27 november 1895 undertecknade Alfred Nobel sitt testamente. I raderna som skulle generera det världskända och enomrt prestigefyllda priset som årligen delas ut skrev Nobel bl.a att större delen av hans förmögenhet skulle utgöra en fond ”hvars ränta årligen ska utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta.” Priset ska enligt testamentet delas ut i fem kategorier: fysik, kemi, fysiologi eller medicin, litteratur och fred.

2012 års mottagare av fredspriset var som många av er kanske minns den europeiska unionen. EU.

Visst har EU lyckats med sin preliminära uppdrag; att hålla England, Tyskland och Frankrike sams. Sedan Kol- och Stålunionen bildades har Europas krig skett i Natos regi mot länder i andra kontinenter eller som inbördeskrig i länder som varit för fattiga för att vara medlemmar. Eftersom vi än så länge (tack och jävla lov) inte har någon Europeisk militärstyrka har Bryssel ett annat mäktigt vapen: ekonomi. Men på samma sätt som det rådde en terrorbalans mellan USA och Sovjet under det kalla kriget är det samma oförmåga som genomsyrar aktiviteten. En handelsbojkott mot Ryssland skulle innebära högre gaspriser för våra industrier. Därför ber vi Ryssland snällt att ge fan i Ukraina. Annars kommer våra utrikesministrar kanske skriva arga tweets. Och då vet vi alla vad som händer: Ingenting.

Nu när Israel klart och ovanligt öppet skiter högaktningsfullt i omvärldens reaktioner och internationell lagstiftning har äntligen EU möjlighet att "göra mänskligheten största nytta". Att sluta exportera råvaror till Israels vapenindustri och sluta importera israeliska produkter, eller sätta press på USA. Deras ekonomi är fortfarande skör, och minskad handel med EU hade garanterat bromsat deras tillväxt. Vad gör då det nyinstallerade Europaparlamentet? De röstar igenom en historierevisionistisk resolution som konkluderar att Israel blir av med sin status som ockupant. Helt vansinnigt. Något mer uddlöst fredsprojekt går fan knappt att hitta.

Det är kanske inte jätteimponerande eller svårt att räkna ut, men mina farhågor om en rejäl vedergällning från Israels sida slog in. Betydligt värre än vad jag hade förväntat mig, men jag är likväl inte särskilt förvånad. Det som däremot förvånat mig är människor reaktioner och att media faktiskt brytt sig och inte enbart ställt sig på ockupationsmaktens sida. Men som alla andra nyheter har julioroligheterna 2014 i Gaza snart blivit passé och folk tröttnar på att läsa och retweeta som inte angår dem. De två intifadorna, såväl den fredliga som den senaste och oroligheterna 2012 backades också upp av massiva mediauppbåd men det det har inte åstadkommit någonting. De som gillar Israel gillar Israel mer och de som ställer sig på palestiniernas sida köper sig en kofia och identifierar sig lite mer som pro-Palestina. Om två veckor kommer allt vara tyst och status quo ska återigen råda.

Det är inte bomber som i första hand hotar det palestinska styret. Det är inte raserade hus i Gaza som omöjliggör den omtalade tvåstatslösningen. Jag är själv övertygad om att det är den byråkratiska, juridiska och tysta kampen som undergräver Palestina och dess befolkning. Att israeliska grödor säljs utanför palestinska för under marknadspriser i syfte att underminera den palestinska ekonomin nämns inte i några tidningar. Att israeliska turistbyråer med avsikt planerar in besöken i Betlehem i slutet av turisternas vistelse för att de ska kunna göra slut på så lite pengar som möjligt twittras det inte om. Det är några enstaka organisationer, palestinska såväl som israeliska, som t.ex Jahalin och BADIL som dokumenterar om avhysningar, tvångsvräkningar och rasistisk lagstiftning. Det är dock rapporter som endast insatta orkar sätta sig in i. 

Många inom vänstern och den pro-Palestinska rörelsen skanderar upprört om att Israels bombningar av Gaza är ett folkmord. Jag själv har extremt svårt att se att det skulle vara fallet. Ratko Vladics övergrepp i Srebrenica och andra övergrepp i det forna Jugoslavien var ett folkmord. Förintelsen var ett folkmord. Däremot hävdar jag bestämt att det i större utsträckning handlar om en typ av tålmodig etnisk rensning. Exemplet Jerusalem: Stadsplaneringen sker i israelisk regi. Bygglov ges av israel och all skatt betalas till Israel. Sannolikheten för att som arab få bygglov i Jerusalem är så gott som obefintlig. Bygger man ändå får man själv bekosta rivningen. Avlopp och annan grundläggande infrastruktur finansieras inte i stadsbudgeten. Det märks direkt på husfasaderna och mängden sopor på gatorna när en kommit in i Östra Jerusalem. Sophämtning är något för israeler, inte palestinier.

