Dag 8.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mina uppehåll mellan inläggen. Det är ju 8 månader sedan jag var där nere och jag har än så länge bara hunnit skriva om 7 dagar. Jag ska försöka skriva klart inom några veckor. Vi får se hur det blir med det.

En av de bästa sakerna med att vara med på det här programmet är alla fördomar som får smaka rottingen. Jag var lite orolig för att min ogudaktiga dödskalletatuering skulle kränka och reta de våldshärjade och djupt troende människorna som utgör befolkningen här i Palestina. Naturligtvis helt i onödan. Nimer, gubbe 70+ som jag bor hos, sitter några meter ifrån mig, spelar Candy Crush på sin iPad och skrockar gott åt hur Woody Harrelson okynneslustmördar zombies i Zombieland. Jag sitter i en soffa och försöker värma mina fötter mot kaminen. När ATG skriver "ha med dig ett par rejäla kängor" menar de tydligen inte Converse.

Idag var det en förhållandevis händelsefattig dag. Vi åkte till fältet, träffade ett gäng glada gubbar, tanter och barn. Deras mark har blivit erkänd i domstol relativt nyligen, så det innebar inga konstigheter att plantera. Eftersom israeliska bosättare har små kolonier vid varje sida av dalen är -naturligtvis- vägen off limits för palestinier om de nu inte råkar komma i sällskap med, säg 30 aktivister från Sverige, Nederländerna, Kanada, USA, Australien, Tyskland, Irland, Cypern, Storbritannien, Schweiz, Italien, Finland och Norge. Istället för att behöva parkera flera kilometer från sina ägor och bära olivplanta för olivplanta genom en jävla öken kunde vi alltså köra träden direkt till fältet. Mycket praktiskt.

Dal, bosättning, den blåaste himlen jag någonsin sett och ett gäng glada olivplanterare.

Efter någon timmes arbete såg vi ett gäng soldater som kom gåendes. De pratade lite med ägaren och sade något i stil med "det är din mark, men ta inte med dig så många för att bruka jorden". Sedan satte de sig ner och glodde på oss medan vi jobbade. Slappa ungdomar.

Det mest dramatiska som inträffade på hela dagen (förutom att vi jobbade bredvid tungt beväpnade soldater.) var när vi gick i lämmeltåg på väg hem. En av bosättarna från närområdet körde bredvid oss och skrek "GO BACK TO YOUR COUNTRIES" till Madge. Eftersom han skrek på New York-dialekt skrek Madge (typ 80 år) "Well you too" på den bredaste australiensiskan jag någonsin hört. Episkt.

Lunch i en solig sluttning. Lägg märke till hur nära den israeliska bosättningen är.

När lunchen var avklarad och alla i familjen skakat hand med oss åkte vi hem till Beit Sahour där vi diskuterade vår egen aktivism och hur vi ska förvalta våra erfarenheter och kunskaper. (Känner du hur meta det här är?) 

JAI har drivit olivkampanjerna sedan 2004. Sedan dess har 100.000 träd donerats och planterats längs med Västbanken. De flesta av bönder i ganska utsatta områden och resten av internationella aktivister i väldigt utsatta områden. Olivträd är viktiga på många sätt, det är tåliga träd som klarar sig bra mot torka och parasiter samtidigt som deras symbolvärde  är enormt. Det finns träd som är flera tusen år gamla, så många har funnits inom samma familjer i många generationer. Ett olivträd är för en palestinsk bonde vad mina katter är för mig.

Jag har tidigare nämnt att land som av en eller anledning inte brukas tillfaller staten. När vi planterar träd på marken (och vilken fantastiskt jord det är! Inte ett dugg förvånande att det var här mänskligheten domesticerade våra första grödor under den neolitiska revolutionen) blir den svårare för bosättare att lägga beslag på. Träden bär frukt om 10 år, men gör nytta från dag 1: De ger hopp till familjen vi hjälper, vi försvårar kolonisationen (eftersom folkrätten tydligen inte gör någon nytta) och ger dem (familjen) i bästa fall en god inkomst i framtiden. Palestinsk olivolja håller generellt sett en bra kvalitet och kan säljas för höga priser.

De mest engagerade grupperna som hjälper till skulle jag hävda är världens kristna församlingar. De predikar fred, "går Jesus väg" och donerar en himla massa pengar till nya träd. Ett träd kostar 20€ och på bara 10 år har det som sagt planterats 100.000 träd och kyrkor runt om planeten har sponsrat en stor del av dessa. Sedan finns det naturligtvis vanligt folk som helt enkelt bara hatar soldater, kolonisatörer och rasistiska rövhattar. Jag har kanske inte donerat pengar till så himla många träd, men jag har jävlar i mig grävt ner flest av alla i den här gruppen.

Det regnar nu och det var sol under dagen. Det innebär att jag kan duscha. Nice. Imorgon är det återigen dags för stadsvandring. Hebron står på schemat och jag ser fram emot det. Situationen i Hebron är bedrövlig men det kommer bli lärorikt och intressant. 

Edit: Några dagar senare, när programmet var slut och de allra flesta deltagarna rest hem såg jag på TV hur en upprörd bonde blev intervjuad. Det var samma gubbe som vi hade hjälpt och han var förtvivlad eftersom bosättarna hade rivit upp varenda träd som vi hade planterat.  Jag vill minnas att det var runt 300 träd den där förmiddagen. 20 euro styck.

Så här såg det ut när vi lämnade dalen. Träden fick vara i fred ungefär en vecka. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hercules in New York.   Som en riktig fanboy är det självklart inte bara filmerna som är intressanta. Parallellt med filmtittandet läser jag även Total Recall. Arnolds självbiografi. Än så länge har det självklart varit mest träning, hashrökande ...

Sommaren med Ahhnold.   Årets sommarprojekt, förutom att överleva min åttonde sommar på jobbet är att ta mig igenom samtliga av Arnold Schwarzeneggers filmer. Jag har varit ett superpretto (minus alla konserter jag går på) den senaste tiden och j...

Det är snart två år sedan jag kom hem från Palestina. Jag är osäker på varför jag inte kommit mig för att skriva om de sista veckorna förrän nu. Ett minskat läsintresse som visade sig i statistiken vill jag minnas. Jag skrev ingenting i dagboken unde...

Dag 10.   Åh fy fan. Det är jättesnart dags för att ta avsked från progamkamraterna. Det är av uppenbara skäl människor jag aldrig hade pratat med under vanliga omständigheter men det kommer ändå kännas märkligt och tomt. Jag gillar mina tanter o...

Dag 9. Hebron.   Idag var vi i Hebron, sannolikt den stad på Västbanken som påverkas allra mest av ockupationen. Hebron är - åtminstone på pappret - till 20% kontrollerat av Israel. Vi gick längs huvudgatan i gamla stan och såg israeliska hus lit...