Dag 5.

Herregud i satfläsket vad min kropp gör ont. Det är tydligen jobbigare att plantera olivträd än vad jag trodde när jag gjorde det. Jag var sur hela förra veckan eftersom jag inte kunde ta med mig mitt elljusspår hemifrån, men det verkar inte bli några problem. Utöver mina ömmande.. allt, så bestämde jag mig, tillsammans med tre schweizare och en amerikan att gå upp 0430 för att avlägga ett studiebesök vid checkpointen vid Gilo under högtrafik. Det var naturligtvis precis lika jävligt som förra gången jag gick igenom den. Fållor, kameror, soldater, metalldetektorer, rönten, och en herrans massa stressat folk. Israeliska arbetsköpare väntar på den israeliska sidan av checkpointen och om arbetarna inte dyker upp åker de och arbetarna får gå hem igen, utan lön. Det här vet naturligtvis gränsvakterna som kontrollerar tillförseln om. Det var inga problem för oss med utländska pass att ta oss igenom alla kontroller, utan behövde "bara" 20 minuter för att ta från den ena entrén till den andra.

May you go in peace and return in peace! (Ursäkta kass bildkvalitet, men det är inte tillåtet att fotografera vid checkpoints.)

På vägen tillbaka, efter att Rudi försökt gå igenom bussporten (hur han uppnått pensionsåldern är ett mysterium), träffade vi en svenska som arbetar för World Counsil of churches (EAPPI) som observatör. Hon har jobbat där i 3+1,5 månader. (Som turist får man bara 3 månaders visum) Hon berättade att de på torsdagar och söndagar har cirka 8000 personer som tar sig igenom checkpointen. I söndags var det så packat att två män svimmade och en kräktes av trycket som skapades. I oro över att riskera sin dagslön klättrade folk i hopp om att tjäna några minuter på stängslet mellan fållorna för att ta sig före de som stod packade i kö. Naturligtvis var inte alla fållor öppna.

Observatören och de andra i organisationer EAPPI är människor som gör skillnad på riktigt. Är det trångt i fållorna kan de sätta tryck på den dagsansvarige vakten att öppna fler, och de ser till att det inte blir allt för stora övergrepp på arbetarna. Med tanke på hur det ser ut i dagsläget vill jag inte ens försöka föreställa mig hur situationen hade artat sig om det inte hade varit internationella organisationer på plats för att dokumentera.

Bilden stulen från Palestinagruppernas Instagram. (@palestinagrupperna)

Det sämsta med att bli äldre, förutom tanken på att Björn Borg slutade spela tennis på professionell nivå när han var 25, är att behöva ta order av morgontrötta 19-21 åriga småglin. Vår observatör berättade att värnplikten för kvinnor i Israel är 2 år och 3 år för män. Det är äldre "säkerhets"personal från den privata sektorn och värnpliktiga soldater som bemannar alla Västbankens checkpoints. Om en israel vapenvägrar kan han eller hon räkna med fängelse och svårigheter med att få jobb eller bostad.

För att få passera en checkpoint måste man antingen ha ett utländskt pass eller ett tillstånd från de israeliska myndigheterna. (Tillståndsregimen...) I allmänhet är det män med arbetstillstånd som beviljas sådana. När palestinier beviljats utträde lagras deras fingeravtryck för att kontrolleras vid varje passage. Om en kvinna blir sjuk och måste söka specialistvård i Jersusalem måste hon söka tillstånd för det och det är det inte självklart att hon får.   

Väl tillbaka (eller egentligen var vi på palestinsk mark hela tiden. Den gröna linjen som erkändes som gräns genom Oslo-avtalet ligger 2 kilometer längre bort från Gilocheckpointen.) åt vi frukost och traskade iväg till hotellet där en buss med israeliska registeringsplåtar väntade på oss. Vi skulle köra på vägar där endast israeler får köra nämligen. Vi hade den geopolitiska situationen kring Jerusalem på agendan. För mig var mycket repetition, men vi guidades av en annan organisation så trovärdigheten blev ju högre.

