag faktiskt inte sett alla Arnolds filmer, vilket naturligtvis är att förminska en fantastisk kulturgärning. Sommarledigt och systematik är mina två ledord och därför börjar jag 1969, året då Arnold Schwarzenegger som 22-åring spelade in Hercules in New York. Om en fanboy har en Arnold Schwarzeneggersommar och ingen kan läsa om det, har han då verkligen haft en Arnold Schwarzeneggersommar?

Det är snart två år sedan jag kom hem från Palestina. Jag är osäker på varför jag inte kommit mig för att skriva om de sista veckorna förrän nu. Ett minskat läsintresse som visade sig i statistiken vill jag minnas. Jag skrev ingenting i dagboken under mina sista två veckor och det är inte mer svårförklarat än att jag inte var på några föreläsningar eller spännande utflykter att redogöra för. Det lilla jag har kvar att skriva är med andra ord hämtade ur minnet.

Det blev ingen uppsats. Det är lite mitt fel, lite snubben som lovade att hjälpa migs fel och även den israeliska arméns fel. Detta i kombination med otur gjorde situationen sur.

Först och främst är jag en usel planerare. Det han gå några dagar innan jag tog tag i informantsökandet och när jag väl gjorde det var det Ibrahim som var trög. Så småningom fick jag i alla fall planerat in några intervjuer med palestinska historielärare. Palestinas ekonomi är av många skäl ytterst ansträngd och utbildningssystemet är till stor del beroende av donationer och som i alla andra länder kan mer bemedlade familjer betala för särskilda skolor. FN har ett organ särskilt ägnat åt barn i palestinska flyktingläger (UNRWA). Offentliga skolor och UNRWA-skolor kräver särskilda tillstånd för att man som utomstånde ska få vistas på skolområdet. FN är ett byråkratiskt inferno så den skutan seglade redan innan jag landade och eftersom jag var så trögstartad hann den ansvarige på utbildningsmyndigheten åka iväg på tjänsteresa och hade ingen ersättare. Väldigt Kafkaiskt. Och surt.

Kvar var då privata skolor. Eftersom det inte är Academedia som äger dem hade jag inget emot att hälsa på en sådan och genomförde två intervjuer med ytterst välvilliga lärare. Skolorna i fråga finansierar genom bidrag från olika kyrkor runt om i världen. Och det jag ska skriva nu är viktigt att ha i åtanke i dagsläget: palestinska barn får bättre utbildning i och med kyrkans generösa donationer vilket leder till ökade inkomster och i många fall bättre möjlighter till stipender som möjliggör högskole- och universitetsstudier. Välutbildade kristna palestinier har betydligt lättare att komma in på den internationella arbetsmarkanden än deras muslimska kamrater. Antimuslimska krafter brukar ofta tala om förföljelsen av kristna i Palestina och pekar då på de dalande siffran kristna i området. När jag pratade om detta med Nicola, som är den enda kristna läraren på en muslimsk skola i Beit Jalla, skrattade han högt och länge åt det absurda i att muslimer skulle bete sig illa mot kristna beroende på religion. En palestinier är palestinier och religionen är en privatsak. Den minskade andelen kristna palestinier beror på att situationen i landet håller på att bli ohållbar, och att de har möjlighet att starta om i andra delar.

Nåväl. Efter det första snöoädret i Betlehem på 20 år (som lamslog hela Västbanken under två dagar) ordnade Nicola två intervjuer på sin skola åt mig, även om jag inte hade något tillstånd. Under natten till dagen jag skulle göra intervjuerna kom ett gäng israeliska soldater till det flyktingläger skolan har sitt upptagningsområde och en 17 årig pojke sköts till döds. All verksamhet på skolan dagen efter ställdes in och när jag kom dagen därpå var mina lärare upptagna med att lugna ner eleverna som ville ut och demonstrera för sin döde kamrat. Det säger sig självt att jag inte tänkte pressa några lärare på intervjuer. Detta var min sista dag och jag var tvungen att bege mig till Jerusalem för att kunna åka till mitt tidiga flyg hem. 

