Det har alltså visat sig att två Sverigedemokrater levt rövare i den stockholmska natten. Sveriges två journalistiska stoltheter, Expressen och Aftonbladet, vältrar sig i historien. "Den lilla fadäsen" har nu lett till Erik Almqvists avgång. Media känner blodlukt och vill även se Kent Ekeroths avgång. Aftonbladets Lena Melin har definitivt en poäng när en eventuell justitieminister ser ett brott och filmar det, istället för att avbryta det, kanske man skall tänka efter några gånger om lämpligheten i detta.

Jag gör kanske inte någon större hemlighet av att jag inte delar Sverigedemokraternas vision om hur Sverige bör se ut, och varenda liten detalj som gör att även de mest trögtänkta väljarna inser vad SD står för är givetvis bra.

Men jag jublar inte.

Sverigedemokraterna har i vissa opinionsmätningar uppåt 11%, vilket innebär att de är landets tredje största parti. Jag har extremt svårt att tro att Sverigedemokraternas anhängare kommer ta avstånd mot partiet p.g.a ord som hora och blatte. Snarare tvärtom, "han pratar ju så man förstår" kan jag tänka mig att resonemanget går på många håll. Kraftuttryck som just hora och blatte figurerar så ofta i dagens samhälle att den svenska befolkningen knappt reagerar. De som tar avstånd mot Almqvists beteende är knappast de som skulle rösta på dem över huvud taget.

Vi lever i en tid full av osäkerhet, många är arbetslösa och desperata, vilket genom historien varit en grogrund för rasim, överdriven nationalism och hopp om mirakel. Almqvist har avgått, men i detta nu håller Jimmie Åkesson på att utse en ersättare med samma ideal som Almqvist, kanske en som hanterar sprit lite bättre.

Jag kommer inte jubla förrän det val SD åker ut. Det är den enda händelse som kommer göra skillnad.

Det är så himla typiskt. Jag har blivit både misshandlad och rånad vid olika tillfällen i mitt liv. Givetvis polisanmälde båda brotten. Det enda som hände var att jag blev idiotförklarad av polisen. "Fick du inte flaskan slagen i bakhuvudet? Hur kunde du då se vem det var som slog dig?"

När jag för några månader sedan hindrade en berusad, eventuellt hemlös, person knycka en dator från jobbet blir det givetvis rättegång. Det är aldrig okej att stjäla, så det är klart att det är bra att samhället reagerar, men det är också samma samhälle som vägrar lägga pengar för att hjälpa hen komma på fötter igen. 

Det svenska rättsamhället är som bekant utformat för att bli så rättvist som möjligt, så jag är enligt lag skyldig att gå upp i arla morgon för att vittna om händelsen. Skulle jag skita i det, eller försova mig kommer polisen och hämtar mig. Det är givetvis egentligen ett sådant samhälle jag vill bo i, men jag har en viktig deadline dagen för rättegången, så tajmingen kunde varit bättre. Fördelen är dock att jag skall bli samhällskunskapslärare, så det är nyttigt för mig att se en riktig rättegång, men vad fan, det är inte Don Corleone som står inför rätta, utan en stackars desperat person som samhället skitit i fram till dagen näringslivet drabbades. 

Jag är kluven. Bryter man mot lagstiftningen är det väl bra att det blir sanktioner, men jag tycker samhället jobbar för lite preventivt och prioriterar lite märkligt ibland. Jag återkommer med mina kommande erfarenheter. Rättegången är på torsdag förmiddag.

I övrigt vill jag tipsa om serietecknaren Nanna Johanssons fantastiska blogg. Jag vill inte hajpa den, men det senaste inlägget fick mig att grina av skratt.

http://nojesguiden.se/blogg/nanna-johansson/hur-man-botar-en-feminist

Sedan jag började jobba heltid, veckan efter studenten (ta den, lågkonjunkturjävel!) har jag hört talas om facket. De kostar en herrans massa pengar, påminner om det forna Sovjet och är ett gissel som gömmer sig någonstans mellan pest och dysenteri. Eftersom jag hade en ofattbar jäkla tur klarade jag mig större delen av mitt arbetsliv utan några kontroverser med arbetsgivare och chefer. 

Nu, när jag istället är student med ett anspråkslöst extrajobb för att ta mig över fattigdomen våra studielån berättigar oss till och är mer politiskt insatt har jag fattat att facket är kusligt motarbetat hos ungdomar. (Jag är precis fyllda 26, så jag är knappast någon ungdom längre) Varje gång facket kommer på tal på jobbet tittar folk konstigt på mig och frågar ibland: "Men, vill inte de bara ha pengar"

Ahaupplevelserna när jag då förklarar att moderna, privata företag gladeligen skulle gå över brännskadade lik för att öka lönsamheten låter sig sällan dröja. Nyheten att det är facket och inte arbetsgivaren som uppfann termerna "övertidsersättning", "OB-tillägg" och andra saker man gillar den 25 varje månad är stor.

