Jag har inte hunnit skriva så mycket här på bloggen de senaste veckorna, jobb, skola och verkligheten har kommit i vägen. Jag har egentligen inte tid att skriva nu heller, eftersom jag skall fira nyår, träffa tigrar på Kolmården, flyttpacka, flytta, flyttstäda och skriva kanske 10 sidor smarta observationer innan 8 januari.

Först vill jag skriva några ord om mitt tjatobjekt: 10-kronor-till-en-hemlösdagen. Till slut var vi ungefär 1700 personer som kände att vi kunde avvara 10 kronor. Det blev en del diskussioner kring ämnet; romernas situation i Europa, barnfattigdom, missbrukares rätt till existens och så vidare. Det blev en del ryggdunkande, mycket positiv respons och förhållandevis god ton. Det var givetvis ett ljus som kläckte idén om att det är "massinvandringens" fel att det råder hemlöshet i Sverige. Hen fick däremot inte något gehör, och raderade självmant sina inlägg.

Den här uppsatsen alltså: Jag tycker den är intressant, och jag tycker att den är nödvändig. Om jag inte sagt det, så handlar den om svensk musikjournalistiks genuskonstruerande ur ett språkvetenskapligt perspektiv (Zoom, zoom, zoom) och jag måste nog säga att den gör mig både paranoid och förbannad. Förbannad för att det fortfarande finns rikshjon som uttrycker sig "Gossow är inte bara ett snyggt fodral, hon är en bra sångerska också" och paranoid för att det finns en miljon språkliga fällor man omedvetet kan falla i när man skriver vad som helst. Även om jag ligger så mycket efter att jag knappast kommer bli helnöjd, kommer uppsatsen publiceras på Göteborgs Universitets Biblioteks hemsida, så jag lär väl länka till den. Om den inte blir världssämst. Då får den intresserade googla fram den själv.

Så, vart ville jag komma? Just det, det finns verkligen människor, kvinnor som män, som inte fattar vad könsmaktstrukturer betyder, eller var patriarkat innebär. Sedan finns den sämre sorten,  de som faktiskt vet vad det betyder, men som inte tror på att de fungerar.

Jag är så himla ledsen för att jag aldrig kommer få se Refused spela igen. Jag var en liten snorvalp (snorvalp är förövrig ett förklenande invektiv, som indikerar att omognad är något negativt = inte manligt) när de spelade på riktigt.

En twitterprofil under namnet "klasshat" följer mig. Det tar jag som årets komplimang. Jag är så jävla trött på samhällets pengafixering, alla skeva lagar, och den allt mer utbredda egocentrismen som tagit fäste i samhället. Och jag tror dessvärre inte att det kommer bli särskilt mycket bättre.

Varning!

Detta blogginlägg kan förmodligen anses som både självförhärligande, uppmärksamhetsökande, stötande, provocerande, ogudaktigt, kommunistiskt, anti-amerikanskt, propalestinskt, feministiskt, icke-rasistiskt och annat vidrigt.

Jag håller på att skriva en uppsats i Svenska. Den handlar om svensk musikjournalistiks genusnormer. Det är löjligt intressant, och jag ser det som ett stort privilegium att få ägna till åt att skriva den. De senaste veckorna har jag dock inte kunnat koncentrera mig nämnvärt. Jag sover ytligt, vilket inte bara beror på att min katt Tengil lever rövare större delen av natten, utan för att det finns alldeles för mycket elände för att jag skall kunna ignorera det.

Exempel ett: Den trettionde november skapade jag evenemanget "10-kronor-till-en-hemlösdagen" på Facebook. Tanken var givetvis primärt att någon stackare utanför samhället skulle kunna äta sig mätt åtminstone en kväll det här året, men jag vill även på något, naivt och pretentiöst plan öka svenska folkets medvetenhet om problemet som hemlösheten innebär. Tidningen Faktum publicerade för en tid sedan ett antal intervjuer med gatumusikanter och tiggare. Där får man en snabb överblick över romernas situation i Europa och myten om det organiserade tiggeriet får sig en känga. Artikeln finner ni här.

   Hur som helst: Det är snart 11000 inbjudna till det här eventet. Med tanke på att det började med 1 person för två veckor sedan är det ganska imponerande. I skrivande stund är det 693 som tackat jag och 465 som aktivt tackat nej.