Det gick ganska smärtfritt på flygplatsen. De märkte att jag var nervös men jag lyckades övertyga dem om att jag bara varit i Israel så jag slapp obehag. Kamera, böcker och annat olämpligt hade jag skickat hem några dagar tidigare. (När jag hämtade ut paketet några dagar senare märkte jag att det var öppnat och att en souvenir (självklart den dyraste) därför hade gått sönder.

Dag 10.

Åh fy fan. Det är jättesnart dags för att ta avsked från progamkamraterna. Det är av uppenbara skäl människor jag aldrig hade pratat med under vanliga omständigheter men det kommer ändå kännas märkligt och tomt. Jag gillar mina tanter och gubbar. Snart är det dags för mig att ta ta i resans huvudanledning: uppsatsskrivande. Bonden jag träffade idag är kemilärare och har lovat att hjälpa mig för att övervinna språkbarriären och annat otäckt. Känns bra att jag inte behöver lägga viktig tid på att läsa mig arabiska.

   Det var en trevlig dag idag. Lagom varm, lite regnig, stenig jord men det gick ändå bra att plantera träd. En intrigant väktare kom och surade över att vi var där och verkade inte riktigt förstå att Nicolas ägarbevis skulle innebära att vi hade all rätt i världen - även enligt israelisk lag, att vara där. Eftersom de lokala bosättarna/kolonisatörerna lagt beslag på avgränsande terrasserna trodde han kanske att vi skulle begära rättvisa eller något annat onämnbart hyss. Han ringde ett argt samtal till någon i alla fall. Sedan drog han. Good riddance. Tönt.

   Mer dramatik än så blev det lyckligtvis inte. Nicolas åsna lät lite högt ibland men annars planterade vi olivträd utan några störningsmoment. Nicola, läraren, berättade om när han pluggade kemi under 1990-talet och hur israelerna var övertygade om att han tänkte omsätta sina kunskaper och färdigheter för att bygga bomber. Palestinska studenter som passerar checkpoints på väg till sina lärosäten måste alltid uppge vad de studerar. Efter några terminer tröttnade han av uppenbara skäl på att alltid behöva förklara sig så han började istället säga att han läste arabiska och som genom ett mirakel fick han passera betydligt snabbare, helt utan gnäll.

    Nu sitter jag återigen här och värmer mina fötter mot kaminen, glad över att inte behöva åka till flygplatsen i natt. Det skulle vara skönt att komma hem till duschen men det är trots allt uppsatsen jag är här för.

-

Nu har jag sagt hej då, utbytt mailadresser, Twitteralias och Facebookprofiler. Heminbjudningarna har haglat och allt var mycket kärvänligt. Den smartaste diskussionen jag hade var med Oxfordprofessorn och författaren Robert Lipscombe. Den handlade om vår approach på flygplatsen när vi ska hem. Enligt god civilolydnadpraxis ska man som aktivist alltid stå för sina handlingar och vara hövlig och samarbetsvillig när "rättvisan" konfronterar en. (Läs gärna Stellan Vinthagens Motståndets väg: civil olydnad som teori och praktik för fler smarta tips för att bråka med makten).

Så snarare än att blåljuga som jag planerar att göra, borde jag klä mig i en kofia, sillywalka in på flygplatsen i Tel Aviv och säga "hej, jag har varit i Palestina och planterat hundratals olivträd för att grusa era koloniala planer så mycket som  möjligt. Ge mig ett inreseförbud och ha en fortsatt bra dag. Tack." Dessvärre skulle den betyda absolut fuck-o för Israels ockupationspolitik och hade enbart resulterat i ett antal mindre behagliga timmar på flygplatsen med ett gäng oförstående poliser och/soldater och om jag skulle få ett inreseförbud innebär det ju att jag inte kan komma tillbaka, och det är en möjlighet jag gärna har kvar. Å andra sidan hade ett inreseförbud varit ganska creddigt att ha på väggen. 

Alla dessa svåra val.

Dag 9. Hebron.

Idag var vi i Hebron, sannolikt den stad på Västbanken som påverkas allra mest av ockupationen. Hebron är - åtminstone på pappret - till 20% kontrollerat av Israel. Vi gick längs huvudgatan i gamla stan och såg israeliska hus lite var stans. Jag började tänka på Eddie Izzards utläggning om hur européer använde flaggor för att legitimera sina kolonier. "Do you have a flag?"