Vi avvek något från förra gången jag var där. Bland annat parkerade vi precis vid ett flyktingläger som tillhör Östra Jerusalem. Östra Jersusalem är annekterat av Israel, trots att omvärlden via FN sagt nej. Sagt nej men inte gjort nej. Därför tvingas palestinska invånare betala dyr skatt till stadskontoret. Det hade vait rimligt om de fått något tillbaka. De får inget vatten, ingen sophämtning och ett kasst avloppssystem som helt kontrolleras av myndigheterna. Av någon anledning stängdes avloppet i vintras och orsakade naturligtvis haveri och stora läckage. Vr argentinska guide berättade att om någon Tom Joadjävelhippiewannabe (mina ord) försöker organisera lägret för att kräva bättre villkor (som t.ex vatten på sommaren) eller försöker bedriva drogförebyggande aktiviteter kan han eller hon gripas, åtalas och dömas för icke-våldsam terrorism. ICKE. VÅLDSAM. TERRORISM. ICKE-VÅLDSAMMA TERRORDÅD kan ge upp till tre års fängelse.

Muren runt lägret. Det finns bara en port som leder in och ut ur lägret. Ovanför backen går det en motorväg som knyter samman Jerusalem med bl.a Ma'le Adumim. Helt off-limits för palestinska fordon.

Det kanske sjukaste med det här lägret är dess läge. På motsatt sida ravinen står det fina nybyggda med fungerande avlopp, rinnande vatten, balkonger i flyktinglägerläge och utsikt över det oundvikliga sopberget. De kan alltså sitta på sina balkonger och se på när vattenbehållarna hos sina grannar blir snustorra på sommaren medan deras egna gräsmattor är frodande gröna och deras palmer växer sig högre. Det hela är så jävla ovärdigt. Å andra sidan kan det förklara varför allt fler israeler väljer att organisera sig för att hjälpa unga vapenvägrare och att motarbeta husdemoleringar.

De vänstra husen i förgrunden är israeliska. De bakre husen, bakom stängslet och muren är palestinska.

Till sist skulle vi guidas genom gamla Jerusalem. Jag har ändå varit där två gånger tidigare och har bra lokalsinne erbjöd jag mig att vara den ständigt sista i gruppen. Lärarstyle.

HERRE. GUD. Vad juridiskt vuxna människor är hopplösa i grupp:

"Åh! En dörr! Den går jag in genom."

"Nejmen! En affär! Hej, vad säljer ni. Visa mig ALLT!"

"VA? En duva? Den måste jag fotografera. Hej! VISA MIG ALLT!"

Det enda bra fototillfället jag fick själv sumpade jag medelst kass/okunnig inställning på kameran.

ATG-ansvarige och jag var helt slutkörda när vi slutligen gått igenom guidningen och vallat våra kamrater in i bussen. Vi gick tydligen i "Jesus sista fotspår". Från stället han dömdes, via Via Dola Rosa och till sist grottan där han begravdes. 90-95% är djupt troende kristna var det maximal glädje. Själv fick jag Dark Throne på hjärnan.

Sjakk Matt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hercules in New York.   Som en riktig fanboy är det självklart inte bara filmerna som är intressanta. Parallellt med filmtittandet läser jag även Total Recall. Arnolds självbiografi. Än så länge har det självklart varit mest träning, hashrökande ...

Sommaren med Ahhnold.   Årets sommarprojekt, förutom att överleva min åttonde sommar på jobbet är att ta mig igenom samtliga av Arnold Schwarzeneggers filmer. Jag har varit ett superpretto (minus alla konserter jag går på) den senaste tiden och j...

Det är snart två år sedan jag kom hem från Palestina. Jag är osäker på varför jag inte kommit mig för att skriva om de sista veckorna förrän nu. Ett minskat läsintresse som visade sig i statistiken vill jag minnas. Jag skrev ingenting i dagboken unde...

Dag 10.   Åh fy fan. Det är jättesnart dags för att ta avsked från progamkamraterna. Det är av uppenbara skäl människor jag aldrig hade pratat med under vanliga omständigheter men det kommer ändå kännas märkligt och tomt. Jag gillar mina tanter o...

Dag 9. Hebron.   Idag var vi i Hebron, sannolikt den stad på Västbanken som påverkas allra mest av ockupationen. Hebron är - åtminstone på pappret - till 20% kontrollerat av Israel. Vi gick längs huvudgatan i gamla stan och såg israeliska hus lit...