Dag 3.

Nu har årets olivplanteringsprojekt äntligen dragit i gång på allvar. Det var ingen aktivitet på något fält idag, men väl en tur runt området kring Beit Sahour och Bethlehem. Vi fick snabbt lära oss ett enkelt och idiotsäkert knep för att kunna särskilja palestinska och israeliska boningshus. Eftersom rinnande vatten är något som endast israeliska bostäder har, finns det alltid vattencisterner på de palestinska taken.

Vi åkte till ett litet bostadsområde som en grekisk-ortodox församling donerat till staden. När de israeliska myndigheterna fick höra talas om det tvingade de fram ett byggstopp. Nu står där bara tomma, halvklara hus. Några hundra meter bort ser vu hur ett stängsel stänger in ett antal olivträd. Stängslet är en provisorisk lösning innan de hinner bygga färdigt den internationellt kritiserade muren. I dagsläget räknas olivlunden som palestinskt territorium, men eftersom ägaren nekas tillträde kommer det den snart tillfalla Israel. En gammal osmansk lag gör gällande att mark som inte blivit brukad på 3 år tillfaller staten. Muren och byråkratin som hindrar tillträde är alltså ett modernt och fiffigt sätt för att utnyttja en 400 år gammal skitlag.

Vi klev in i bussen och åkte vidare till ett av Bethlehems flyktingläger, Aida. Vi behövde inte gå särskilt långt innan vi såg tydliga tecken på hur den rådande situationen ser ut. Stora kulhål i grinden till det lokala barnhemmet och sönderskjutna vattenbehållare på taken. Vi knatade vidare längs gränderna och tittade in i butiker, kollade väggmålningar och hälsade på glada barn med glada mammor. Men det är ett litet läger, och snart var vi på andra sidan lägret och fortsatte längs med den ökända muren och pratade om hur den påverkade kommunikationsmöjligheterna och stadsbilden. Det som gjorde mest intryck på mig, förutom all fantastisk grafitti, var huset på kullen precis vid muren. Huset är lite högre än vad muren är och om ägarna tittade ut från övervåningens fönster hade de sett ut till andra sidan. "Inte okej" tänkte IDF (Israel Defense Force) och gav familjen ett ultimatum. Antingen fick de deaktivera sina fönster, eller vräkas. Att bygga hus i Palestina är naturligtvis lika dyrt som någon annanstans, så valet var lätt: Inga fönster.

Muren i bakgrunden och huset som inte får ha några fönster på övervåningen.

Vi gick iväg till ytterligare ett flyktingläger (Dheisheh) i södra Bethlehem. Det är 1 kvadratkilometer stort och inhyser 14000 invånare. Muhanad, vår guide, har bott där hela sitt liv och kunde på ett konkret och sakligt sätt berätta om livet i lägret. Det är fascinerande hur han genom stipendier lyckats få en högre utbildning och hur han jobbar för fred och ickevåld, trots att han själv utsatts för ett flertal övergrepp och som 12-åring burit sina skjutna kompisar. När jag var 12 var mitt största bekymmer att mamma tvingade mig att duscha varje varm sommardag. 

FN:s organ för de palestinska flyktingarna, UNRWA, har de senaste 5 åren strypt medlen med hela 70%. Huruvida det här stämmer vet jag naturligtvis inte, men Muhanad skyller på den internationella politiken. Om invånarna i lägret tvingas klara sig själva kommer de förr eller senare sluta identifiera sig som flyktingar och då blir de inte längre Israels ansvar.

 (Dheisheh) Lägg märke till vattentankarna på taket. Alla hushåll måste samla regnvatten för att kunna duscha, tvätta och diska.

Efter en snabb promenad genom lägret åkte vi vidare till Födelsekyrkan, (Church of nativity). Stället där Jesus sägs ha fötts. De flesta i gruppen tyckte det var fantastiskt att äntligen få se bygget. Jag var mer reserverad. Fin kyrka. Coolt med historia. Kyrkjäveln är trots allt 1500 år gammal och klarat sig igenom en herrans massa konstigheter. Istället för att dröja mig kvar där, gick jag till basen för min tro: torget. Jag köpte halva min vikt i baklava och bjöd resten av gruppen. Herregud, hur kommer det sluta om jag kommer vara så här förtjusande hela veckan? Sist på programmet var Sheperds Field och det var ungefär samma sak som Födelsekyrkan. Kul med grottor, fint med blommor, en herrans massa turister och total avsaknad av källkritik på bibeln. Väl hemma hos familjen igen pratade jag musik med äldsta dottern och lovade i ett svagt ögonblick att spela fotboll med en av pojkarna. Vem är jag ens?

--------

Nu har jag kommit hem från kvällens seminarium. Vi pratade om BDS-rörelsen och hur effektivt det är. Sodastream ska flytta sin fabrik från Ma'ale Adumin. G4S börjar bli oroliga och Veolia är fortfarande ett jävla rövföretag. De kör lokaltrafiken mellan bosättningar (linjerna är off-limits för palestinier) och de driver en soptipp i Jordandalen. Avfallet är giftigt och gör palestinierna i området sjuka. 

På vägen hem pratade jag kungahuset med en britt, berättade för en annan britt att Sverige inte alls har ett så fläckfritt förlutet som hon trodde. (Dessvärre hann jag bara nämna rasbiologin och steriliserandet av transpersoner innan vi skiljdes åt) Det sista jag och Rudolf (mannen jag delar rum med) gjorde var att prata lite med de palestinska poliserna som hängde precis utanför vårt hus. De hade varsin AK-47 och jag avskyr vapen, men Rudi ville väl prata gamla lumparminnen eller något sådant och presenterade sig. De var inga höjdare på engelska och min arabiska är ännu sämre, men "sweden" föranledde i alla fall ett leende och ett "IBRAHIMOVIC" som svar. Precis innan jag hann försöka säga att fotboll är för töntar öppnade vår värdmor fönster och skrek någonting på arabiska. Poliserna var på intet sätt misstänksamma mot oss, men det känns ändå bra att Shama vakar över oss. Nu ligger Rudi och snarkar. Jag är orolig inför morgondagen. Det ska tydligen bli kallt och vi ska alltså reta upp Lieberman. Vi får se hur det går.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hercules in New York.   Som en riktig fanboy är det självklart inte bara filmerna som är intressanta. Parallellt med filmtittandet läser jag även Total Recall. Arnolds självbiografi. Än så länge har det självklart varit mest träning, hashrökande ...

Sommaren med Ahhnold.   Årets sommarprojekt, förutom att överleva min åttonde sommar på jobbet är att ta mig igenom samtliga av Arnold Schwarzeneggers filmer. Jag har varit ett superpretto (minus alla konserter jag går på) den senaste tiden och j...

Det är snart två år sedan jag kom hem från Palestina. Jag är osäker på varför jag inte kommit mig för att skriva om de sista veckorna förrän nu. Ett minskat läsintresse som visade sig i statistiken vill jag minnas. Jag skrev ingenting i dagboken unde...

Dag 10.   Åh fy fan. Det är jättesnart dags för att ta avsked från progamkamraterna. Det är av uppenbara skäl människor jag aldrig hade pratat med under vanliga omständigheter men det kommer ändå kännas märkligt och tomt. Jag gillar mina tanter o...

Dag 9. Hebron.   Idag var vi i Hebron, sannolikt den stad på Västbanken som påverkas allra mest av ockupationen. Hebron är - åtminstone på pappret - till 20% kontrollerat av Israel. Vi gick längs huvudgatan i gamla stan och såg israeliska hus lit...