Vår guide känner en familj vars hem hamnat i ett extremt utsatt läge. I kvarteret har det förekommit ett flertal bostadsstölder. Familjer som av olika anledningar lämnat sina hem för att kanske gå på kalas har kommit tillbaka för att se hur israeliska bosättare tagit kontrollen över bostaden. Familjen vi pratade med lyckades till sina nya grannars stora förtret planera sina liv så att det alltid var minst en vuxen familjemedlem hemma. Efter ett tag tröttnade grannskapet och gav familjen en blank check. "Sätt ett pris, ge oss ert hus och dra härifrån." Familjen vägrade, varav sändebudet svarade att de minsann borde tänka på sina medlemmar.

Några veckor senare, när den höggravida mamman skulle föda i hemmet visade det sig snart att navelsträngen virat sig runt barnets hals. Vid en chekpoint på väg till sjukhuset stannades familjen av israeliska soldater. Trots det uppenbart akuta läget nekade de tjänstgörande soldaterna familjen genomfart vilket naturligtvis ledde till att pojkens liv inte gick att rädda. 

Efter några veckors sorg bröt sig en bosättare in i huset och kastade in en hemmagjord brandbomb i ett rum där en annan liten pojke låg och sov. Allt detta berättas stående på fastighetens tak. En av pojkarna sålde cd-skivor med familjens historia på. En flicka bjöd oss på choklad.

En styck extremtrevlig amerikansk pastor, tre styck välartade barn och en vaktpost i bakgrunden.

De överlevande barnen hjälper nu sina föräldrar att ordna pengar. Mamman är föreståndare för ett kvinnokooperativ som säljer hantverk. Trots att jag köpte fyra kofior förra resan köpte jag två till. De finns i alla möjliga färger, så det går nog inte att köpa för många. De här verkar dessutom vara av en betydligt bättre kvalitet än några andra jag sett hittills.

Vi sade farväl till den välkomnande familjen och traskade vidare genom Hebron, förbi en checkpoint och iväg mot Ibrahimimoskén. Guiden berättade lite snabbt om Baruch Goldstein som massakrerade 29 bedjande muslimer i moskén 1994. När panikslagna palestinier sprang mot utgångarna tolkade IDF-soldaterna det som om de anföll och öppnade eld vilket resulterade i att ytterligare 26 människor miste livet. Goldstein som var en amerikansk sionist övermannades och slogs ihjäl på plats. Hans änka försökte i efterspelet driva en rättsprocess mot de palestinska män som stoppade honom. 

Efter massakern höll de israeliska myndigheterna moskén stängd under 6 månader. När den öppnades hade hälften gjorts om till en synagoga, inredd med övervakningskameror och skottsäkert glas. När vi sett på gravarna till Abraham, Sara och Isak lämnade vi moskén och lommade vidare mot Shuhadagatan. Ingenmanslandet mellan Hebron och en av de större bosättningarna i området. Vid millennieskiftet var Shuhada Hebrons mest besökta grönsakstorg. Under den andra intifadan stängdes den, och sedan dess har palestinier varit helt bannlysta från gatan. Butiksdörrarna har svetsats samman och hela Shuhada har varit förbjudet område. Nu för tiden får ett litet antal palestinier som bor i närheten passera de olika kontrollerna. Shuhada är en oerhört tragisk och deprimerade syn och historia.

Shuhadastreet

Shuhadestreet och en liten andel av soldaterna som kom springades när vi passerade checkpointen.

Trötta på soldater, pansarbilar och vapen gick vi tillbaka, väntade in Robert, den brittiska författaren som alltid försvinner, och åkte vidare till Hebrons kofiafabrik för att se hur väveriet ser ut. Fabriken är som hämtad från en roman av Charles Dickens. Dåligt upplyst, dammigt och med en herrans massa vävstolar som har stora otäcka kugghjul. Det är bara familjemedlemmar som arbetar, så ingen utnyttjas för någon annans välgång i alla fall. Jag har lyckats övertyga vänner och bekanta att förboka några sjalar. Jag köpte 10 stycken och gubben blev glad. De är inte alls lika fina som dem jag köpte nere hos kollektivet men det är faktiskt jag som är här. Då förtjänar jag finare sjalar.

