Dag 6.

Det regnar och blåser! Som göteborgare gnäller jag naturligtvis högljutt, men då jordbruket (och även hushållen i det här fallet) är beroende av nederbörd ska jag kanske vara glad. För tillfället sitter jag och kollar på arabiska nyheter och värmer mig vid kaminen tillsammans med min värdfamilj. Mätt och glad.

I dag planterade vi träd vid The tent of nations, en stor gård på hög höjd, ihopklämd mellan 5 bosättningar. Gården har varit i familjens ägo sedan 1916. Vår hälsepåbondes farfar var lyckligtvis tillräckligt klok/cynisk för att införskaffa ägandebevis från såväl Jordanien och osmanerna som det brittiska imperiet. Eftersom "nation" mer eller mindre är ett västerländskt påfund som inte nått den arabiska halvön vid den här tiden var det oklart vilka myndigheter som hade mandatet att bry sig om vem som äger bondgårdar var. Hur som helst så har dagens familj varit i rättstvist mot Israel sedan 1991 till en kostnad av 170.000 dollar. (Omvandlat till svenska pengar är det skitmycket.)

Det glädjande är själva projektet Tent of nations och ägarnas uttalade vägran att varken vara offer eller Israels fiender. Efter det att bosättare dödat 250 av gårdens olivträd donerade Judar för rättvisa i Palestina lika många träd (Det kostar 150-200 kronor för träd+pinne+plastskydd) och åkte ner för att plantera dem. (Bevis tvåhundrafemtiosjumiljonerfemhundratusenåttiotre för att det är skillnad mellan judar, israeler och sionister)

Idag lyckades vi bara plantera 350 träd. De norska studenterna har åkt vidare (och jag fick ÄNTLIGEN en autentisk möjlighet att skrika "The norwegians are leaving") och vi var på ett himla berg, jorden var stenig och vi kämpade med semikassa väderförhållanden men vi var ändå ett glatt gäng som knegade på. 

Olivtraktor med olivbonde och olivträd, olivträdsplanterare  och olivträdsfälltsnärliggande bosättning i bakgrunden.

Nu, 4 dagar in i programmet har jag inte längre har några svårigheter med att förstå vad jag sysslar med. ALLA i gruppen är fantastiska, solidariska och supertrevliga människor (och jag). Familjen jag bor hos är jättevänliga och barnen är supersnälla. Det är lätt värt allt besvär från surkukarna på flygplatsen.

I början av veckan var jag lite sur över medeltemperaturssituationen i februari, men grönska är ju inte grundfult direkt.

Efter lunchen var det dags att åka till ARIJ, en organisation som skulle berätta om den geopolitiska situationen på Västbanken. Förra gången var det en svintråkig Powerpointvurmare som höll i föredraget, så jag och några andra veteraner hoppade av bussen och traskade från Beit Jala till Singer Café, det trendigaste hipsterstället på Västbanken. Där kom jag i samspråk med en man som jobbat vid utbildningsdepartementet. Han berättade helt vansinniga saker om de olika utbildningsinstitutionerna och deras huvudmän, men det måste jag naturligtvis kolla upp lite grundligare innan jag skriver om det här.

[Utöver olivprogrammet var jag på Västbanken för att samla empiri för ett examensarbete jag ska skriva i vår. Den handlar om historieämnets betydelse för palestinska ungdomars identitetsskapande.]

-------------

Sitter i beckmörker och skriver. Det blåser som attan och större delen av Beit Sahour är för tillfället strömlöst.

Hur som helst var vi vid YMCA här i stan och träffade Ivan Karakashian från DCI-Palestine (Defense for Children International) Han berättade ungefär samma saker som deras andra representant jag träffade 2013 gjorde. [Läs det inlägget här.]

Karakashian var mer grafisk i sin genomgång och visade filmer på israeliska soldaters övergrepp på palestinska barn och ungdomar. Vi fick se hur två soldater brutalt griper en 11-årig pojke med förståndshandikapp (är det så man säger?). Enligt Israels EGNA lagar ska de gripnas händer vid bortförande bindas samman med tre (3) buntband. På filmen var det dock tydligt att de bara använde ett och att de därför var tvungna att spänna banden väldigt hårt. De satte på honom en ögonbindel, lade honom på jeepens golv och körde iväg. Inte förrän 12 timmar senare insåg de att hans (fysiska) ålder var 11 och därför inte straffmyndig. (Eftersom palestinier i område B- och C lyder under militärlag är deras straffmyndighetsålder 12.)

Nästa film visade hur två 16-åringar blev skjutna av soldater förra året. När den första filmen, en övervakningsvideo från en närliggande affär publicerades hävdade IDF bestämt att den var fejk. Otroligt nog var BBC på plats och deras film kunde dels bekräfta händelseförloppet, (Pojken sköts i ryggen, obeväpnad.), och dels visa vilken soldat det var som sköt. Soldaten i fråga var en kommunikationssoldat som hade haft tråkigt, bett om att få låna ett gevär. Han blev avstängd från tjänst en vecka. Ett av dödsfallen är under utredning (Tack vare BBC) och det andra är nerlagt.

Om ett barn grips för något, för att t.ex ha försvarat sig mot bosättare (som lyder under civillag och därmed inte blir straffmyndiga före 14 års ålder.) och de vägrar erkänna (eller inte förstår, eftersom förhör i regel sker på hebreiska) sätts de i en extremt liten isoleringscell med 24h belysning, räfflade väggar (så att det inte går att luta sig mot dem.) och utan madrass. Genomsnittslängden för en sådan vistelse ligger på 15 dygn Det längsta registerade fallet är 36 dygn. Enligt FN:s definitioner är mer än 48 timmar att räkna som tortyr.

DCI samarbetar med Human Right Watch och Amnesty. De har en rådgivande funktion hos FN. Deras uppgifter kommer från rättsfall de själva haft insyn i (DCI bistår med bl.a juridisk hjälp för bortförda barn.)

Sedan år 2000 har ungefär 8500 palestinska barn gripits, åtalats i militärdomstol och fängslats.