När jag åkte buss (med israeliska registreringsskyltar, så att vi kunde använda de bra vägarna) bland bosättningarna i den Judeeiska öknen utanför Jerusalem berättade vår israeliska guide Angela Goldstein hur mycket vatten varje bosättning behöver för att hålla livet i sina palmer och att hålla sina fontäner i gång. Samtidigt som de närboende palestinska beduinerna nekas vatten. Ni förstår vad jag menar: Om ett hus raseras kan man bygga upp det, men utan vatten orkar man inte, och utan bygglov får man inte.

I bakgrunden: Israelisk bosättning. Rinnande vatten. Avlopp, biltvättar, palmer. Mitt i Judeeiska öknen. I förgrunden: palestinska beduiners plåtskjulshem. (Som i oktober hade rivningsordrar riktade mot sig.) Ursäkta kass bildkvalitet.

Den stora frågan är naturligtvis vart alla tvångsvräkta palestinier ska ta vägen. Det som en gång var Palestina krymper för varje år som går, och varje försök att återta stulen mark klassas som terrorism. Enligt internationell lag har människor som flytt sina hemländer rätt att återvända. Lek med tanken att världens länder skulle inhysa samtliga palestinier. Gaza och Västbanken skulle genast införlivas i den israeliska republiken. Skulle palestinierna få återvända? Skulle de få fullvärdigt medborgarskap som israeler?

Extremt få konflikter saknar nyanser. Jag vet på något sätt mindre om mellanösternproblematiken nu än innan jag åkte dit i höstas. Vi får inte glömma varför Israel skapades och ur vilken fullkomligt vidrig historisk kontext som sionismen är sprungen ur. Antisemitismen i Europa är lika gammal som religionen själv och jag kommer aldrig någonsin kunna förstå hur ett sådan strukturellt förtryck skulle påverka min identitet. Förintelsen som är den direkta orsaken till staten Israels skapande har lämnat djupa spår och det krävs ingen djupare analys för att förstå varför det lilla landet lägger så mycket resurser på sitt försvar. Jag finner det snudd på helt omöjligt att finna trovärdiga källor angående den aktuella krisen, men jag kan väl konstatera att Hamas agerande inte kan ses som fullkomligt rationellt. Jag har svårt att se att de medvetet använder barn som sköldar. Varför skulle de skydda sjukhus om de gladeligen offrar barnen som skulle vårdas där? Oomstridliga faktum kvarstår: Raketanfall riktade mot Israeliska mål har avfyrats från det Hamasstyrda området i Palestina. Fåfängt och naivt givetvis, och till synes helt irrationellt. 200 döda palestinier är ett högt pris för 1 död israel? Inte värt det, hur mycket de än må hata sina ockupanter. Men å andra sidan: Jag vet hur många svenskar som i någon tramsig form av machonationalistiskt vanvett hade tagit strid mot Ryssland vid en invasion. Krig och våld är någonting jag personligen aldrig kommer att förstå på ett emotionellt plan men att manlig heder, nationalism, hat och desperation får män(niskor) att begå vidriga handlingar är inte svårt att se, och det är knappast unikt för Hamas.

Tro nu inte att jag reducerar den senaste veckans flygbombningar och mördandet av civila till någontin irrelevant. Det är det naturligtvis inte. Bombandet står inte i proportion till det hot ledningen i Gaza utgör och palestinska barn som blir föräldralösas liv är för alltid raserade. Ingen förälder ska behöva begrava sina barn. Definitivt inte när deras död orsakats av våld. Jag vill bara göra den som upprörs över våldet som rapporteras i media uppmärksam på helhetsbilden och att den senaste veckan inte är ett spontant krig för fred.

