Åh, mitt hjärta klarar nog inte så mycket mer av sådant här. Tur att jag har börjat motionera (as in tänkt tanken på att börja springa), så att jag åtminstone tar mig till det legendariska 27-strecket.

För längesedan, under min McDonald'speriod, läste jag en intervju med Nina Persson från The Cardigans. Jag minns inte ett uns av varken frågor eller svar, men jag vet att jag på något sätt uppfattade att Nina, som jag förmodligen var kär i på något tonårssätt, hade hört en kanadensisk musiker som hette Wendy McNeill. Redan då led jag av ett elakartat skivmissbruk, och såg inga konstigheter med att pynta 150 spänn för skiva av en för mig okänd artist. (Det här var efter Napster, men innan Spotify)

Det tog några dagar, men slutligen låg albumet "The Wondershow" antagligen tillsammans med några sjukt ondskefulla black metalalbum, på mitt hallgolv. Det tog några sekunder så var jag både imponerad och fast. Intressanta texter, dragspel, välkomponerade stycken och en uppenbar talang.

*Lång historia*

Förra året spelade Wendy på Baracoa, ett blueshak, tillika min gamla arbetsplats utanför Oslo. Hennes senaste skiva "For the wolf, a good meal" är ett konceptalbum, med en stor litterär kvalitet, vilket innebar att mycket av historian berättades i mellansnacket. Många av konsertbesökarna var ohövliga tölpar, och pratade så högt att hon blev irriterad och slutade mellansnacka, brände av resten av konserten och gick av scenen.

Vi ville dock veta vad som hände i historien, så vi började prata med henne. Hon började, men så kom en herrans massa folk som ville få sina skivor signerade och vi fick inte möjlighet att prata mer. Jävlar.

Så, slutligen, så åkte vi upp till Stockholm i söndags. Äntligen skulle vi få höra berättelsen! Vid ungefär samma tillfälle som berättelsen avbröts ifjol, föll Wendys dragspel i golvet och punkterades. Hon kunde inte spela mer.

Precis som året innan gick Amelia och jag fram till henne och fråga "HUR SLUTAR DET?!" och den här gången får vi ett långt svar och vi fick reda på vad som hände. I förbifarten berättade vi att vi såg den korta versionen året innan, och att det var lite fiffigt att vi inte fick se hela den här gången. 

Så, igår, på självaste skärtorsdagen, spelade hon i Helsingborg. Vi hade fått tag på billiga bussbiljetter och vi hade möjlighet att åka ner. Vilket vi gjorde. Väl inne kände Wendy igen oss och berömde vår ihärdighet i vår strävan för att höra hur det gick med Eddy, Hjärter Dam, Mary och de andra.

Strax innan spelningen haffade Wendys manager/make oss och tackade för att vi var så ihärdiga, samtidigt som han berättade att de ändrat spellistan i sista minuten för att vi skulle få höra berättelsen! Den här gången höll folk käften, instrumenten höll och allt gick smidigt. Så äntligen, efter 13 månader och tre spelningar i Oslo, Stockholm och Helsingborg har cirkeln slutits. Nu känns det lite tomt. Men i oktober kommer en ny platta! Som behöver sponsring för att hända. Läs mer här.

En av mina favoritmusiker - löjligt underskattade och oförskämt perifert verksamma Wendy McNeill skall snart in i studion och spela in ett nytt album. Allt verkar vara på plats, så när som på finansieringen av mastring och annat tidskrävande elände, vilket har föranlett Wendy att crowdfunda stora delar av albumet. Hon behöver ca 10.000 kanadensiska dollar. Med andra ord är det skitdyrt att spela in plattor av högre kvalitet. Det fiffiga med det här lilla eventet är att en kan finansiera albumet genom att förbeställa den. 25 C$ så får man ett signerat exemplar hemskickat när det är klart. Eller så kan man lägga 1000 C$, så skriver hon en låt åt en. Det hade ju varit fantastiskt att få en exklusivt skriven låt om Tengil (min tjockiskatt, inte den elaka surgubben från Törnrosdalen), men det är lite för mycket pengar för att lägga på annat än krigsbekämpning eller AIDS-medicin. För mig, som halvfattig studentjävel åtminstone. Men eftersom jag är betagen av hennes litterära texter och fina dragspelsmusik har jag precis gett 100C$ vilket gör att jag kommer få ett exemplar av albumet, ett konsertinträde och ett tack i konvolutet. Härligt att en måste muta sig till ett kulturellt avtryck.

Skitsamma. Jag ville i alla fall göra mina, 2-3 läsare medvetna om att Wendy McNeill finns, att hennes musik är löjligt bra och att hon är i ett stort behov av stålar för att få ut sin konst till den här otacksamma jävla världen som ännu inte upptäckt hennes fantastiska musik. Även om den finns på Spotify. Och Youtube.




Hennes foundingsida finner ni här. Gör det bara. Och sprid för allt ni är värda!

Från positiva saker till saker som gör att en vill svälja sin knytnäve:

Thoralf Alfsson (SD) anser att vindkraft är för dyrt, och att kärnkraft är skitbra. 

Andra saker som också är dyrt:

200.000 år slutförvaring av gammalt fult kärnbränsle.

Cancerbehandlingar.

Härdsmältor.

Korkade riksdagsledamoters lön.