Dag 9. Hebron.

Idag var vi i Hebron, sannolikt den stad på Västbanken som påverkas allra mest av ockupationen. Hebron är - åtminstone på pappret - till 20% kontrollerat av Israel. Vi gick längs huvudgatan i gamla stan och såg israeliska hus lite var stans. Jag började tänka på Eddie Izzards utläggning om hur européer använde flaggor för att legitimera sina kolonier. "Do you have a flag?"

Vår guide känner en familj vars hem hamnat i ett extremt utsatt läge. I kvarteret har det förekommit ett flertal bostadsstölder. Familjer som av olika anledningar lämnat sina hem för att kanske gå på kalas har kommit tillbaka för att se hur israeliska bosättare tagit kontrollen över bostaden. Familjen vi pratade med lyckades till sina nya grannars stora förtret planera sina liv så att det alltid var minst en vuxen familjemedlem hemma. Efter ett tag tröttnade grannskapet och gav familjen en blank check. "Sätt ett pris, ge oss ert hus och dra härifrån." Familjen vägrade, varav sändebudet svarade att de minsann borde tänka på sina medlemmar.

Några veckor senare, när den höggravida mamman skulle föda i hemmet visade det sig snart att navelsträngen virat sig runt barnets hals. Vid en chekpoint på väg till sjukhuset stannades familjen av israeliska soldater. Trots det uppenbart akuta läget nekade de tjänstgörande soldaterna familjen genomfart vilket naturligtvis ledde till att pojkens liv inte gick att rädda. 

Efter några veckors sorg bröt sig en bosättare in i huset och kastade in en hemmagjord brandbomb i ett rum där en annan liten pojke låg och sov. Allt detta berättas stående på fastighetens tak. En av pojkarna sålde cd-skivor med familjens historia på. En flicka bjöd oss på choklad.

En styck extremtrevlig amerikansk pastor, tre styck välartade barn och en vaktpost i bakgrunden.

De överlevande barnen hjälper nu sina föräldrar att ordna pengar. Mamman är föreståndare för ett kvinnokooperativ som säljer hantverk. Trots att jag köpte fyra kofior förra resan köpte jag två till. De finns i alla möjliga färger, så det går nog inte att köpa för många. De här verkar dessutom vara av en betydligt bättre kvalitet än några andra jag sett hittills.

Vi sade farväl till den välkomnande familjen och traskade vidare genom Hebron, förbi en checkpoint och iväg mot Ibrahimimoskén. Guiden berättade lite snabbt om Baruch Goldstein som massakrerade 29 bedjande muslimer i moskén 1994. När panikslagna palestinier sprang mot utgångarna tolkade IDF-soldaterna det som om de anföll och öppnade eld vilket resulterade i att ytterligare 26 människor miste livet. Goldstein som var en amerikansk sionist övermannades och slogs ihjäl på plats. Hans änka försökte i efterspelet driva en rättsprocess mot de palestinska män som stoppade honom. 

Efter massakern höll de israeliska myndigheterna moskén stängd under 6 månader. När den öppnades hade hälften gjorts om till en synagoga, inredd med övervakningskameror och skottsäkert glas. När vi sett på gravarna till Abraham, Sara och Isak lämnade vi moskén och lommade vidare mot Shuhadagatan. Ingenmanslandet mellan Hebron och en av de större bosättningarna i området. Vid millennieskiftet var Shuhada Hebrons mest besökta grönsakstorg. Under den andra intifadan stängdes den, och sedan dess har palestinier varit helt bannlysta från gatan. Butiksdörrarna har svetsats samman och hela Shuhada har varit förbjudet område. Nu för tiden får ett litet antal palestinier som bor i närheten passera de olika kontrollerna. Shuhada är en oerhört tragisk och deprimerade syn och historia.

Shuhadastreet

Shuhadestreet och en liten andel av soldaterna som kom springades när vi passerade checkpointen.

Trötta på soldater, pansarbilar och vapen gick vi tillbaka, väntade in Robert, den brittiska författaren som alltid försvinner, och åkte vidare till Hebrons kofiafabrik för att se hur väveriet ser ut. Fabriken är som hämtad från en roman av Charles Dickens. Dåligt upplyst, dammigt och med en herrans massa vävstolar som har stora otäcka kugghjul. Det är bara familjemedlemmar som arbetar, så ingen utnyttjas för någon annans välgång i alla fall. Jag har lyckats övertyga vänner och bekanta att förboka några sjalar. Jag köpte 10 stycken och gubben blev glad. De är inte alls lika fina som dem jag köpte nere hos kollektivet men det är faktiskt jag som är här. Då förtjänar jag finare sjalar.

Nu sitter jag återigen och värmer mina fötter mot kaminen, ser på Arabs got talent och bråkar med familjens tre äldsta barn. Charmiga små varelser.

Jag känner mig förhållandevis fräsch i kroppen, vilket kan vara bra då vi ska göra vår sista dag på fälten i morgon. Jag har 3 blåsor och 3 skrubbsår. Jag har bokstavligen gödslat jord med mitt blod. Sätter stor tilltro på det trädet.

Dag 8.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mina uppehåll mellan inläggen. Det är ju 8 månader sedan jag var där nere och jag har än så länge bara hunnit skriva om 7 dagar. Jag ska försöka skriva klart inom några veckor. Vi får se hur det blir med det.

