Dag 8. Jerusalem och medelklassbosättningarna utanför samma stad.

Åh fy fan. Larry hade rätt. Trots att vädret är fantastiskt, mitt resesällskap är av den trevligare sorten och Jerusalem är fräckt var det här den absolut sjukaste dagen jag varit med om till dags dato. Jag har förvisso levt ett väldigt skyddat liv, där ett av mina största trauman från barndomen är att jag inte fick ett elektriskt legotåg. På riktigt: Min defintion av "orättvisa" när jag var liten var att jag inte hade ett elektriskt tåg. Det svaret finns bevarat i något av mammas skåp. (Skall nog hitta det jävla pappret och gräva ner det i fårhagen.)

Än så länge befinner jag mig i någon typ av chock. Det är inte likt mig att underreagera på det här viset.*

Nåväl. Vi började vår dag i Gamla stan i Jerusalem. Det är som Visby fast på riktigt ungefär. Den här gången hade vi dessutom en guide, väl insatt i händelserna som utspelats de senaste decennenierna till vårt förfogande. Exempelvis pratade han om de 500 muslimer som efter kriget 1967 tvingades flytta till ett flyktingläger när Israel ville bygga ett torg framför Västra muren. Usch för folk som envisas med att bo i sina hem. Sådant provocerar. Återigen är det alltså tusentals människor som visar sin lojalitet gentemot Gud på stulen mark. Israels ockupation av Jerusalem har varat ända sedan 6-dagarskriget. Det var ett rent kolonialkrig och varenda israel som flyttar in till Jerusalem bidrar till landets internationella brott.

Trots att Tel Aviv är Israels officiella huvudstad och Jerusalem är erkänd som Palestinas huvudstad, är den likväl styrd av Israel. För att ingen skall särbehandlas ekonomiskt skall alla stadsdelar betala lika mycket i skatt. Den östra delen, som fortfarande är bebott av palestinier, betalar alltså lika mycket i skatt som de nya invånarna i de västra delarna. Tyvärr är det här som jämlikheten slutar. Östra Jerusalem bidrar till stadskassan, men får ingenting tillbaka. Sophämtning, gatubelysning, vatten och annan grundläggande infrastruktur är således totalt obefintlig. Det resulterar givetvis i färre turister och mindre inkomster.

Det är även Jerusalems stadshus som beslutar om bygglov. Enligt FN:s rapporter är det ca 4% av de palestinska bygglovsansökningar som blir godkända. Det är en process som kan ta flera år, är i princip omöjlig att överklaga och kostar mycket pengar. Pengar som i allmänhet inte finns pga kassa arbetsvillkor, få turister osv.

I ren desperation och av stort behov är det många som struntar i formaliteterna och bygger nytt ändå. När byggnaden är klar kommer det med stor sannolikhet en delgivningsman och ger familjen två alternativ.

1. Riv ditt hus. Själv.

2. Låt oss riva ditt hus. Du får betala alla kostnader.

Det är tydligt att Israel inte nöjer sig med området de olovligen ockuperat sedan det illegala kolonialkriget 1967. Sakta, men säkert, och med mindre uppseendeväckade, byråkratiska sätt fördriver de allt fler palestinier från sina hem.

När vi gick bland husen i Jerusalem pekade guiden rätt som det var på ett hus och berättade att det fanns rivningsorder på det. Det kunde vara en skola, kanske en bostad. Någon dag, utan förvarning kommer ett gäng byggarbetare, eskorterade av tungt beväpnade soldater, knacka på för att berätta att huset skall rivas.

Efter en rejäl lunch på universitetet träffade vi en fantastisk kvinna som heter Angela. En brittisk halvjudinna som flyttade till Israel som ung. Hon tröttnade fort på det hon såg, och började snart jobba ideellt för en israelisk organisation som arbetar mot de illegala bosättningarna, muren och apartheidlagarna. Hon har talat inför FN och föreläser jorden runt om situationen i Mellanöstern. En väldigt driven och vettig människa med andra ord.

Med Angela som guide lämnade vi Jerusalem innerstad. Eftersom vår buss hade gula skyltar kunde vi utan problem använda de bra, USA-finansierade vägarna. 10 minuter senare var vi mitt i Judeeiska öknen.

Om ni tänker er en kombination av ett brittiskt medelklassvillaområde med en amerikansk Hollywoodförort, med spanska inslag. Så såg området vi hamnade i. Palmer, vackert grönskande gräsmattor, stora buskage, lekplatser, fontäner, gallerior, nybyggda 2-våningshus och blänkande bilar. 