Som om det meningslösa dödandet och aggressionerna inte vore tillräckligt håller även metaperspektivet på väg att gå åt helvete. Judar runt om i världen misshandlas för något de inte har någonting som helst med att göra, antisemitisk retorik används för att underminera Israels ställning som nation, och (nu kommer jag låta som Linus Bylund när han blir kallad rasist) många ser kritik av Israel som ett tecken på antisemitism. Gillar man palestina ser man gärna att muslimerna dödar judar. Gillar man inte Israel gillar man Hitler. Återigen; jag kommer förmodligen aldrig förstå hur det känns när min rättighet att finnas frågasatts så till de grader som världens judar gjort, men jag ser det som lika svagbegåvat att inte se skillnad på Israeliska staten och judar, som kritisk av den israeliska staten och antisemitism.

--

Jag har fortfarande inte köpt mina flygbiljetter till Palestina. Av naturliga skäl finns det en del frågor som cirkulerar i huvudet. Jag tror inte jag löper någon risk, men jag funderar på mina motiv. Är det någon machopryl som ligger och bubblar i mitt undermedvetna och att jag "minsann inte ska låta något så tramsigt som bombhot avskräcka mig för att skriva en spännande uppsats"? Jag tror förvisso att det är viktigare än på länge att många internationella aktivister ska vara på Västbanken i år. Förutom min magsjuka och gruppen som hotades med en pansarvagn när de skulle till ett olivfält gick det extremt friktionsfritt. Många bosättare har visat extra aggressivitet och det rapporteras om lynchmobber som skrikit efter arabiskt blod. Att ensamma familjer ska plocka oliver ensamma är riskfyllt. Därför hoppas jag att extra många volontärer närvarar i år. Även om pessimisten i mig tror på motsatsen.

Jag kanske inte ens har skrivit om att jag tänkt åka tillbaka? Jag såg chansen att skriva en uppsats om palestinska och israeliska skolors användande av historia som identitetsskapande ämne. Efter årets olivskörd tänkte jag stanna kvar i två veckor och avlägga ett gäng studiebesök, både i offentliga skolor och FN:s skolor i flyktinglägren. Spännande som fan. Jag behöver pressa ur mig något smart. Den senaste bra uppsatsen jag skrev handlade om Sepulturas adaption av A Clockwork Orange. Inte så vettigt. 

Alla människor som dött en våldsam död är tragedier, och våldsbrott är naturligtvis än mer avskyvärda när det är barn som drabbas. Krigs meningslöshet blir mer uppenbar och rådande maskulinitetsideal i länder med fred framstår som ännu viktigare att bekämpa.

Jag ser på många sätt likheter mellan Österrike-Ungerns handlande gentemot Serbien efter mordet på Franz Ferdinand 1914 och hur Israel reagerat på de unga pojkarnas försvinnande. Utåt har de lagt oerhörda resurser för att finna pojkarna, men för Israels krig mot Palestina hade det inte kunnat komma lämpligare. Våren har genomsyrats av israeliska provokationer, mängder av palestinska småpojkar har fängslats utan rättegång, demonstrationer har slagits ner och flera familjer har blivit tvångsvräkta. Jag läser nyheterna varje dag med en klump i magen och oroar mig för en tredje intifada, en lika våldsam som den senaste. Lyckligtvis har provokationerna inte lyckats - förrän nu. I en desperat och totalt förkastlig handling är det någon, eller några som tagit ut sin frustration på 3 oskyldiga barn. Och det kommer ge konsekvenser. På samma sätt som Österrike-Ungern tvingade Serbien att de själva skulle få utreda brottet kommer inte Israel tillåta de Palestinska myndigheterna att utreda morden. Trots att regeringen fördömt brottet. Enligt Al Jazeera har 5 palestinier dödats och 400 gripits av israeliska soldater under sökandet som började 12 juni. Det är inte ett rimligt facit eller ett tillvägagångssätt som signalerar att rättvisa ska skipas.

Israels dagliga bombningar av Gaza uppmärksammas inte längre i media, de fängslade palestinska barnen ägnas inga rubriker, vilket naturligtvis ger Israel en fördel. När de "i jakt på de skyldiga" kommer begå än mer krigsbrott och oprovocerade övergrepp kommer världen tyst titta på. (Som vanligt) När barn drabbas blir plötsligt vilka hämndaktioner som helst legitima och det är riktigt otäckt.

Det låter naturligtvis cyniskt, men jag har svårt att tro att de styrande politikerna i Knesset är deprimerande över det som hänt. Vilka det än är som gjort sig skyldiga till de tre morden har banat väg för en israelisk straffexpedition. Det är jag övertygad om. Jag hoppas att jag har fel, men det skulle förvåna mig enormt.