En av de bästa sakerna med att vara med på det här programmet är alla fördomar som får smaka rottingen. Jag var lite orolig för att min ogudaktiga dödskalletatuering skulle kränka och reta de våldshärjade och djupt troende människorna som utgör befolkningen här i Palestina. Naturligtvis helt i onödan. Nimer, gubbe 70+ som jag bor hos, sitter några meter ifrån mig, spelar Candy Crush på sin iPad och skrockar gott åt hur Woody Harrelson okynneslustmördar zombies i Zombieland. Jag sitter i en soffa och försöker värma mina fötter mot kaminen. När ATG skriver "ha med dig ett par rejäla kängor" menar de tydligen inte Converse.

Idag var det en förhållandevis händelsefattig dag. Vi åkte till fältet, träffade ett gäng glada gubbar, tanter och barn. Deras mark har blivit erkänd i domstol relativt nyligen, så det innebar inga konstigheter att plantera. Eftersom israeliska bosättare har små kolonier vid varje sida av dalen är -naturligtvis- vägen off limits för palestinier om de nu inte råkar komma i sällskap med, säg 30 aktivister från Sverige, Nederländerna, Kanada, USA, Australien, Tyskland, Irland, Cypern, Storbritannien, Schweiz, Italien, Finland och Norge. Istället för att behöva parkera flera kilometer från sina ägor och bära olivplanta för olivplanta genom en jävla öken kunde vi alltså köra träden direkt till fältet. Mycket praktiskt.

Dal, bosättning, den blåaste himlen jag någonsin sett och ett gäng glada olivplanterare.

Efter någon timmes arbete såg vi ett gäng soldater som kom gåendes. De pratade lite med ägaren och sade något i stil med "det är din mark, men ta inte med dig så många för att bruka jorden". Sedan satte de sig ner och glodde på oss medan vi jobbade. Slappa ungdomar.

Det mest dramatiska som inträffade på hela dagen (förutom att vi jobbade bredvid tungt beväpnade soldater.) var när vi gick i lämmeltåg på väg hem. En av bosättarna från närområdet körde bredvid oss och skrek "GO BACK TO YOUR COUNTRIES" till Madge. Eftersom han skrek på New York-dialekt skrek Madge (typ 80 år) "Well you too" på den bredaste australiensiskan jag någonsin hört. Episkt.

Lunch i en solig sluttning. Lägg märke till hur nära den israeliska bosättningen är.

När lunchen var avklarad och alla i familjen skakat hand med oss åkte vi hem till Beit Sahour där vi diskuterade vår egen aktivism och hur vi ska förvalta våra erfarenheter och kunskaper. (Känner du hur meta det här är?) 

JAI har drivit olivkampanjerna sedan 2004. Sedan dess har 100.000 träd donerats och planterats längs med Västbanken. De flesta av bönder i ganska utsatta områden och resten av internationella aktivister i väldigt utsatta områden. Olivträd är viktiga på många sätt, det är tåliga träd som klarar sig bra mot torka och parasiter samtidigt som deras symbolvärde  är enormt. Det finns träd som är flera tusen år gamla, så många har funnits inom samma familjer i många generationer. Ett olivträd är för en palestinsk bonde vad mina katter är för mig.

Jag har tidigare nämnt att land som av en eller anledning inte brukas tillfaller staten. När vi planterar träd på marken (och vilken fantastiskt jord det är! Inte ett dugg förvånande att det var här mänskligheten domesticerade våra första grödor under den neolitiska revolutionen) blir den svårare för bosättare att lägga beslag på. Träden bär frukt om 10 år, men gör nytta från dag 1: De ger hopp till familjen vi hjälper, vi försvårar kolonisationen (eftersom folkrätten tydligen inte gör någon nytta) och ger dem (familjen) i bästa fall en god inkomst i framtiden. Palestinsk olivolja håller generellt sett en bra kvalitet och kan säljas för höga priser.

De mest engagerade grupperna som hjälper till skulle jag hävda är världens kristna församlingar. De predikar fred, "går Jesus väg" och donerar en himla massa pengar till nya träd. Ett träd kostar 20€ och på bara 10 år har det som sagt planterats 100.000 träd och kyrkor runt om planeten har sponsrat en stor del av dessa. Sedan finns det naturligtvis vanligt folk som helt enkelt bara hatar soldater, kolonisatörer och rasistiska rövhattar. Jag har kanske inte donerat pengar till så himla många träd, men jag har jävlar i mig grävt ner flest av alla i den här gruppen.

Det regnar nu och det var sol under dagen. Det innebär att jag kan duscha. Nice. Imorgon är det återigen dags för stadsvandring. Hebron står på schemat och jag ser fram emot det. Situationen i Hebron är bedrövlig men det kommer bli lärorikt och intressant. 

Edit: Några dagar senare, när programmet var slut och de allra flesta deltagarna rest hem såg jag på TV hur en upprörd bonde blev intervjuad. Det var samma gubbe som vi hade hjälpt och han var förtvivlad eftersom bosättarna hade rivit upp varenda träd som vi hade planterat.  Jag vill minnas att det var runt 300 träd den där förmiddagen. 20 euro styck.

Så här såg det ut när vi lämnade dalen. Träden fick vara i fred ungefär en vecka.