Nu var det länge sedan jag uppdaterade bloggen, trots att jag har några dagar kvar att redogöra för. Det beror främst på att jag skrivit på min uppsats i samma ämne, men även för att jag varit lite grinig på delar av Palestinarörelsen. Eller, jag är fortfarande förbannad på den samling helidioter som inte klarar av att särskilja israeliska politiker och sionister från judar. Antisemitismen är på frammarsch i hela Europa och ett flertal svenska judar har berättat om hur länge sedan de senast kände sig trygga. Synagogor har vandaliserats och antisemitisk retorik på internetforum och liknande blir allt vanligare. Bara tanken på att eländet jag skriver om skulle få någon att agera hotfullt mot någon helt oskyldig människa gör mig lika delar tvärsur som uppriktigt ledsen. Dock är alternativet betydligt sämre. Jag har inte spenderat en månad innanför muren för att hålla käften. Benjamin Netanyahu och hans regering bryter dagligen emot folkrätten. Jag har inte pratat med skottskadade bönder för att inte göra mina vänner medvetna om det. Jag ser jättegärna att du blir förbannad. Men rikta ilskan smart, och rikta ilskan rätt. (Herregud, nu låter det som om det faktiskt vore någon som läser den här bloggen.)

Dag 7. Ramallah, Birzeit och Bil'in.

I dag var det inget olivträdsplanterande. Jag misstänker att det kan ha med gruppens snittålder (som - utan att överdriva - ligger någonstans runt 130.) som ligger bakom det fysiskt avslappnade schemat. Hur det än ligger till med den saken var det Ramallah som stod på agendan. (Där var jag inte vid olivskörden 2013! Första stoppet var vid Birzeituniversitetet. [Triggervarning: antiintellektualism]

Vi träffade en lärare och tre av universitets studenter som representerade aktivitsgruppen "Right to education".

Av "säkerhetsskäl" hindras utländska föreläsare att besöka universitetet och hundratals böcker i biblioteket har beslagtagits av israeliska soldater. Lärarens, som bl.a undervisar i filosofi nämner att alla böcker av Platon (Tror jag det var) konfiskerats. Utländska studenter behandlas i stort sett lika illa som de inrikesfödda. Detta resulterar naturligtvis att färre och färre utländska studenter söker sig till Birzeit och eftersom gränskontrollanterna dessutom gör stadsgränsövergången till ett smärre projekt märker de även hur studenter från andra delar av Västbanken undviker universitetet. 

Birzeit är starkt kontrollerat av israeliska styrkor. Leveranser kontrolleras så institutionerna kan inte ersätta beslagtagen litteratur och internettrafiken är övervakad och rejält filtrerad. Vissa sidor har blivit otillgängliga och e-mail i båda riktningarna kommer ofta bort osv. Den talande läraren berättar om hur hon själv slipper trakasserier vid checkpointen när hon börjat säga att hon jobbar i fabrik i stället för att hålla sig till sanningen.

"The right to education" är universitetets studentorganisation som försöker förmedla vilka (internationella) rättigheter de har, men som konstant motarbetas av Israel. Bland annat har deras hemsida - vars server befinner sig i London - blivit kapad och omvandlad till en porrsida. Sedan Birzeit öppnades har det stängts 15 gånger, varav det längsta avbrottet var på 1980-talet då verksamheten låg nere i tre hela år.

Internationella pengar öronmärks för projekt som måste genomföras tillsammans med israeliska universitet. Detta är dock ingenting som någon vid Birzeit ställer upp på. Främst på grund av flykting och bosättarfrågan, men även för att inte normalisera ockupationen. "Jag hade bojkottat all rasism och som palestinier är det självklart att jag inte samarbetar med israeliska universitet" förklarar vår föreläsare.

Vid demonstrationer, tillslag och andra tillfällen studenter eller lärare vid universitetet drabbat samman med israeliska soldater har totalt 27 studenter dödats och många fler gripits. Vid det här laget börjar det väl bli ganska uppenbart vad Israels avsikter är. Utbildning är självfallet ett av deras största hot och genom att förstöra för universitetet och trakassera studenter försvårar de palestiniernas intellektuella utveckling. Om jag inte minns helt fel har BDS-rörelsen sina rötter vid något av Västbankens universitet, och den om något vållar de israeliska politikerna huvudbry. [När jag för över mina dagboksanteckningar till bloggen har Netanyahu blivit omvald och budgeterat en kvarts miljard för att underminera BDS-rörelsen]

Efter en kopp kaffe, som smakade precis lika illa som kaffet på Humanisten i Göteborg, åkte vi vidare för en lunchföreläsning med en representant från Addameer association. Addameer är en organisation som ger gratis rättshjälp till mindre bemedlade palestiner som av olika anledningar gripits. Trots att Ramallah ligger i Område A är det likväl Israels militärlagar som är gällande. Militärlagar är väldigt fiffiga, för de kräver inte alls samma byråkratiska förankring som civila lagar. När jag var där nere låg antalet olika militärlagar uppe på ca 1700. Bland annat är det inte tillåtet att skriva slagord på den av FN-fördömda separationsmuren, gå med i politiska föreningar eller att bära den palestinska flaggans färger. En annan effektiv militärlag är den om att "säkerhetsrisker" kan gripas och försättas i en s.k "administrative detention". En häktning som kan förnyas hur många gånger som helst, utan att åklagare behöver lägga fram några bevis. Detta används flitigt och det händer ofta att människor sitter fängslade i administrative detention flera år. När/om det väl blir rättegång är både åklagare och domare israeliska soldater. Försvararen får i allmänhet bara några få timmar på sig att förbereda sig inför prövningen. 

