Jag minns dessvärre inte exakt vilket år det var, men jag räknar med att det måste ha varit någon gång runt 1996. Jag var hemma hos en jämnårig kompis. Vi var 10 år gamla och delade samma intressen. Dinosaurier och tv-spel. 

 

Min kompis storebror var 3 år äldre än oss och av någon okänd anledning var vi inne på hans rum när jag såg en cd-skiva som såg väldigt intressant ut. Det var blått och hade en dödskalle med ett stort borr i pannan. För ett litet glin vars musikaliska preferenser hittills hade varit Mora Träsk, Kim Wilde och Ace of Base var det här naturligtvis någonting helt nytt och fascinerande. Jag frågade om jag fick låna skivan och det fick jag. Till skillnad från mina två äldre syskon ägde jag en CD-spelare (En Samsung som jag hade sparat till i jag vet inte hur länge.) så att jag inte behövde spela skivan i bilen på väg hem, tillsammans med mamma.

 

 

När jag kom hem sprang jag upp till mitt rum och satte i omsorgsfullt skivan i spelaren. Jag blev golvad redan efter 5 sekunder. Jag hade aldrig hört något liknande. Riffet i öppningsspåret Strenght Beyond Strenght är en av de största anledningarna till att jag började spela gitarr. (Tillsammans med Nirvanas About a Girl och Soundgardens Jesus Christ Pose)

 

Mina kunskaper i engelska var inte världsbäst, men musik sägs vara universellt. Jag förstod stämningen och jag uppfattade fragmentariska ord. Däribland ”fuck” som jag precis hade approprierat. Good Friends and a Bottle of Pills fascinerade mig mest. Det var den första skivan jag någonsin lyssnat på med en Tipper Gore-stämpel på. (Ni vet en sådan där löjlig ”varning för stötande lyrik-skylt”)

 

Jag har ofta hävdat att det var Pantera som räddade mig från den själlösa popen och nu, 20 år efter den toppade Billboardlistan, inser jag hur nära sanningen det är. Far Beyond Driven var inte bara det första metalalbum jag någonsin lyssnade på. Det markerar även slutet på min fars hegemoni över min musiksmak. Fascinationen över utsidan, insikten om att musik så tydligt kunde förmedla känslor och triumfen över att jag hade hittat något eget gjorde mig lyckligare än vad musik hittills hade klarat av att göra. Samantha Fox, Sabrina och Ace of Base hade stött på konkurrens och skulle aldrig återhämta sig från den högljudda omgången dårarna från Texas gav dem.

 

I min skivsamling är det en handfull album som golvat mig totalt redan efter första genomlyssningen. Far Beyond Driven är definitivt ett utav dem och förmodligen det som påverkat mig mest. Pandoras Ask-klyschan i mitt liv. Även om jag haft mer eller mindre pinsamma musiksidospår i mitt liv har Far Beyond Driven likväl alltid legat som en god smakbuffert och påmint mig om vem jag är. En nyfiken skitunge med fäbless för fult språk och långhåriga män.