Det är nästan lika många som tackat ja. Eftersom jag inte vet varför, skall jag givetvis inte orea för mycket om hur samvetsfattig och liten man är som människa om man missunnar en medmänniska 10 spänn. Men förmodligen är det någon som tänker "varför skall jag ge dem 10 kronor för? De får väl skaffa ett jobb" och det irriterar mig något fruktansvärt.

Och givetvis måste jag raljera om den här pepparkaksincidenten. Aldrig förr har en lärare fått så mycket uppmärksamhet i media och (anti)sociala forum. Det finns något i stil med hundratusen grupper på Facebook som heter allt från "JA till pepparkaksgubbar" till "Ge fan i mina pepparkaksgubbar/gummor" (en eloge för att även gummor inkluderades) och Twitter kokade nästan över när tusentals användare tävlade i vem som kunde vara minst saklig och mest arg. Tradition hit, tradition dit, PK-samhälle hit och feminism, vänsterpack och alla förutom SD fick skulden.

Nu är det istället en stackars lärare som bara ville att alla skulle känna sig välkomna, som blivit totalt uthängd. Det var exempelvis ett ljus som publicerade hennes adress och telefonnummer på en Facebookgrupp. Hade läraren varit sexual- eller krigsförbrytare hade det nästan varit försvarbart, men att lyncha någon, som egentligen bara gjorde sitt jobb känns lite överdrivet.

För att sammanfatta: Om du aldrig känt dig utanför, diskriminerad, hotad eller diskriminerad: håll käften! Det finns väldigt mycket allvarligare problem än att några ungar får gå som tomtar istället för pepparkaksfigurer. Exempelvis mannen som högg en kvinna i underlivet med en krossad flaska efter han våldtagit henne. Våldtäkten anses inte som grov och mannen fick 2,5 års fängelse. Hade folk blivit lika arga för det, kanske något hade hänt med rättsamhället. Eller om alla skulle uppmärksamma att H&M skatteplanerat bort miljontalskronor i Bangladesh, kanske de giriga asen i ledningen skärpa sig lite. Men nej. En lärare bestämde att en unge inte fick vara pepparkaksgubbe en dag i år: det är irriterande. Bra prioriterat.

Nu är vi 700 i gruppen på Facebook. Alltid något.

Nu är det alltså mer än en vecka sedan jag skrev sist. Jag blev förvånad över att jag klarade av att hålla min uppdateringsfrekvens så pass hög jag gjorde de första veckorna. Nu i veckan har jag väl varit aningen för stressad och trött för att orka skriva något. Sedan har jag lagt ganska mycket tid på den här 10-kronor-till-en-hemlösdagen som jag nämnde senast. Jag har tjatat på Twitter och Facebook. Resultaten är inte överväldigande, men inte sämst i världen heller. Nu, med elva dagar kvar är vi 341 som kommer delta. Förhoppningvis samlar jag mer energi och tjatar mer i veckan. 

Förra måndagen vikarierade jag i ett mellanstadie. Hur roligt som helst. Jag har inte haft någon praktik på nästan ett år, så det var fantastiskt att äntligen simma ute i den djupa änden igen. Jag fick prata väl om grafittikulturen och könsmaktstrukturer med ett gäng 11-åriga flickor. Fantastiskt yrke jag har valt.

I fredags hände det dock. Självaste Refused spelade på Pustervik här i Göteborg. Jag hade sjuka förväntningar och alla infriades. Alla låtar jag ville höra blev spelade, och vi i Göteborg fick höra Pump the Brakes, en låt de inte spelat på 18 år. Så ett långt finger till USA, Australien och Europa: Vi fick höra Pump the Brakes! Nu börjar jag bli till åren, så min gedigna konserterfarenhet kanske inte är så imponerande egentligen, men jag har några tungviktare i bagaget. Refused  på Pustervik är åtminstone i paritet med första gången jag såg Pearl Jam i Berlin. Makalöst. Det sorgliga är dock att jag förmodligen aldrig kommer få se dem spela tillsammans igen. Det gör mig bedrövad. Jag menar, ett band som legitimerar sin återförening med mellansnacket "När vi började på 90:talet var det Ny Demokrati, Ultima Thule och Carl Bildt, och nu är det Sverigedemokraterna, Sabaton och Carl Bildt."

Igår var jag på julbord med jobbet. 

"vegetarian...? oj... potatis och rödbetssallad?"

Livin' the dream.