Om man grips på gatan med smutsiga händer kan det räknas som bevis för att man kastat sten, och israeliska soldaters vittnesmål väger alltid tungt, oavsett hur in i helvete tramsigt det råkar vara. Folk har på riktigt dömts för stenkastning efter att soldater pekat åt dem, trots att de vid det rapporterade tillfället stått 1 mile ifrån den som kastade. Om man som palestinier åtalas för stenkastning vid en israelisk militärdomstol är sannolikheten 99,7% att man fälls.

Administrative detention används flitigt för att försvåra livet för studenterna. Vår guides morbror greps alltid vid examenstiderna varje terminslut. Det tog honom 9 år att avsluta en 8 terminers utbildning.

Efter föreläsningen åkte vi vidare till Bil'in, en liten by med drygt 2000 invånare. Om du sett eller hört talas om Five Broken Cameras vet du vad Bil'in är för by. Varje fredag i nästan exakt 10 års tid har de arrangerat fredliga demonstrationer. De slås i allmänhet alltid ner av soldater, men de har likväl lyckats (förmodligen genom den internationella uppmärksamheten) övertyga israeliska myndighterna att ändra rutten för den planerade muren. Det räddade åtskilliga hektar mark, men de hann dessvärre ändå förlora 1000 mellan 500-1000 år gamla olivträd.

Framången i Bil'in har tänt hoppet hos väldigt många människor. Varje fredag är det ett flertal demonstrationer längs med Västbanken.   

Mannen vi talade med sitter i kommittén för demonstrationerna och har genom åren sett åtskilliga kamrater tårgasas och misshandlas. Han har sett sin egen son bli skjuten och ett fåtal av sina vänner dödas. Likväl håller de fast vid sin fredagsaktivism och sitt icke-våld. Det är oerhört hoppfullt att höra honom skämta och skratta, trots alla motgångar. 

"Ni är naturligtvis välkomna att närvara på fredag. Amerikansk tårgas håller en mycket god kvalitet."

Efter en filmvisning, där vi bland annat såg hur demonstranter bli skjutna gick vi en bit igenom Bil'in och mot den närliggande bosättningen. På muren fanns det fastklistrade affischer, slagord och mer eller mindre framgångsrika kopior av kända Banksymålningar. Det jag kommer ihåg mest var dock rakbladstråden, stängslen och alla tårgasbehållare. Jag är alltid kritiskt gentemot krigs- och vapenindustri - såväl den internationella som den svenska - trots att jag aldrig drabbats av den personligen. Jag stod vid vapnens slutdestination och samtalade med dess offer. Privata aktörer som tjänar pengar genom att hjälpa soldater skjuta och misshandla andra människor för att andra aktörer ska kunna tjäna pengar. Det är så jävla ovärdigt.

Några (av många hundra) tårgasbehållare som ligger spridda runt Bil'in. Det kommer nya varje fredag, så det är ingen idé att försökta städa bort dem.   

Vapenindustrins slutprodukt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hercules in New York.   Som en riktig fanboy är det självklart inte bara filmerna som är intressanta. Parallellt med filmtittandet läser jag även Total Recall. Arnolds självbiografi. Än så länge har det självklart varit mest träning, hashrökande ...

Sommaren med Ahhnold.   Årets sommarprojekt, förutom att överleva min åttonde sommar på jobbet är att ta mig igenom samtliga av Arnold Schwarzeneggers filmer. Jag har varit ett superpretto (minus alla konserter jag går på) den senaste tiden och j...

Det är snart två år sedan jag kom hem från Palestina. Jag är osäker på varför jag inte kommit mig för att skriva om de sista veckorna förrän nu. Ett minskat läsintresse som visade sig i statistiken vill jag minnas. Jag skrev ingenting i dagboken unde...

Dag 10.   Åh fy fan. Det är jättesnart dags för att ta avsked från progamkamraterna. Det är av uppenbara skäl människor jag aldrig hade pratat med under vanliga omständigheter men det kommer ändå kännas märkligt och tomt. Jag gillar mina tanter o...

Dag 9. Hebron.   Idag var vi i Hebron, sannolikt den stad på Västbanken som påverkas allra mest av ockupationen. Hebron är - åtminstone på pappret - till 20% kontrollerat av Israel. Vi gick längs huvudgatan i gamla stan och såg israeliska hus lit...