Den största fördelen med att ständigt bli mer och mer politiskt intresserad/insatt är att den här bloggen hämtar sitt material kring företeelser som gör mig förbannad. Det gör att jag faktiskt kommer kunna hålla uppe uppdateringsfrekvensen något. Det negativa är att det kostar på att vara grinig hela tiden.

De senaste veckorna har jag grämt mig allt mer över samhällets cyniska inställning till resten av samhället och världen. Egoismen blommar. Hyrerätt efter hyresrätt omvandlas till dyr bostadsrätt, folk köper billiga kläder småglin i Bangladesh fått 2 kronor i timmen för att sy, kaffet i fikarummet orsakar lungsjukdomar hos plantageslavarna. Alkoholister får skylla sig själva, rånare kan gärna skjutas i huvudet och kvinnor som tröttnat på patriarkala maktstrukturer är farliga hatande horor som fått för lite kuk och för lite stryk. Främst, så bedrivs det en politik som främjar dem som behöver det minst:

Nöden är alltings moder, så därför har jag nu, judo-style, tagit borgarnas politik och vänt den emot dem. En heltidsarbetare skall rösta på Moderaterna för att få 1000 kronor mer i plånboken per månad. För en del kan det säkert vara bra. (De unga, friska, heltidsanställda, med svenskklingande namn, urbana osv.) men för en större del är det inte särskilt muntert: Ensamstående föräldrar, flyktingar, låglönetagare osv.

Nåväl. För att inte gå under av hopplöshet och bitterhet började jag istället tänka rationellt. Väldigt mycket av mina skattepengar hade ju kunnat gå till skit som jag inte vill betala för: Anders Borgs lön, alla RUT- och ROT-avdrag. (Ett bidragsamhälle är världens sämsta elände, men avdrag, som i praktiken är samma sak, är skitbra!), försvaret, SAAB, Sverigedemokraternas partistöd, Förbifart Stockholm osv. Numera kan jag välja att lägga mina extrapengar på precis vad jag vill! Istället för att finansiera vedervärdiga motioner som heter Förbud mot böneutrop kan jag hysta iväg en slant till något jag själv anser vara vettigt. Dessvärre är jag själv en fattig studentjävel, som har en extraanställning som ligger på 14%. 1000x0.14=140 Inte jättemycket kanske, men jag kan njuta av att ge de pengarna direkt till exempelvis Göteborgs kvinnojour, snarare än att finansiera bombandet av civilia i Afghanistan eller Mali:

De senaste dagarna har det debatterats friskt kring Sveriges försvar, och hur dåligt förberedda vi är på en invasion, om att vi måste gå med i NATO, utöka budgeten och så vidare.

Visst. Försvaret är skitbra. Deras insats efter Gudrun var fantastisk. Och de är ena fenor på att skotta snö och hitta borttappade barn i Värmland, men det kan andra organisationer göra lika bra. (Typ Banverket och polisen.)

När jag läste militärhistoria på Försvarshögskolan lärde vi oss att alla krig i grund och botten handlar om ekonomi. (surprise!) och att ett krig mellan nationer måste kunna löna sig. Modern journalistik gör också att krig skall föras med så få egna förluster som möjligt=dyr utrustning=jävligt dyrt krig=inte lönande=totalt meningslöst. Utbildningsminister Björklund har tagit fram 5 möjliga scenarier för hur Putin och hans bolsjeviker skall ta vårt kära Gotland ifrån oss. Vilket givetvis är tänkbart. När världens olja tar slut och raukar, diftonger och lajvare blir internationell hårdvaluta, ligger Gotland jävligt brunt till. Eller när Ryssland vill återuppta vinterkriget med Finland för att roffa åt sig deras enorma uran-, guld- och gastillångar, då kan Gotland vara bra att ha som örlogsbas. Men lets face it: Inte ens Sverige bryr sig om Gotland, så varför skulle någon annan vara intresserad?

Hur mycket pengar vi än skulle lägga på försvaret, är det ändå inte tillräckligt. Vill Ryssland invadera Sverige skulle motståndet bara skjuta upp det oundvikliga nederlaget, men med väldigt mycket högre förluster än direkt kapitulation. Det är inte 1658. Rikets verkliga hot är de groende klassklyftorna och budgetnedskärningarna inom utbildningsväsendet. Lägg pengar på något vettigt istället!

När jag var 17 år gammal köpte jag ett exemplar av Mein Kampf - en bok som med all rätt är hyfsat stigmatiserad. Jag köpte boken av samma anledning som man köper annan litteratur: jag ville läsa den för att söka förståelse för något som övergick mitt förstånd. Boken är på inget sätt bra, intressant förvisso, men inte särskilt välskriven eller lättläst.

Vid seminarier de senaste terminerna märker jag ofta vilken rädsla och okunskap bland mina blivande kollegor det råder kring bl.a. Mein Kampf och Anton Laveys satanistiska bibel.

 - Vad skall man ta sig till om ens elever vill läsa Mein Kampf? Herregud! Tänk om någon vill läsa MEIN KAMPF?! AAAHH!

Mitt svar är enkelt: låt ungjäveln läsa den. För det första skall man alltid uppmuntra elever att läsa och för det andra skulle jag bli förvånad om eleven orkar läsa mer än två kapitel. Det viktiga är däremot att man först och främst tar reda på varför eleven insisterar på att läsa just den boken och för det andra, som även är viktigast: ta dig tid att prata med eleven om boken, vilket stigma som råder kring den, vad den handlar om och vad innehållet reflekterar. Att censurera böcker är precis vad författaren till Mein Kampf gjorde, och det är per defintion en usel idé. Om någon vill läsa boken kommer hen göra det, men då utan överinseende, och det är då problem kan uppstå. Beroende på elevens incitament förstås.