Nu sitter jag återigen och värmer mina fötter mot kaminen, ser på Arabs got talent och bråkar med familjens tre äldsta barn. Charmiga små varelser.

Jag känner mig förhållandevis fräsch i kroppen, vilket kan vara bra då vi ska göra vår sista dag på fälten i morgon. Jag har 3 blåsor och 3 skrubbsår. Jag har bokstavligen gödslat jord med mitt blod. Sätter stor tilltro på det trädet.

Dag 8.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mina uppehåll mellan inläggen. Det är ju 8 månader sedan jag var där nere och jag har än så länge bara hunnit skriva om 7 dagar. Jag ska försöka skriva klart inom några veckor. Vi får se hur det blir med det.

En av de bästa sakerna med att vara med på det här programmet är alla fördomar som får smaka rottingen. Jag var lite orolig för att min ogudaktiga dödskalletatuering skulle kränka och reta de våldshärjade och djupt troende människorna som utgör befolkningen här i Palestina. Naturligtvis helt i onödan. Nimer, gubbe 70+ som jag bor hos, sitter några meter ifrån mig, spelar Candy Crush på sin iPad och skrockar gott åt hur Woody Harrelson okynneslustmördar zombies i Zombieland. Jag sitter i en soffa och försöker värma mina fötter mot kaminen. När ATG skriver "ha med dig ett par rejäla kängor" menar de tydligen inte Converse.

Idag var det en förhållandevis händelsefattig dag. Vi åkte till fältet, träffade ett gäng glada gubbar, tanter och barn. Deras mark har blivit erkänd i domstol relativt nyligen, så det innebar inga konstigheter att plantera. Eftersom israeliska bosättare har små kolonier vid varje sida av dalen är -naturligtvis- vägen off limits för palestinier om de nu inte råkar komma i sällskap med, säg 30 aktivister från Sverige, Nederländerna, Kanada, USA, Australien, Tyskland, Irland, Cypern, Storbritannien, Schweiz, Italien, Finland och Norge. Istället för att behöva parkera flera kilometer från sina ägor och bära olivplanta för olivplanta genom en jävla öken kunde vi alltså köra träden direkt till fältet. Mycket praktiskt.

Dal, bosättning, den blåaste himlen jag någonsin sett och ett gäng glada olivplanterare.

Efter någon timmes arbete såg vi ett gäng soldater som kom gåendes. De pratade lite med ägaren och sade något i stil med "det är din mark, men ta inte med dig så många för att bruka jorden". Sedan satte de sig ner och glodde på oss medan vi jobbade. Slappa ungdomar.

Det mest dramatiska som inträffade på hela dagen (förutom att vi jobbade bredvid tungt beväpnade soldater.) var när vi gick i lämmeltåg på väg hem. En av bosättarna från närområdet körde bredvid oss och skrek "GO BACK TO YOUR COUNTRIES" till Madge. Eftersom han skrek på New York-dialekt skrek Madge (typ 80 år) "Well you too" på den bredaste australiensiskan jag någonsin hört. Episkt.

Lunch i en solig sluttning. Lägg märke till hur nära den israeliska bosättningen är.

När lunchen var avklarad och alla i familjen skakat hand med oss åkte vi hem till Beit Sahour där vi diskuterade vår egen aktivism och hur vi ska förvalta våra erfarenheter och kunskaper. (Känner du hur meta det här är?) 

JAI har drivit olivkampanjerna sedan 2004. Sedan dess har 100.000 träd donerats och planterats längs med Västbanken. De flesta av bönder i ganska utsatta områden och resten av internationella aktivister i väldigt utsatta områden. Olivträd är viktiga på många sätt, det är tåliga träd som klarar sig bra mot torka och parasiter samtidigt som deras symbolvärde  är enormt. Det finns träd som är flera tusen år gamla, så många har funnits inom samma familjer i många generationer. Ett olivträd är för en palestinsk bonde vad mina katter är för mig.

