Dag 3.

Klockan närmar sig 18:30. Böneutropet från den närliggande moskén hörs klart och tydligt in i mitt rum. Eller, tydligt och tydligt, jag har inte en aning om huruvida det är tydligt eller inte. Det är arabiska och mina kunskaper i det är ganska bedrövliga. Jag kan nog faktiskt fler ord på alivska än vad jag kan på arabiska. Jag borde plugga arabiska. Dels för att det alltid är kul med språk, men även för att reta sverigedemokrater.

Jag gillar det. I synnerlighet här nere, där tillvaron är aningen mer prekär än hemma, är nog religionen väldigt mycket viktigare för att orka med eländet i vardagen. Befolkningen i Palestina är muslimer, katoliker, olika ortodoxa falanger och judar. Judar som var bosatta i Palestina när FN bestämde att skapa staten Israel. Trots att de, enligt israelisk grundlag, är garanterade medborgarskap känner de likväl starkast för sitt palestinska ursprung och väljer istället att följa sitt samvete. Deras liv är hårdare, men de kan förmodligen se sig själva i spegeln varje kväll.

I söndags blandades kyrkklockorna med böneutropen i en disharmoniskt gytter av ljud och befolkningen lever med varandra i ömsesidig respekt. Tramset om islamiseringen är för mig mer än någonsin påtagligt frånvarande. Alla verkar på fullt allvar totalt skita i vilket hus de andra råkar bege sig för lite själsarbete. De är palestinier först om främst, och då gäller det att hålla ihop. Religion är individuellt, och då är det skit samma. 

Nåväl. Till min stora lättnad, eftersom min mage fortfarande bad mig dra åt helvete, skulle min grupp inte tillbringa dagen i träden. Istället skulle vi åka buss några kilometer söder om Betlehem och hänga lite i Hebron, en gammal stad som den däringa Herodes härjade i. Det är väl egentligen Abrahams stad, det är väl egentligen överspelat. Kontentan är att den jäkla staden på något sätt är äldre än synden.

Först på agendan var något så dramatiskt som en glasfabrik. Det skall tydligen vara populärt med keramik- och glasprodukter från Hebron. Vi fick titta på hur fiffigt de extremt duktiga glasblåsarna jobbade och hur fort de kunde göra en simpel glödklump till en himla glasflaska. Jag avskyr i allmänhet talang eftersom jag bara blir avundsjuk, men glasblåseri är så löjligt imponerande att jag inte ens klarar av att bli missunnsam. I synnerlighet inte när en inser att de förmodligen tjänar väldigt lite pengar på sitt jobb, hur mycket tid de än lagt på sitt hantverk.

Efter alla köpt keramik, satte vi oss i bussen, tittade åt vänster, såg ett kamelhuvud som signalerade "på den här restaurangen serverar vi död kamel" och fräste vidare mot de mer centrala delarna av Hebron. Vi tog en snabb avstickare inom en kofiafabrik. Kofia är vad allmänheten i Sverige kallar för "palestinasjal". Nu skulle ju alla sjalar per automatik bli palestinasjalar, så därför kommer Pretto-Alf-Tore hädanefter kalla dem kofior. Eftersom de heter det.

Jag älskar kofior. De är snygga, varma på vintern, kalla på sommaren/olivfältet och dumma idioter som tänker med röven blir provocerad av dem. TERROR! GATSTEN! SOVJET! FEMINISTER! PK! 

Efter jag lagt lite väl mycket pengar på kofior satte vi oss i bussen, såg lyckligtvis inga fler stympade kameler och begav oss in i riktiga centrum. