Det är snart två år sedan jag kom hem från Palestina. Jag är osäker på varför jag inte kommit mig för att skriva om de sista veckorna förrän nu. Ett minskat läsintresse som visade sig i statistiken vill jag minnas. Jag skrev ingenting i dagboken under mina sista två veckor och det är inte mer svårförklarat än att jag inte var på några föreläsningar eller spännande utflykter att redogöra för. Det lilla jag har kvar att skriva är med andra ord hämtade ur minnet.

Det blev ingen uppsats. Det är lite mitt fel, lite snubben som lovade att hjälpa migs fel och även den israeliska arméns fel. Detta i kombination med otur gjorde situationen sur.

Först och främst är jag en usel planerare. Det han gå några dagar innan jag tog tag i informantsökandet och när jag väl gjorde det var det Ibrahim som var trög. Så småningom fick jag i alla fall planerat in några intervjuer med palestinska historielärare. Palestinas ekonomi är av många skäl ytterst ansträngd och utbildningssystemet är till stor del beroende av donationer och som i alla andra länder kan mer bemedlade familjer betala för särskilda skolor. FN har ett organ särskilt ägnat åt barn i palestinska flyktingläger (UNRWA). Offentliga skolor och UNRWA-skolor kräver särskilda tillstånd för att man som utomstånde ska få vistas på skolområdet. FN är ett byråkratiskt inferno så den skutan seglade redan innan jag landade och eftersom jag var så trögstartad hann den ansvarige på utbildningsmyndigheten åka iväg på tjänsteresa och hade ingen ersättare. Väldigt Kafkaiskt. Och surt.

Kvar var då privata skolor. Eftersom det inte är Academedia som äger dem hade jag inget emot att hälsa på en sådan och genomförde två intervjuer med ytterst välvilliga lärare. Skolorna i fråga finansierar genom bidrag från olika kyrkor runt om i världen. Och det jag ska skriva nu är viktigt att ha i åtanke i dagsläget: palestinska barn får bättre utbildning i och med kyrkans generösa donationer vilket leder till ökade inkomster och i många fall bättre möjlighter till stipender som möjliggör högskole- och universitetsstudier. Välutbildade kristna palestinier har betydligt lättare att komma in på den internationella arbetsmarkanden än deras muslimska kamrater. Antimuslimska krafter brukar ofta tala om förföljelsen av kristna i Palestina och pekar då på de dalande siffran kristna i området. När jag pratade om detta med Nicola, som är den enda kristna läraren på en muslimsk skola i Beit Jalla, skrattade han högt och länge åt det absurda i att muslimer skulle bete sig illa mot kristna beroende på religion. En palestinier är palestinier och religionen är en privatsak. Den minskade andelen kristna palestinier beror på att situationen i landet håller på att bli ohållbar, och att de har möjlighet att starta om i andra delar.

Nåväl. Efter det första snöoädret i Betlehem på 20 år (som lamslog hela Västbanken under två dagar) ordnade Nicola två intervjuer på sin skola åt mig, även om jag inte hade något tillstånd. Under natten till dagen jag skulle göra intervjuerna kom ett gäng israeliska soldater till det flyktingläger skolan har sitt upptagningsområde och en 17 årig pojke sköts till döds. All verksamhet på skolan dagen efter ställdes in och när jag kom dagen därpå var mina lärare upptagna med att lugna ner eleverna som ville ut och demonstrera för sin döde kamrat. Det säger sig självt att jag inte tänkte pressa några lärare på intervjuer. Detta var min sista dag och jag var tvungen att bege mig till Jerusalem för att kunna åka till mitt tidiga flyg hem. 

Det gick ganska smärtfritt på flygplatsen. De märkte att jag var nervös men jag lyckades övertyga dem om att jag bara varit i Israel så jag slapp obehag. Kamera, böcker och annat olämpligt hade jag skickat hem några dagar tidigare. (När jag hämtade ut paketet några dagar senare märkte jag att det var öppnat och att en souvenir (självklart den dyraste) därför hade gått sönder.

Dag 10.

Åh fy fan. Det är jättesnart dags för att ta avsked från progamkamraterna. Det är av uppenbara skäl människor jag aldrig hade pratat med under vanliga omständigheter men det kommer ändå kännas märkligt och tomt. Jag gillar mina tanter och gubbar. Snart är det dags för mig att ta ta i resans huvudanledning: uppsatsskrivande. Bonden jag träffade idag är kemilärare och har lovat att hjälpa mig för att övervinna språkbarriären och annat otäckt. Känns bra att jag inte behöver lägga viktig tid på att läsa mig arabiska.

   Det var en trevlig dag idag. Lagom varm, lite regnig, stenig jord men det gick ändå bra att plantera träd. En intrigant väktare kom och surade över att vi var där och verkade inte riktigt förstå att Nicolas ägarbevis skulle innebära att vi hade all rätt i världen - även enligt israelisk lag, att vara där. Eftersom de lokala bosättarna/kolonisatörerna lagt beslag på avgränsande terrasserna trodde han kanske att vi skulle begära rättvisa eller något annat onämnbart hyss. Han ringde ett argt samtal till någon i alla fall. Sedan drog han. Good riddance. Tönt.

   Mer dramatik än så blev det lyckligtvis inte. Nicolas åsna lät lite högt ibland men annars planterade vi olivträd utan några störningsmoment. Nicola, läraren, berättade om när han pluggade kemi under 1990-talet och hur israelerna var övertygade om att han tänkte omsätta sina kunskaper och färdigheter för att bygga bomber. Palestinska studenter som passerar checkpoints på väg till sina lärosäten måste alltid uppge vad de studerar. Efter några terminer tröttnade han av uppenbara skäl på att alltid behöva förklara sig så han började istället säga att han läste arabiska och som genom ett mirakel fick han passera betydligt snabbare, helt utan gnäll.

    Nu sitter jag återigen här och värmer mina fötter mot kaminen, glad över att inte behöva åka till flygplatsen i natt. Det skulle vara skönt att komma hem till duschen men det är trots allt uppsatsen jag är här för.

-

Nu har jag sagt hej då, utbytt mailadresser, Twitteralias och Facebookprofiler. Heminbjudningarna har haglat och allt var mycket kärvänligt. Den smartaste diskussionen jag hade var med Oxfordprofessorn och författaren Robert Lipscombe. Den handlade om vår approach på flygplatsen när vi ska hem. Enligt god civilolydnadpraxis ska man som aktivist alltid stå för sina handlingar och vara hövlig och samarbetsvillig när "rättvisan" konfronterar en. (Läs gärna Stellan Vinthagens Motståndets väg: civil olydnad som teori och praktik för fler smarta tips för att bråka med makten).

Så snarare än att blåljuga som jag planerar att göra, borde jag klä mig i en kofia, sillywalka in på flygplatsen i Tel Aviv och säga "hej, jag har varit i Palestina och planterat hundratals olivträd för att grusa era koloniala planer så mycket som  möjligt. Ge mig ett inreseförbud och ha en fortsatt bra dag. Tack." Dessvärre skulle den betyda absolut fuck-o för Israels ockupationspolitik och hade enbart resulterat i ett antal mindre behagliga timmar på flygplatsen med ett gäng oförstående poliser och/soldater och om jag skulle få ett inreseförbud innebär det ju att jag inte kan komma tillbaka, och det är en möjlighet jag gärna har kvar. Å andra sidan hade ett inreseförbud varit ganska creddigt att ha på väggen. 

Alla dessa svåra val.