                                                                                                                Bosättning. Kom ihåg att vi befinner oss mitt i Judeeiska öknen.

För den observante läsaren kan det här tyckas märkligt. Vi var högt uppe på ett berg. Mitt i en jävla öken. Med grundläggande geografikunskaper förstår en sjuåring att varken palmer, kattungar eller grönt gräs hör till vanligheterna i en öken: Tittar man på marken ser en ett gäng svarta slangar som förser växterna med det vatten de behöver för att leva. En bosättare som bor här förbrukar dubbelt så mycket vatten som en israel i Jerusalem gör och 10 gånger så mycket som en palestinier i Gaza gör. På sommaren är vatten ännu mer av en bristvara, så vad är det naturliga att göra för att hålla fontänerna sprudlande och palmerna gröna? Man stänger av vattnet som går till de palestinska områdena. Det är ju en mänsklig rättighet med skinande bilar. Att arabiska småungar, några kilometer bort blir sjuk av att dricka kasst vatten är en smäll man får ta.

Helt och hållet på grund av de otaliga subsidier och skattelättnader den israeliska staten står för är det väldigt billigt att bo i en illegal bosättning. Det är billigt och det är vackert, så det är många som gör det.

På andra sidan vägen, lite längre ner för kullen finns det några plåtskjul. I likhet med skolan i östra Jerusalem ligger det en rivningsorder på de här skjulen . Vilken dag som helst kan det komma en bulldozer, givetvis i sällskap med ett gäng soldater, och jämna de redan fallfärdiga skjulen med marken. 

Det låter kanske inte så allvarligt, men det är självklart inte bosättarnas skjul, utan de är palestinska beduiners bostäder. Fyra tunna väggar och läckade tak, inget vatten, inget avlopp. Några hundra meter längre bort sprutar stora fontäner.

                                      I förgrunden: beduinbostäder med rivningsordrar. I bakgrunden: illegala bosättningar, finansierade av israeliska staten.

Vi hälsade på en av områdets beduinfamiljer. När barnen kom hem från skolan 11 september möttes de av ett gäng stora sten- och skrothögar. Några timmar tidigare hade israelisk militär kommit till gården och gett familjen 30 minuter. De fick rädda sig själva och samla så mycket saker som möjligt. När tiden var ute fullföljde soldaterna sitt uppdrag. Bostäderna, fårkättar och förråd raserades. Förråden var fyllda för ett stundande bröllop. Mjöl, socker och levande höns demolerades ner i gruset medan den maktlösa familjen tvingades titta på. Ett litet hus sparades för bröllopet. När paret är gifta kommer även den byggnades raseras. Utöver det väntas en ovanligt bister vinter i år, så familjen måste sälja stora andelar av sin boskap för att fåren inte skall frysa ihjäl.

På andra sidan dalen ser vi en stor vattencistern. Den leder till bosättningen. Barnen vi hälsar på måste skaffa vatten för egen maskin. 

När vi klivit av bussen och närmar oss ser vi hur barnen i familjen släpper allt de sysslade med och sprang för att möta oss. Vår guide berättar på arabiska att vi är olivplockare från olika delar av världen. De blir genast glada. De vill vara med på kort och de bjuder in några av oss att titta in i deras provisoriska hus. De förstår att vi bryr oss om deras situation. De förstår att vi bryr oss om deras rättigheter och de förstår att vi vill väl. Angela berättade att familjen hade erbjudit de tidigare grupperna te, men den här gången var de vuxna upptagna på annat håll.

                                           Det provisoriska hus beduinfamiljen byggt upp efter förra månadens rivning. 5 minuter från där översta bilden blev tagen.

Det här besöket var strategiskt nog det sista vi gjorde i Jerusalem. Stämningen i gruppen var ljummen och jag tror inte att vi hade kunnat ta in mer information. Det var en tyst resa hem till Beit Sahour.

Kvällens föreläsning fortsatte i depressionens tecken: 90 minuters monolog om palestinska barn i fängelse.

En av alla diskriminerande lagarna Israel stiftat är att straffmyndighetsåldern för ett palestinskt barn är 12, medan den är 14 för en israelisk medborgare. 

Stenkastning är sedan lång tid tillbaka ett brott, oavsett kastets orsak eller verkan. Om ett 12-årigt barn kastar en sten mot en pansarvagn och missar kan han dömas till 10 år i fängelse.