Därför uppmanar jag mina, typ 2, dagliga läsare att ströläsa lite på Vänsterpartiets kampanjsida www.prataomjobbet.se. Där kan man enkelt se hur åt helvete det kan gå om man inte är fackligt ansluten. Eller så läser man John Steinbecks Vredens druvor. Men den är ganska tjock, så det tar kanske för lång tid. Men det är en sjukt bra bok.

Så ta 20 minuter och läs om hur taxichaufförer, städare och andra lågstatusarbetare har det, eller hjälp oss i Vänsterpartiet att kartlägga hur arbetslivets problemområden ser ut.

"Det är trevligt att klättra högt, men glöm för faan inte bort vem som håller i stegen" - Petters pappa.

Det händer väldigt sällan, men ibland sker det. Ett band som man gillar släpper nytt album. Det är alltid en speciell känsla att räkna ner dagarna och sedan springa till närmsta skivaffär för att betala överpriser för ett nytt album. Förväntningarna, de första tonerna och konvolutet. Det här året har stoltserat med tre sådana släpp för min del. Fast en var bok. Min absoluta favoritförfattare Carl-Johan Vallgren släppte ju Havsmannen i våras, Frida Hyvönen släppte To The Soul (som förmodligen är årets bästa platta) och idag var det alltså de gamla gubbarna i Soundgarden som fick iväg ytterligare ett album. De splittrades som bekant 1997, så det är bra jobbat.

Idag är det som de flesta normalbegåvade människor vet den 9 november. Samma datum markerar årsdagen för Kristallnatten och Berlinmurens fall. Värt att tänka på.

På tal om total avsaknad av distans och självbild. Av en ren slump halkade jag in på Thoralf Alfssons blogg här på bloggplatsen (jag är i gott sällskap). Jag hade givetvis kunnat raljera i evigheter kring hans bloggande. Men det vore kanske att sparka in en vidöppen dörr. Det som som fångade mitt största intresse och förtjänar lite hånande var inlägget som handlar om transportfackets beslut att aktiva Sverigedemokrater inte längre får vara fackligt aktiva. (Förvisso kan lämpligheten i just det beslutet diskuteras)

Det skojiga är Thoralfs kommentar på detta: "Hur många tror att det rör sig om Sverige 2012? Det liknar mer hur en viss folkgrupp behandlades i Tyskland på 30-talet."

Thoralfs blogg finner ni här:

http://thoralf.bloggplatsen.se/kategori/205387-politisk-korrekthet/

Alltså: Sverigedemokraten Thoralf Alfsson, en man som skrivit motioner som heter: Förbud mot böneutrop, Utvisa kriminella utlänningar och Återkallande av medborgarskap, anser att tongångarna mot HONOM går i paritet med judeförföljelsen i Hitlertyskland. 

Samtliga Thoralfs motioner finner ni här:

http://www.riksdagen.se/sv/ledamoter-partier/Hitta-ledamot/Ledamoter/Alfsson-Thoralf-0132698667318/

Han skall alltså representera folket. 

Ja jävlar.

Det är givetvis löjligt att bli sentimental och drömmande om fornstora dagar kring den här bloggen. Detta är mitt sjunde (tror jag) inlägg och bloggen såg ljuset för två veckor sedan.

En av de bidragande faktorerna till att jag återupptog bloggandet, förutom allianspolitiker, Sverigedemokraterna, Hiphop och annat trams är givetvis Pär Ström. För den som inte vet vem Pär Ström är, kommer en kort förklaring nedan.

Pär Ström startade 2007 en blogg vid namn genusnytt. Han var irriterad över jämställdhetsdebatten i Sverige. Han menar att de gällande resonemangen inte är jämställda utan feministiska och baseras helt och hållet på manshat (misandri). 

Det jag respekterar med Pär Ström är det faktum att han dels jobbar hårt med sin övertygelse (vänta, det kommer mer längre ner) och går ut med sitt namn och gör sig själv till en offentlig person. Journalister och författare får betalt, medan Pär självmant hoppar ut framför bussen för sitt kall, utan någon större ersättning. Med kontroversiella åsikter som de Pär Ström ventilerar via sin blogg, brukar oftast avsändarna missbruka internets anonymitet för att sprida hat, osäkerhet och hot.

Hur som helst, alla framgångssagor har ofta ett bittert slut: Lennon/McCartney gick skilda vägar 1970, JK Rowlings nya bok blir totalsågad och Hajens uppföljare är riktigt usla. Nu har Pär Ström alltså tröttnat på att vara genusdebattens hackkyckling. Han känner sig hotad, hånad och åsidosatt. Komiskt nog förstår han inte själv vad som är problemet.

En kort resumé: Pär Ström klagar över kvotering, han funderar inte på varför kvotering kan behövas. Pär Ström klagar på att en kvinna talar positivt om manlig stripp, han funderar inte på vad som skiljer manlig stripp från kvinnlig stripp, eller hur kvinnans kropp exploaterats sexuellt i alla tider. Kort sagt: att diskutera feminismt med Pär Ström är nog lite som att diskutera McDonald's med Anna Skipper: Helt jävla omöjligt.

