Dag 4.

Nyss hemkommen från fältet. Högst sannolikt har jag lyckats bränna skallen. Jag har blåsor i händerna, ont i ryggen och smuts under naglarna. Skönt att bondpojken får bonda sig. Stillasittanden på universitetet hemma i Göteborg är ju inte bara positivt.

Det var tydligen tredje gången ATG hälsade på samma bonde. De två tidigare gångerna har det kommit bosättare och soldater som rivit upp plantorna några veckor senare. Bondens mark (som för tillfället är helt otroligt vackert belägen.) ligger mellan 3 olika bosättningar här på Västbanken. Israelerna vill effektivisera infrastrukturen och förena de tre bosättningarna med en väg, just där bonden har sina ägor. 

Dubbelföredetta olivfält som snart ska bli olivfält igen.

Tack vare donationer från olika organisationer från alla delar av världen och ATG kan det dock planteras nya träd igen. Och igen. Och eventuellt igen. Idag satte vi, tillsammans med ett gäng norska studenter, 500 olivträd i jorden. Om ingen klåfinger kommer och bråkar med dem kommer de börja bära frukt om cirka 10 år.

Jag jobbade tillsammans med Jim, James Brown som han egentligen heter, en 70-årig pensionerad presbyteriansk pastor från Santa Fé. Alla mina fördomsklockor klämtade så det dånade i öronen, men det visade sig att han inte alls var en banjospelande, harmynt korsbrännare ned sju gevär och en kopia av självständighetsdeklarationens första tillägg under sulan på sina skor. Jag valde att diskutera andra ämnen än HBTQ-frågor eller aborträtt, men vi hade likväl en trevlig förmiddag där diskuterade amerikansk vapenlobbyism, svenskt utbildningssystem, hur den nya generationen judar i USA tar allt mer avstånd från israeliska staten och hur den presbyterianska kyrkans styrelse börjar närma sig ett beslut för att börja desinvestera i israeliska bolag. Mycket hoppfullt. Mycket överraskande.

Trots att Muhanad mer eller mindre hade lovat oss lite kontroverser uteblev käbblet. Varken gubbhyttande bosättare eller vapenviftande soldater gjorde oss några besvär. Vi såg 3 soldater vandra runt gården ett varv, men vi provocerade dem tydligen inte tillräckligt mycket för att de skulle bry sig tillräckligt för att kontakta någon av oss.

Mer drag än så här blev det inte.  Skönt naturligtvis, men jag hade i viss mån hoppats att kränka Lieberman personligen.

Palestinsk TV var på plats och gjorde ett inslag. Olivträdens historia och kulturellt symboliska värde är enormt så att 50+ internationella aktivister och hjälper särskilt utsatta bönder är både uppskattat och viktigt för moralen. De ser att vi ser dem.

Jim och jag jobbade längst och fick ner flest träd i marken. När samtliga träd vad planterade var det dags för mat och lite trams. En av de norska gästarbetarna hade med sig en douchegitarr och spelade [på fakking klyschriktigt] douchewonderwall, men annars var det bara fördelar. Maten var god och jag fick tagit ett gäng bilder som eventuellt kommer publiceras i Nederländerna. Jag får inga pengar för det, men det är väl så det är att jobba med kultur i Sverige.

Det må se ut som skivomslaget till Master of Puppets, men det är faktiskt unga, nyplanterade olivträd. Bra jobbat av oss.

När maten var uppäten åkte vi till BADIL som jag skrev om förra gången, och Lubnahs presentation var ungefär samma som senast. Det som jag snappade upp den här gången var uttrycket "tillståndsregim". Den palestinska staten är i praktiken till största delen en charad. Palestina är under ockupation och särskilda militärlagar gäller över större delen av landet. För en bonde som t.ex fått separationsmuren mellan sin bostad och sin mark måste han. (Ja. HAN.) fråga israeliska myndigheter om lov. Vill han att någon ur familjen ska hjälpa till måste de fråga israeliska myndigheter om lov. Vill han plöja marken med hjälo av sin åsna måste han fråga israeliska myndigheter om lov. Vill han borra en brunn måste han fråga israeliska myndighter om lov. Und so weiter. Ibland (ofta) blir det avslag. Ibland blir det beviljat. Emellanåt beviljas det med förbehåll. Bonden kanske får 2 dagar på sig att skörda sina träd. (Och vid sådana tillfällen är det extra fiffigt med internationella aktivister som kan hjälpa till och fixa skörden på en förmiddag.)

