Sommaren med Ahhnold.

Årets sommarprojekt, förutom att överleva min åttonde sommar på jobbet är att ta mig igenom samtliga av Arnold Schwarzeneggers filmer. Jag har varit ett superpretto (minus alla konserter jag går på) den senaste tiden och jag tänker minsann inte spendera sommaren med Proust. Istället blir det fulkultur för hela slanten.

Jag är inte helt säker på varför jag gillar Arnold så mycket. Amerikanska machokriegsfilmer är bland det absolut fjantigaste som finns. Nationalism är korkat och våld är otäckt, och trots att Arnold är en anhängare som pratar väl om amerikanska soldater har jag ändå valt att tolka hans filmer på samma sätt som jag väljer att tolka min allra mest hjärndöda favoritmusik - Som dum humor. Konstnärligheten är kanske inte alltid i det främre rummet när det gäller Arnolds filmprojekt och det är måhända inte alltid jättesmarta budskap i dem heller. Det är dumt, jag älskar det tyska språket (och därmed brytningen) och Arnold var helt sjukt i huvudet stor. Ergo = kul.

En annan teori jag har är nostalgin. När vi skaffade VHS någon gång i mitten av 1990-talet började pappa spela in filmer. (Högst oklart varför, då han aldrig någonsin tittar på film annat än på tv.) Mamma och pappa tillhör generation Studio-S och lät mig därför inte se på filmer med 15-årsgräns. Särskilt kommer jag ihåg när mamma vägrade låta mig se Hotshots 2 med förklaringen att jag skulle bli påverkad - oklart hur. Och jag minns även när pappa av ännu ej klarlagd anledning hade hypat Terminator 2 som skulle visas på tv3 senare på kvällen. Mamma vägrade och kommenderade mig till sängs. Det var första och sista gången jag skrikit fula ord till henne. Sjukt omoget och jag har fortfarande dåligt samvete för det.

Det jag döremot inte har dåligt samvete för är att jag slutade ta sådana duster med mina föräldrar när vi väl hade köpt videoapparaten. Från att jag gick i fyran var jag ofta ensam hemma efter skolan och därmed hade jag tillgång till alla ultravåldsfilmer i hyllan. Rambo, Die Hard, James Bond, Under Belägring, Universial Soldier och så vidare. Dolph, Sylvester, Roger Moore, Steven Seagal och Jean-Claude van Damme. Men snubben som gjorde de allra roligaste och dummaste filmerna var självklart Arnold Schwarzenegger. Terminator fascinerade mig redan som snorunge, Rovdjuret är en klassiker och filmerna om Conan Barbaren är också underbara på sina dåligt skådespelade sätt. Minus James Earl Jones förstås. Arnold är med andra ord symbolen för det enda lilla enmannaenföräldrauppror jag genomfört. Lyckligtvis visade det sig att jag inte var mottaglig för videovåld och jag är inte särskilt sjuk i huvudet. Men det är det kanske inte så många galningar som medger att de är? Min c-uppsats i historia skrev jag om videovåldsdebatten i svenska lärartidningar och min slutessä i idéhistoria skrev jag om Terminator. Om läraryrket går i gruset ska jag nog skriva vidare på c-uppsaten. Debatten som fördes inom lärarförbunden var fantastisk! Bäst var Ebbe Lindell, professor i pedagogik som bland annat kommenterade ett förslag på mer information om videovåldets påstådda påverkan med de smarta och smakfulla orden: ”Videovåldet måste avskaffas på samma sätt som vi avskaffat häxbränningar och offentliga avrättningar. Genom lagstiftning! Kunde vi upplysa Hitler om att internerna inte mådde bra i koncentrationslägren eller Stalin om det olämpliga i utrensningar?"

Nåväl. Jag insåg så sent som i våras att jag faktiskt inte sett alla Arnolds filmer, vilket naturligtvis är att förminska en fantastisk kulturgärning. Sommarledigt och systematik är mina två ledord och därför börjar jag 1969, året då Arnold Schwarzenegger som 22-åring spelade in Hercules in New York. Om en fanboy har en Arnold Schwarzeneggersommar och ingen kan läsa om det, har han då verkligen haft en Arnold Schwarzeneggersommar?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hercules in New York.   Som en riktig fanboy är det självklart inte bara filmerna som är intressanta. Parallellt med filmtittandet läser jag även Total Recall. Arnolds självbiografi. Än så länge har det självklart varit mest träning, hashrökande ...

Det är snart två år sedan jag kom hem från Palestina. Jag är osäker på varför jag inte kommit mig för att skriva om de sista veckorna förrän nu. Ett minskat läsintresse som visade sig i statistiken vill jag minnas. Jag skrev ingenting i dagboken unde...

Dag 10.   Åh fy fan. Det är jättesnart dags för att ta avsked från progamkamraterna. Det är av uppenbara skäl människor jag aldrig hade pratat med under vanliga omständigheter men det kommer ändå kännas märkligt och tomt. Jag gillar mina tanter o...

Dag 9. Hebron.   Idag var vi i Hebron, sannolikt den stad på Västbanken som påverkas allra mest av ockupationen. Hebron är - åtminstone på pappret - till 20% kontrollerat av Israel. Vi gick längs huvudgatan i gamla stan och såg israeliska hus lit...

Dag 8.   Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mina uppehåll mellan inläggen. Det är ju 8 månader sedan jag var där nere och jag har än så länge bara hunnit skriva om 7 dagar. Jag ska försöka skriva klart inom några veckor. Vi får se hur det bli...