Jag har tidigare nämnt att land som av en eller anledning inte brukas tillfaller staten. När vi planterar träd på marken (och vilken fantastiskt jord det är! Inte ett dugg förvånande att det var här mänskligheten domesticerade våra första grödor under den neolitiska revolutionen) blir den svårare för bosättare att lägga beslag på. Träden bär frukt om 10 år, men gör nytta från dag 1: De ger hopp till familjen vi hjälper, vi försvårar kolonisationen (eftersom folkrätten tydligen inte gör någon nytta) och ger dem (familjen) i bästa fall en god inkomst i framtiden. Palestinsk olivolja håller generellt sett en bra kvalitet och kan säljas för höga priser.

De mest engagerade grupperna som hjälper till skulle jag hävda är världens kristna församlingar. De predikar fred, "går Jesus väg" och donerar en himla massa pengar till nya träd. Ett träd kostar 20€ och på bara 10 år har det som sagt planterats 100.000 träd och kyrkor runt om planeten har sponsrat en stor del av dessa. Sedan finns det naturligtvis vanligt folk som helt enkelt bara hatar soldater, kolonisatörer och rasistiska rövhattar. Jag har kanske inte donerat pengar till så himla många träd, men jag har jävlar i mig grävt ner flest av alla i den här gruppen.

Det regnar nu och det var sol under dagen. Det innebär att jag kan duscha. Nice. Imorgon är det återigen dags för stadsvandring. Hebron står på schemat och jag ser fram emot det. Situationen i Hebron är bedrövlig men det kommer bli lärorikt och intressant. 

Edit: Några dagar senare, när programmet var slut och de allra flesta deltagarna rest hem såg jag på TV hur en upprörd bonde blev intervjuad. Det var samma gubbe som vi hade hjälpt och han var förtvivlad eftersom bosättarna hade rivit upp varenda träd som vi hade planterat.  Jag vill minnas att det var runt 300 träd den där förmiddagen. 20 euro styck.

Så här såg det ut när vi lämnade dalen. Träden fick vara i fred ungefär en vecka. 

Nu var det länge sedan jag uppdaterade bloggen, trots att jag har några dagar kvar att redogöra för. Det beror främst på att jag skrivit på min uppsats i samma ämne, men även för att jag varit lite grinig på delar av Palestinarörelsen. Eller, jag är fortfarande förbannad på den samling helidioter som inte klarar av att särskilja israeliska politiker och sionister från judar. Antisemitismen är på frammarsch i hela Europa och ett flertal svenska judar har berättat om hur länge sedan de senast kände sig trygga. Synagogor har vandaliserats och antisemitisk retorik på internetforum och liknande blir allt vanligare. Bara tanken på att eländet jag skriver om skulle få någon att agera hotfullt mot någon helt oskyldig människa gör mig lika delar tvärsur som uppriktigt ledsen. Dock är alternativet betydligt sämre. Jag har inte spenderat en månad innanför muren för att hålla käften. Benjamin Netanyahu och hans regering bryter dagligen emot folkrätten. Jag har inte pratat med skottskadade bönder för att inte göra mina vänner medvetna om det. Jag ser jättegärna att du blir förbannad. Men rikta ilskan smart, och rikta ilskan rätt. (Herregud, nu låter det som om det faktiskt vore någon som läser den här bloggen.)

Dag 7. Ramallah, Birzeit och Bil'in.

I dag var det inget olivträdsplanterande. Jag misstänker att det kan ha med gruppens snittålder (som - utan att överdriva - ligger någonstans runt 130.) som ligger bakom det fysiskt avslappnade schemat. Hur det än ligger till med den saken var det Ramallah som stod på agendan. (Där var jag inte vid olivskörden 2013! Första stoppet var vid Birzeituniversitetet. [Triggervarning: antiintellektualism]

Vi träffade en lärare och tre av universitets studenter som representerade aktivitsgruppen "Right to education".

Av "säkerhetsskäl" hindras utländska föreläsare att besöka universitetet och hundratals böcker i biblioteket har beslagtagits av israeliska soldater. Lärarens, som bl.a undervisar i filosofi nämner att alla böcker av Platon (Tror jag det var) konfiskerats. Utländska studenter behandlas i stort sett lika illa som de inrikesfödda. Detta resulterar naturligtvis att färre och färre utländska studenter söker sig till Birzeit och eftersom gränskontrollanterna dessutom gör stadsgränsövergången till ett smärre projekt märker de även hur studenter från andra delar av Västbanken undviker universitetet. 