Jag själv är kluven. Samtidigt som jag har svårt att känna någon som helst empati med Pär Ström är jag ändå ganska bedrövad. En så dålig debattör som Pär Ström är och den nästan sjukliga bristen på analytisk förmåga han gång på gång visar borde det inte vara särskilt svårt att skjuta hans skepp i sank med en saklig debatt. Att en person som bor i ett demokratiskt land, med åsikts- och tryckfrihet, känner sig hotat p.g.a sina politiska åsikter är självklart inte bra.

Det skojiga, som alltid med Pär Ström, är att hans reseacharbete kan diskuteras. I sitt avskedsbrev (peppar, peppar) nämner han bl.a facebookgruppen Vita kränkta män som gjort honom till en typ av galjonsfigur för att representera folket som egentligen inte har särskilt mycket att gnälla om. Mannen bakom Vita kränka män, heter Kawa Zolfagary. Han skriver inte bara skojiga tweets på twitter, utan har också blivit en officiell figur i debattsverige, men istället för dumheter står Kawa Zolfagary för solidaritet och jämlikhet. Som svensk med invandrarbakgrund, uttalad feminist och med högt intellekt smart är Kawa Zolfagary inte heller särskilt befriad från hot och hån. Snarare tvärtom. På twitter berättar han relativt ofta att han "återigen varit hos polisen och anmält ett antal hot".

Hela Pär Ströms uttalande finner ni här:

http://debatt.svt.se/2012/11/08/efter-hot-och-nidbilder-tar-jag-nu-farval-av-genusdebatten/

Då är det alltså avgjort. Demokraten Barack Obama skall styra världens, åtminstone ett tag till, rikaste land i ytterligare fyra år. Det innebär alltså att kvinnor fortfarande får bestämma över sina kroppar i minst 4 år till, att sjuka och fattiga kanske får råd att besöka en läkare och att det inte startas allt för många krig som skulle innebära ytterligare belastning på ekonomin. Jag skiter egentligen ganska mycket i den globala ekonomin och jag motsätter mig att "man måste säkra tillväxten" hela tiden. En ökad tillväxt på en global basis innebär ju att världen går åt helvete ännu snabbare. Jag vill åtminstone inte behöva träffa de personerna som kommer uppleva apokalypsen. Typ mina barnbarns barn. De kan få uppleva det. Mina barnbarn kommer jag ha för nära relation med.

Och visst är det väl möjligheternas land! Nu kan man exempelvis ta sig en avslappnande holk i delstaten Colorado. Amsterdam kommer alltså tappa 50 % marknadsandelar. Hur många amerikaner orkar åka till en historisk och kulturell knarkarstad när det finns knarkarstäder närmare till hands?

Som kriminell i Kalifornien kan man fortfarande få en statligt finansierad gammaldags avrättning. Huvudargumenten som motståndarna till dödstraffet använde handlade inte om risken för att oskyldiga skall drabbas, att ett statligt mord inte rättfärdigas av ett annat mord eller att de flesta anhöriga inte känner någon lättnad efter förövarens död. Det handlade givetvis om pengar. Det skall kosta betydligt mer att ha någon inspärrad på "the death row" (det finns liksom ingen bra svensk översättning) än att låsa in dem på livstid. Det positiva är väl kanske att majoriteten av de som orkade bry sig i Kalifornien valde den dyra linjen. Sedan är det givetvis förkastligt att de ser dödsstraff som en bra investering. 

Visste ni förresten att den globala uppvärmningen är ett hittepå av det kommunistiska partiet i Kina? Detta för att göra amerikans industri mindre konkurrenskraftig. Donald Trump hävdar åtminstone det. I själva verket bevisar det bara en sak: Donald Trump må vara en fena på affärer, men är riktigt dum i huvudet ändå.

USA fick även sin första senator som är öppet homosexuell. Med babysteg kryper låtsasdemokratin allt närmare riktig demokrati, där svartas, sjukas, fattigas, kvinnors och homosexuellas rättigheter och intressen behandlas. Ändå är det bara 2012.

Jag kan inte riktigt släppa det här valet. Jag har egentligen bara brytt mig om politik i ca 3 år, så förra valet var en ytterst perifer händelse för mitt medvetande. Jag tyckte det var coolt att en svart man blev president, men jag blev samtidigt lite bedrövad över att Hillary Clinton inte blev demokraternas presidentkandidat. Hur som helst; sedan jag efter mycket tveksamhet valde att skaffa Twitter (@mrTyft) har jag börjar följa den ena kändisen efter den andra. Främst musiker och andra jag är överdimensionerat avundsjuk på. Samtliga är demokrater!

Exempelvis:

Stone Gossard (Pearl jam)

Mike McCready (Pearl jam)

Eddie Vedder (Pearl jam)

Adam Savage (Mythbusters)

Zach Braff (Scrubs, Garden State)

Jerry Cantrell (Alice in chains)

Chris Cornell (Soundgarden)

Duff McKagan (ex. Guns N' Roses, Velvet Revolver, Loaded)

De gör inte bara bra musik/tv. De är även bra människor.

Det värmer ett trött cynikerhjärta.