Dag 9. Hebron.

Idag var vi i Hebron, sannolikt den stad på Västbanken som påverkas allra mest av ockupationen. Hebron är - åtminstone på pappret - till 20% kontrollerat av Israel. Vi gick längs huvudgatan i gamla stan och såg israeliska hus lite var stans. Jag började tänka på Eddie Izzards utläggning om hur européer använde flaggor för att legitimera sina kolonier. "Do you have a flag?"

Vår guide känner en familj vars hem hamnat i ett extremt utsatt läge. I kvarteret har det förekommit ett flertal bostadsstölder. Familjer som av olika anledningar lämnat sina hem för att kanske gå på kalas har kommit tillbaka för att se hur israeliska bosättare tagit kontrollen över bostaden. Familjen vi pratade med lyckades till sina nya grannars stora förtret planera sina liv så att det alltid var minst en vuxen familjemedlem hemma. Efter ett tag tröttnade grannskapet och gav familjen en blank check. "Sätt ett pris, ge oss ert hus och dra härifrån." Familjen vägrade, varav sändebudet svarade att de minsann borde tänka på sina medlemmar.

Några veckor senare, när den höggravida mamman skulle föda i hemmet visade det sig snart att navelsträngen virat sig runt barnets hals. Vid en chekpoint på väg till sjukhuset stannades familjen av israeliska soldater. Trots det uppenbart akuta läget nekade de tjänstgörande soldaterna familjen genomfart vilket naturligtvis ledde till att pojkens liv inte gick att rädda. 

Efter några veckors sorg bröt sig en bosättare in i huset och kastade in en hemmagjord brandbomb i ett rum där en annan liten pojke låg och sov. Allt detta berättas stående på fastighetens tak. En av pojkarna sålde cd-skivor med familjens historia på. En flicka bjöd oss på choklad.

En styck extremtrevlig amerikansk pastor, tre styck välartade barn och en vaktpost i bakgrunden.

De överlevande barnen hjälper nu sina föräldrar att ordna pengar. Mamman är föreståndare för ett kvinnokooperativ som säljer hantverk. Trots att jag köpte fyra kofior förra resan köpte jag två till. De finns i alla möjliga färger, så det går nog inte att köpa för många. De här verkar dessutom vara av en betydligt bättre kvalitet än några andra jag sett hittills.

Vi sade farväl till den välkomnande familjen och traskade vidare genom Hebron, förbi en checkpoint och iväg mot Ibrahimimoskén. Guiden berättade lite snabbt om Baruch Goldstein som massakrerade 29 bedjande muslimer i moskén 1994. När panikslagna palestinier sprang mot utgångarna tolkade IDF-soldaterna det som om de anföll och öppnade eld vilket resulterade i att ytterligare 26 människor miste livet. Goldstein som var en amerikansk sionist övermannades och slogs ihjäl på plats. Hans änka försökte i efterspelet driva en rättsprocess mot de palestinska män som stoppade honom. 

Efter massakern höll de israeliska myndigheterna moskén stängd under 6 månader. När den öppnades hade hälften gjorts om till en synagoga, inredd med övervakningskameror och skottsäkert glas. När vi sett på gravarna till Abraham, Sara och Isak lämnade vi moskén och lommade vidare mot Shuhadagatan. Ingenmanslandet mellan Hebron och en av de större bosättningarna i området. Vid millennieskiftet var Shuhada Hebrons mest besökta grönsakstorg. Under den andra intifadan stängdes den, och sedan dess har palestinier varit helt bannlysta från gatan. Butiksdörrarna har svetsats samman och hela Shuhada har varit förbjudet område. Nu för tiden får ett litet antal palestinier som bor i närheten passera de olika kontrollerna. Shuhada är en oerhört tragisk och deprimerade syn och historia.

Shuhadastreet

Shuhadestreet och en liten andel av soldaterna som kom springades när vi passerade checkpointen.

Trötta på soldater, pansarbilar och vapen gick vi tillbaka, väntade in Robert, den brittiska författaren som alltid försvinner, och åkte vidare till Hebrons kofiafabrik för att se hur väveriet ser ut. Fabriken är som hämtad från en roman av Charles Dickens. Dåligt upplyst, dammigt och med en herrans massa vävstolar som har stora otäcka kugghjul. Det är bara familjemedlemmar som arbetar, så ingen utnyttjas för någon annans välgång i alla fall. Jag har lyckats övertyga vänner och bekanta att förboka några sjalar. Jag köpte 10 stycken och gubben blev glad. De är inte alls lika fina som dem jag köpte nere hos kollektivet men det är faktiskt jag som är här. Då förtjänar jag finare sjalar.

Nu sitter jag återigen och värmer mina fötter mot kaminen, ser på Arabs got talent och bråkar med familjens tre äldsta barn. Charmiga små varelser.

Jag känner mig förhållandevis fräsch i kroppen, vilket kan vara bra då vi ska göra vår sista dag på fälten i morgon. Jag har 3 blåsor och 3 skrubbsår. Jag har bokstavligen gödslat jord med mitt blod. Sätter stor tilltro på det trädet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hercules in New York.   Som en riktig fanboy är det självklart inte bara filmerna som är intressanta. Parallellt med filmtittandet läser jag även Total Recall. Arnolds självbiografi. Än så länge har det självklart varit mest träning, hashrökande ...

Sommaren med Ahhnold.   Årets sommarprojekt, förutom att överleva min åttonde sommar på jobbet är att ta mig igenom samtliga av Arnold Schwarzeneggers filmer. Jag har varit ett superpretto (minus alla konserter jag går på) den senaste tiden och j...

Det är snart två år sedan jag kom hem från Palestina. Jag är osäker på varför jag inte kommit mig för att skriva om de sista veckorna förrän nu. Ett minskat läsintresse som visade sig i statistiken vill jag minnas. Jag skrev ingenting i dagboken unde...

Dag 10.   Åh fy fan. Det är jättesnart dags för att ta avsked från progamkamraterna. Det är av uppenbara skäl människor jag aldrig hade pratat med under vanliga omständigheter men det kommer ändå kännas märkligt och tomt. Jag gillar mina tanter o...

Dag 8.   Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mina uppehåll mellan inläggen. Det är ju 8 månader sedan jag var där nere och jag har än så länge bara hunnit skriva om 7 dagar. Jag ska försöka skriva klart inom några veckor. Vi får se hur det bli...