Birzeit är starkt kontrollerat av israeliska styrkor. Leveranser kontrolleras så institutionerna kan inte ersätta beslagtagen litteratur och internettrafiken är övervakad och rejält filtrerad. Vissa sidor har blivit otillgängliga och e-mail i båda riktningarna kommer ofta bort osv. Den talande läraren berättar om hur hon själv slipper trakasserier vid checkpointen när hon börjat säga att hon jobbar i fabrik i stället för att hålla sig till sanningen.

"The right to education" är universitetets studentorganisation som försöker förmedla vilka (internationella) rättigheter de har, men som konstant motarbetas av Israel. Bland annat har deras hemsida - vars server befinner sig i London - blivit kapad och omvandlad till en porrsida. Sedan Birzeit öppnades har det stängts 15 gånger, varav det längsta avbrottet var på 1980-talet då verksamheten låg nere i tre hela år.

Internationella pengar öronmärks för projekt som måste genomföras tillsammans med israeliska universitet. Detta är dock ingenting som någon vid Birzeit ställer upp på. Främst på grund av flykting och bosättarfrågan, men även för att inte normalisera ockupationen. "Jag hade bojkottat all rasism och som palestinier är det självklart att jag inte samarbetar med israeliska universitet" förklarar vår föreläsare.

Vid demonstrationer, tillslag och andra tillfällen studenter eller lärare vid universitetet drabbat samman med israeliska soldater har totalt 27 studenter dödats och många fler gripits. Vid det här laget börjar det väl bli ganska uppenbart vad Israels avsikter är. Utbildning är självfallet ett av deras största hot och genom att förstöra för universitetet och trakassera studenter försvårar de palestiniernas intellektuella utveckling. Om jag inte minns helt fel har BDS-rörelsen sina rötter vid något av Västbankens universitet, och den om något vållar de israeliska politikerna huvudbry. [När jag för över mina dagboksanteckningar till bloggen har Netanyahu blivit omvald och budgeterat en kvarts miljard för att underminera BDS-rörelsen]

Efter en kopp kaffe, som smakade precis lika illa som kaffet på Humanisten i Göteborg, åkte vi vidare för en lunchföreläsning med en representant från Addameer association. Addameer är en organisation som ger gratis rättshjälp till mindre bemedlade palestiner som av olika anledningar gripits. Trots att Ramallah ligger i Område A är det likväl Israels militärlagar som är gällande. Militärlagar är väldigt fiffiga, för de kräver inte alls samma byråkratiska förankring som civila lagar. När jag var där nere låg antalet olika militärlagar uppe på ca 1700. Bland annat är det inte tillåtet att skriva slagord på den av FN-fördömda separationsmuren, gå med i politiska föreningar eller att bära den palestinska flaggans färger. En annan effektiv militärlag är den om att "säkerhetsrisker" kan gripas och försättas i en s.k "administrative detention". En häktning som kan förnyas hur många gånger som helst, utan att åklagare behöver lägga fram några bevis. Detta används flitigt och det händer ofta att människor sitter fängslade i administrative detention flera år. När/om det väl blir rättegång är både åklagare och domare israeliska soldater. Försvararen får i allmänhet bara några få timmar på sig att förbereda sig inför prövningen. 

Om man grips på gatan med smutsiga händer kan det räknas som bevis för att man kastat sten, och israeliska soldaters vittnesmål väger alltid tungt, oavsett hur in i helvete tramsigt det råkar vara. Folk har på riktigt dömts för stenkastning efter att soldater pekat åt dem, trots att de vid det rapporterade tillfället stått 1 mile ifrån den som kastade. Om man som palestinier åtalas för stenkastning vid en israelisk militärdomstol är sannolikheten 99,7% att man fälls.

Administrative detention används flitigt för att försvåra livet för studenterna. Vår guides morbror greps alltid vid examenstiderna varje terminslut. Det tog honom 9 år att avsluta en 8 terminers utbildning.

