Dag 2.

Nu hänger jag på ännu ett hotellrum. Den här gången i Beit Sahour, strax utanför Bethehem. Jag var tidig och väntar nu på de andra deltagarna. Vädret är fantastiskt. 25° och soligt. Sängen på vandrarhemmet var precis så obekväm som jag trodde så jag ser redan fram emot kvällen.

Utsikten från mitt vandrarhems takterass. Vore det inte för grannens hus hade vi sett klippdomen och Al-Aqsamoskén till höger.

Det var inga konstigheter att ta sig från Jerusalem till Beit Sahour. En direktbuss från Damaskusporten till Checkpoint 300, gör förbi ett gäng soldater (och eftersom jag är på väg in i Palestina bryr de sig naturligtvis inte om jag vore beväpnad till tänderna) och en taxi till hotellet. 45 minuter och 60 spänn totalkostnad. Nu sitter jag vid skrivbordet och undrar mest; VAD I HELVETE SYSSLAR JAG MED EGENTLIGEN? Jag är ensam i ett land där jag inte kan språket, det är soldater nästan överallt (och som jag hatar soldater). Jag ska bo hos totala främlingar i tre veckor och eventuellt träffa främmande lärare för att eventuellt samla tillräcklig empiri för att eventuellt kunna skriva en bra uppsats. Allt detta för att bli tråkad på flygplatsen på väg hem. Förra gången träffade jag ett gäng norrmän som jag tycker bra om och en herrans massa andra bra människor. Detta var innan det senaste kriget mot Gaza och vi var 130 personer. Nu ska vi tydligen bara vara lite över 30 personer, så sannolikheten för att jag ska träffa lika spexiga människor är mindre. Det kommer säkert gå bra, men det finns ju inga garantier för det. Märkligt nog.

Progammet som sådant ser lovande ut. Det är förhållandevis lite aktivitet på olivfälten (which is nice, since väderprognosen behöver en rejäl dos Zoloft), och något fler stadsbesök och föreläsningar. Det ska bli kul att se Ramallah.

Jag har låst min blogg, min Twitter och min Instagram. Jag brukar vara naiv, men jag tror verkligen det absolut sämsta om Israels underrättelsetjänst, Ett googlande av mitt namn och det blir ganska tydligt att jag inte hade som uppsåt att resa norrut. Vi får se hur det går. [Nu när jag är hemma i Sverige ser jag att jag hade 7 besökare, varav 3 via Google, den 7 februari. På samma dag som jag låste bloggen.]

----------

Så. Tredje sängen på två dagar. Den här gången hos min värdfamilj. Den är stor och verkar glad. (Familjen alltså. Sängen är liten och ser lite sliten ut.) Jag har redan hunnit få en high-five, så jag antar att de har accepterat mig. 

Till min patetiska glädje såg jag att en svensk kamrat från olivprogrammet 2013 är här för att plantera träd. Det är alltid trevligt med bekanta ansikten. När jag mår dåligt över mitt engelskauttal kan jag alltid gå till honom och prata lite högfärdssvenska. Jag åker inte över 300 mil för att få sämre självförtroende.

Jag har kollat lite extra på schemat och vi ska bara plantera träd under fyra förmiddagar. Programmet är 8 dagar så det kommer bli ett himla härjande runt Västbanken. Muhannad, en av våra guider har berättat att de bönder vi ska hjälpa under veckan är betydligt värra ansatta av bosättare än vad de vi hjälper vid skörden är. Vi har mer eller mindre blivit lovade att vi kommer stöta på soldater som vill hindra oss från att bruka jorden. Jag antar att det har något med den gamla osmanska lagen att göra. På måndag (Det är lördag nu) ska vi plantera träd utanför bosättningen där utrikesministern, tillika fanatiske nationalisten, Avigdor Lieberman bor. Det blir säkert lugnt, sansat och bra. 

Nåväl, nu ska jag släcka lampan och se om jag inte kan sova en liten blund. Rudolf, min schweiziske rumskamrat ska tydligen vara en sådan där snarkare, så min förhoppning är att jag ska somna före honom. Troligtvis blir det inte så, eftersom snarkare fakking alltid somnar först. Asen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hercules in New York.   Som en riktig fanboy är det självklart inte bara filmerna som är intressanta. Parallellt med filmtittandet läser jag även Total Recall. Arnolds självbiografi. Än så länge har det självklart varit mest träning, hashrökande ...

Sommaren med Ahhnold.   Årets sommarprojekt, förutom att överleva min åttonde sommar på jobbet är att ta mig igenom samtliga av Arnold Schwarzeneggers filmer. Jag har varit ett superpretto (minus alla konserter jag går på) den senaste tiden och j...

Det är snart två år sedan jag kom hem från Palestina. Jag är osäker på varför jag inte kommit mig för att skriva om de sista veckorna förrän nu. Ett minskat läsintresse som visade sig i statistiken vill jag minnas. Jag skrev ingenting i dagboken unde...

Dag 10.   Åh fy fan. Det är jättesnart dags för att ta avsked från progamkamraterna. Det är av uppenbara skäl människor jag aldrig hade pratat med under vanliga omständigheter men det kommer ändå kännas märkligt och tomt. Jag gillar mina tanter o...

Dag 9. Hebron.   Idag var vi i Hebron, sannolikt den stad på Västbanken som påverkas allra mest av ockupationen. Hebron är - åtminstone på pappret - till 20% kontrollerat av Israel. Vi gick längs huvudgatan i gamla stan och såg israeliska hus lit...