Varför denna utläggning tro?

De senaste dagarna har en fantastisk debatt, med kvällpresstermer, "rasat", i norsk media. En svensk teaterarbetare hävdar att Thorbjørn Egners Folk och rövare i Kamomilla stad är skadlig för barn. Eftersom en svensk vågar pissa på det norska kulturarvet skall någon givetvis hävda att Astrid Lindgren MINSANN är betydligt mer skadligt för barn. (Debatten om Egner är i Norge vad dockorna i Kalle Anka var i Sverige)

Det kommer alltid finnas argument för och emot redigeringar och borttagningar av gammal litteratur. Höstens Tintindebatt är ett tydligt exempel på att inget är helt oproblematiskt. I egenskap av att vara ung, vit, man, heterosexuell, frisk, inte helt dum i huvudet och alldeles lagom normalful, kommer jag aldrig kunna förstå känslan en del måste känna när de karikatyreras (är det ett ord, eller uppfann jag det precis?) så jag borde kanske hålla käft, men min personliga åsikt, moget övervägd, är:

Problemet med äldre litteratur är inte att de återspeglar rasism eller sexism, utan att lärare och föräldrar inte vet hur de skall prata om det med sina barn. (Eller att ensamstående föräldrar kanske inte har tid, eftersom de måste springa mellan tre deltidsjobb för att kunna betala hyran.) När Pippi skrevs var det enligt rådande samhällsnorm okej att använda ord som "Negerkung" och när Emil i Lönneberga utspelas var det lagligt att aga sina barn.

Om framtidens ungar inte skall bli illiterata och naiva idioter är inte det viktiga vad de läser, utan att de läser och reflekterar över vad de läser.) Det magiska med konst är just den rika tolkningsmöjligheten som ligger i dess natur. Att Pippis pappa lever rövare i Söderhavet istället för att se till att Pippi går i skolan är för all del tragiskt, men att hon klarar sig bra själv är ju ändå bra. Även om någon enstaka dåre slagit ihjäl sin partner med en hammare, är det största användingsområdet för verktyget fortfarande att bygga hus, så att säga. En bok/tavla/skiva uppmanar till självmord om man vill läsa in det mellan raderna. Tipper Gore ansåg att Under the blade med Twisted Sister handlar om sadomasochism, medan Dee Snyder hävdar att den handlar om ett kirurgiskt ingrepp han var orolig inför. Därför kan Pippi ses som både rasistisk och feministisk.

Hur som helst, skall man ju faktiskt uppfostra sina barn och inte låta någon himla författare göra det:

Har man läst ett kapitel ur Emil i Lönneberga där Emil får stryk och får sitta inspärrad tillsammans med sina skeva trägubbar några timmar, kanske man skall ägna några minuter åt att diskutera barnmisshandel efteråt? (Eller hur sjukt bra Allan Edwall var på att skriva visor.) I Sverige blev det det inte olagligt med barnaga förrän 1979 och i många delar av världen är fort fortfarande tillåtet. (Ping: David Cameron.) 

Barnkonventionen?

Att våga berätta om någon vuxen jävlas? 

Barn måste veta att världen forfarande inte alltid är rosa och fluffig!

Rövarna i Kamomilla stad har, enligt någon, en gammaldags kvinnosyn eftersom de rövade bort tant Sofie istället för att charma henne. (sjukt heteronormativt också faktiskt!) För det första tror jag att de flesta barn fattar att RÖVARE inte är så bra förebilder i de flesta avseenden. (Barn har mindre erfarenhet, de är generellt sett inte dumma i huvudet), och för det andra, SÅ RÅDER DET FORTFARANDE EN GAMMALDAGS KVINNOSYN I DEN HÄR VÄRLDEN. I Schweiz fick kvinnor samma rösträtt som män 1990. Ett problem försvinner inte för att man inte pratar om det, ett problem försvinner när man vågar prata om det. Istället för att lära våra barn att inte bli våldtagna, måste vi lära dem att inte våldta, och även om det låter barnsligt och naivt kan Kasper, Jesper och Jonatan definitivt vara en god utgångspunkt för en sådan diskussion. (För övrigt kan man faktiskt välja att se tant Sofie som en regelrätt kvinnorättskämpe. Det är ju för fan hon som gör rövarna till goda samhällsmedborgare. Konstapel Bastian gjorde ju inte ett skit för att rädda henne.)

Så, om man nu skall göra det här politiskt, vilket alltid är fruktbart på internet: problemet är inte att gammal litteratur fortfarande dryper av vidriga ideal (Strindberg någon?) problemet är att föräldrar inte har tid/ork att läsa med sina barn.

Eller att vi lärare inte hinner föra alla de litteratursamtal vi vill.

Eller att bibliotekarierna inte har möjlighet att berätta för föräldrar hur de skall prata om böcker med sina barn.

Alla böcker (Även Twilight, 120 i Sodom och Mein Kampf) har ett värde, beroende vad man gör dem till. Det handlar bara om att ta sig tiden och/eller modet att diskutera innehållet med sina elever eller barn. Det är där möjligheterna till förändring finns. Historiaämnet och offentliga bibliotek finns av en anledning.