Föreläsaren, som även han figurerar hos FN, berättade att i genomsnitt arresteras 2 palestinska barn per dygn.

Runt 6 soldater åker ut mitt i natten och bultar på det misstänkta barnets husdörr. När alla i familjen visat ID tar soldaterna den anklagade, bakbinder honom, sätter en ögonbindel på honom och sätter barnet mellan bänkarna på bilens flak.

Förolämpningarna haglar.

Föräldrarna får inte följa med sitt barn, och de får heller inte veta vart barnet skall föras. Väl framme vid vad som brukar vara den närmaste bosättningen. När han (jag skriver han för att det blir bättre textbindning och för att det är en kraftig majoritet pojkar som arresteras.) legat bakbunden några timmar är det dags för förhör, utan att ha blivit upplyst om sina rättigheter.

Utan advokat och utan någon av sina föräldrar tvingas han erkänna brottet han blivit misstänkt för. Flera barn har vittnat om att ha blivit slagna när de nekat. 12-åriga grabbar är inte den mest envisa typerna av människor, så snart har de erkänt. Oavsett om de är skyldiga eller ej. Ibland blir de lovade att bli frisläppta vid ett erkännande. Ett löfte som extremt sällan infrias. När en bekännelse är påskriven, (trots att den är skriven på hebreiska) är det så gott som omöjligt att gå fri i en militärdomstol. Advokatens jobb blir alltså inte att fria barnet, utan att hålla straffet så milt som möjligt. I allmänhet blir straffet mellan 3-6 månader i fängelse.

De palestinska myndigheterna  kräver att om en elev missat fler än 60 skoldagar måste läsåret gås om. 

Ytterst få av de straffade barnen gör det. Istället ger de sig ut på arbetsmarknaden. I Gaza ligger arbetslösheten på ca 40%. Ett vanligt jobb, som vuxna inte klarar av, är att samla upp de betongbitar som ligger på gränsen mot Israel. Det råder importförbud på betong till Gaza, så palestinierna måste återanvända den cement som finns tillgänglig. (Vilket förgiftar ett stort område kring fabriken.) Kommer en palestinier, oavsett kön eller ålder, närmare än 50 meter gränsen riskerar de att bli skjutna av de vakthavande soldaterna. Går man hungrig tillräckligt länge påverkas omdömet rejält och det rapporteras ofta om barn som blivit allvarligt skadade eller dödade i sitt letande efter små betongbitar. Detta kanske för att de som 12 åringar kastade sten mot ett torn, en mur eller en pansarvagn. 

2 barn per natt. Året runt.

* Lika förutsägbart som ett spam i inkorgen började jag givetvis lipa idag, tre veckor efter besöket. Jag har hört om mycket skit förr, men jag har aldrig sett sådan meningslös ondska på riktigt förrän nu.

 

Susanne

15 november 2013 22:17

Du är så strong Alf-Tore! Fats jag varit med om mycket skit, skulle jag aldrig klarar av att göra denna resa som du gör. Kram från mig! <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hercules in New York.   Som en riktig fanboy är det självklart inte bara filmerna som är intressanta. Parallellt med filmtittandet läser jag även Total Recall. Arnolds självbiografi. Än så länge har det självklart varit mest träning, hashrökande ...

Sommaren med Ahhnold.   Årets sommarprojekt, förutom att överleva min åttonde sommar på jobbet är att ta mig igenom samtliga av Arnold Schwarzeneggers filmer. Jag har varit ett superpretto (minus alla konserter jag går på) den senaste tiden och j...

Det är snart två år sedan jag kom hem från Palestina. Jag är osäker på varför jag inte kommit mig för att skriva om de sista veckorna förrän nu. Ett minskat läsintresse som visade sig i statistiken vill jag minnas. Jag skrev ingenting i dagboken unde...

Dag 10.   Åh fy fan. Det är jättesnart dags för att ta avsked från progamkamraterna. Det är av uppenbara skäl människor jag aldrig hade pratat med under vanliga omständigheter men det kommer ändå kännas märkligt och tomt. Jag gillar mina tanter o...

Dag 9. Hebron.   Idag var vi i Hebron, sannolikt den stad på Västbanken som påverkas allra mest av ockupationen. Hebron är - åtminstone på pappret - till 20% kontrollerat av Israel. Vi gick längs huvudgatan i gamla stan och såg israeliska hus lit...