En annan viktig sak, i synnerhet med tanke på allt prat om Israel som "den enda demokratin i Mellanöstern" är den om medborgarskap: Högst upp i hierarkin finner vi jewish national. Under den kategorin ligger israeli citizenship. Mellan dessa två grupper finns det 60 olika lagar som diskriminerar den understa gruppen. Vi fick inga exempel på apartheidlagar, men ett praktiskt exempel är skillnaden mellan jewish nationals och israeli citizens utsikter för att få ett bygglov. För det första har en IC 1-4% chans att få ett bygglov. Om de väl får ett bygglov måste vattentillförseln gå att stänga av. (Därav vattentankarna på palestinska hustak.) På sommaren kan alltså israelerna, bokstavligen vrida av kranarna, vattna sina gräsmattor och se hur grannarna på andra sidan dalen törsta. (Det finns naturligtvis dricksvatten att köpa i affären så att CocaCola och andra företag kan tjäna lite extra pengar.) Med lite tur kan palestinier köpa vatten via tankbilar, men måste då betala mer per kubik än vad JN:s måste göra.

Enligt internationell lag är ockupation en fullt tillåten krigshandling. Eftersom Israel kontrollerar palestinas infrastruktur, import, export och så vidare är det per definition en ockupation. Enligt samma internationella lagstiftning ska ockupationer vara temporära och hävas så snart som möjligt. Inga demografiska förändringar får göras. Tvångsförflyttningar av personer och bostadsbyggande är alltså regelrätta krigsbrott. Badil är en organisation som bl.a forskar i israelisk lagstiftning och flyktingarnas rådande situation. De agerar rådgivare och informatörer åt FN, så jag ser inga problem med att ta deras arbete på fullt allvar. 

En ny sak med presentationen har tillkommit efter sommarens krig mot Gaza och det är den viktiga skillnaden mellan väpnat motstånd och terrorism. [Mer om terroristbegreppet i senare inlägg.] Att bomba sjukhus och skolor, oavsett orsak=krigsbrott. Att skicka missiler mot Tel Aviv, oavsett orsak=krigsbrott. Hamas skjuter på IDF när de attackerar Gaza=väpnat motstånd (vilket även går under lagstiftningen rätten till motstånd) Lubnah, precis som alla andra jag träffat här, försöker inte demonisera Israel utan berättar hur det är i Palestina. Hon berättade inga anekdoter, utan höll sig till fakta, hämtade ur internationell och israelisk lagstiftning. Hon gick igenom sjukt mycket. Det ena värre än det andra. Allt från massakrer av palestinska byar 1948 till hur familjer tvingas bo i "the no go zone" i Gaza. Enligt Oslo-avtalet [Som är ett jävla skämt] ska den vara 500 meter bred men är i själva verket mellan 1-3 kilometer. Om en soldat ser någon där, har han eller hon enligt israelisk lag rätt att skjuta vederbörande. Där tvingas folk alltså att bo.

På vägen hem pratade jag med Robert, en fantastisk brittisk författare. (Eller, jag vet inte om han är en fantastisk författare, men en fantastisk person som är författare till yrket.) Han pratade illa om Thatcher, Blair och drottningen. Jag pratade illa om borgarna (I synnerhet Björklund), sossarna och kungen. Mycket trivsamt. Bäst var förövrig när han undrade om Sepultura (som nitbältist har jag naturligtvis bara med mig diverse turnétröjor när jag ska vara ute bland folk.) är någon typ av politisk rörelse.

OCH DET ÄR DET JU.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hercules in New York.   Som en riktig fanboy är det självklart inte bara filmerna som är intressanta. Parallellt med filmtittandet läser jag även Total Recall. Arnolds självbiografi. Än så länge har det självklart varit mest träning, hashrökande ...

Sommaren med Ahhnold.   Årets sommarprojekt, förutom att överleva min åttonde sommar på jobbet är att ta mig igenom samtliga av Arnold Schwarzeneggers filmer. Jag har varit ett superpretto (minus alla konserter jag går på) den senaste tiden och j...

Det är snart två år sedan jag kom hem från Palestina. Jag är osäker på varför jag inte kommit mig för att skriva om de sista veckorna förrän nu. Ett minskat läsintresse som visade sig i statistiken vill jag minnas. Jag skrev ingenting i dagboken unde...

Dag 10.   Åh fy fan. Det är jättesnart dags för att ta avsked från progamkamraterna. Det är av uppenbara skäl människor jag aldrig hade pratat med under vanliga omständigheter men det kommer ändå kännas märkligt och tomt. Jag gillar mina tanter o...

Dag 9. Hebron.   Idag var vi i Hebron, sannolikt den stad på Västbanken som påverkas allra mest av ockupationen. Hebron är - åtminstone på pappret - till 20% kontrollerat av Israel. Vi gick längs huvudgatan i gamla stan och såg israeliska hus lit...