Efter föreläsningen åkte vi vidare till Bil'in, en liten by med drygt 2000 invånare. Om du sett eller hört talas om Five Broken Cameras vet du vad Bil'in är för by. Varje fredag i nästan exakt 10 års tid har de arrangerat fredliga demonstrationer. De slås i allmänhet alltid ner av soldater, men de har likväl lyckats (förmodligen genom den internationella uppmärksamheten) övertyga israeliska myndighterna att ändra rutten för den planerade muren. Det räddade åtskilliga hektar mark, men de hann dessvärre ändå förlora 1000 mellan 500-1000 år gamla olivträd.

Framången i Bil'in har tänt hoppet hos väldigt många människor. Varje fredag är det ett flertal demonstrationer längs med Västbanken.   

Mannen vi talade med sitter i kommittén för demonstrationerna och har genom åren sett åtskilliga kamrater tårgasas och misshandlas. Han har sett sin egen son bli skjuten och ett fåtal av sina vänner dödas. Likväl håller de fast vid sin fredagsaktivism och sitt icke-våld. Det är oerhört hoppfullt att höra honom skämta och skratta, trots alla motgångar. 

"Ni är naturligtvis välkomna att närvara på fredag. Amerikansk tårgas håller en mycket god kvalitet."

Efter en filmvisning, där vi bland annat såg hur demonstranter bli skjutna gick vi en bit igenom Bil'in och mot den närliggande bosättningen. På muren fanns det fastklistrade affischer, slagord och mer eller mindre framgångsrika kopior av kända Banksymålningar. Det jag kommer ihåg mest var dock rakbladstråden, stängslen och alla tårgasbehållare. Jag är alltid kritiskt gentemot krigs- och vapenindustri - såväl den internationella som den svenska - trots att jag aldrig drabbats av den personligen. Jag stod vid vapnens slutdestination och samtalade med dess offer. Privata aktörer som tjänar pengar genom att hjälpa soldater skjuta och misshandla andra människor för att andra aktörer ska kunna tjäna pengar. Det är så jävla ovärdigt.

Några (av många hundra) tårgasbehållare som ligger spridda runt Bil'in. Det kommer nya varje fredag, så det är ingen idé att försökta städa bort dem.   

Vapenindustrins slutprodukt. 

Dag 6.

Det regnar och blåser! Som göteborgare gnäller jag naturligtvis högljutt, men då jordbruket (och även hushållen i det här fallet) är beroende av nederbörd ska jag kanske vara glad. För tillfället sitter jag och kollar på arabiska nyheter och värmer mig vid kaminen tillsammans med min värdfamilj. Mätt och glad.

I dag planterade vi träd vid The tent of nations, en stor gård på hög höjd, ihopklämd mellan 5 bosättningar. Gården har varit i familjens ägo sedan 1916. Vår hälsepåbondes farfar var lyckligtvis tillräckligt klok/cynisk för att införskaffa ägandebevis från såväl Jordanien och osmanerna som det brittiska imperiet. Eftersom "nation" mer eller mindre är ett västerländskt påfund som inte nått den arabiska halvön vid den här tiden var det oklart vilka myndigheter som hade mandatet att bry sig om vem som äger bondgårdar var. Hur som helst så har dagens familj varit i rättstvist mot Israel sedan 1991 till en kostnad av 170.000 dollar. (Omvandlat till svenska pengar är det skitmycket.)

Det glädjande är själva projektet Tent of nations och ägarnas uttalade vägran att varken vara offer eller Israels fiender. Efter det att bosättare dödat 250 av gårdens olivträd donerade Judar för rättvisa i Palestina lika många träd (Det kostar 150-200 kronor för träd+pinne+plastskydd) och åkte ner för att plantera dem. (Bevis tvåhundrafemtiosjumiljonerfemhundratusenåttiotre för att det är skillnad mellan judar, israeler och sionister)

Idag lyckades vi bara plantera 350 träd. De norska studenterna har åkt vidare (och jag fick ÄNTLIGEN en autentisk möjlighet att skrika "The norwegians are leaving") och vi var på ett himla berg, jorden var stenig och vi kämpade med semikassa väderförhållanden men vi var ändå ett glatt gäng som knegade på. 

Olivtraktor med olivbonde och olivträd, olivträdsplanterare  och olivträdsfälltsnärliggande bosättning i bakgrunden.

Nu, 4 dagar in i programmet har jag inte längre har några svårigheter med att förstå vad jag sysslar med. ALLA i gruppen är fantastiska, solidariska och supertrevliga människor (och jag). Familjen jag bor hos är jättevänliga och barnen är supersnälla. Det är lätt värt allt besvär från surkukarna på flygplatsen.

I början av veckan var jag lite sur över medeltemperaturssituationen i februari, men grönska är ju inte grundfult direkt.

Efter lunchen var det dags att åka till ARIJ, en organisation som skulle berätta om den geopolitiska situationen på Västbanken. Förra gången var det en svintråkig Powerpointvurmare som höll i föredraget, så jag och några andra veteraner hoppade av bussen och traskade från Beit Jala till Singer Café, det trendigaste hipsterstället på Västbanken. Där kom jag i samspråk med en man som jobbat vid utbildningsdepartementet. Han berättade helt vansinniga saker om de olika utbildningsinstitutionerna och deras huvudmän, men det måste jag naturligtvis kolla upp lite grundligare innan jag skriver om det här.

[Utöver olivprogrammet var jag på Västbanken för att samla empiri för ett examensarbete jag ska skriva i vår. Den handlar om historieämnets betydelse för palestinska ungdomars identitetsskapande.]

-------------

Sitter i beckmörker och skriver. Det blåser som attan och större delen av Beit Sahour är för tillfället strömlöst.

Hur som helst var vi vid YMCA här i stan och träffade Ivan Karakashian från DCI-Palestine (Defense for Children International) Han berättade ungefär samma saker som deras andra representant jag träffade 2013 gjorde. [Läs det inlägget här.]

Karakashian var mer grafisk i sin genomgång och visade filmer på israeliska soldaters övergrepp på palestinska barn och ungdomar. Vi fick se hur två soldater brutalt griper en 11-årig pojke med förståndshandikapp (är det så man säger?). Enligt Israels EGNA lagar ska de gripnas händer vid bortförande bindas samman med tre (3) buntband. På filmen var det dock tydligt att de bara använde ett och att de därför var tvungna att spänna banden väldigt hårt. De satte på honom en ögonbindel, lade honom på jeepens golv och körde iväg. Inte förrän 12 timmar senare insåg de att hans (fysiska) ålder var 11 och därför inte straffmyndig. (Eftersom palestinier i område B- och C lyder under militärlag är deras straffmyndighetsålder 12.)

Nästa film visade hur två 16-åringar blev skjutna av soldater förra året. När den första filmen, en övervakningsvideo från en närliggande affär publicerades hävdade IDF bestämt att den var fejk. Otroligt nog var BBC på plats och deras film kunde dels bekräfta händelseförloppet, (Pojken sköts i ryggen, obeväpnad.), och dels visa vilken soldat det var som sköt. Soldaten i fråga var en kommunikationssoldat som hade haft tråkigt, bett om att få låna ett gevär. Han blev avstängd från tjänst en vecka. Ett av dödsfallen är under utredning (Tack vare BBC) och det andra är nerlagt.

Om ett barn grips för något, för att t.ex ha försvarat sig mot bosättare (som lyder under civillag och därmed inte blir straffmyndiga före 14 års ålder.) och de vägrar erkänna (eller inte förstår, eftersom förhör i regel sker på hebreiska) sätts de i en extremt liten isoleringscell med 24h belysning, räfflade väggar (så att det inte går att luta sig mot dem.) och utan madrass. Genomsnittslängden för en sådan vistelse ligger på 15 dygn Det längsta registerade fallet är 36 dygn. Enligt FN:s definitioner är mer än 48 timmar att räkna som tortyr.

DCI samarbetar med Human Right Watch och Amnesty. De har en rådgivande funktion hos FN. Deras uppgifter kommer från rättsfall de själva haft insyn i (DCI bistår med bl.a juridisk hjälp för bortförda barn.)

Sedan år 2000 har ungefär 8500 palestinska barn gripits, åtalats i militärdomstol och fängslats.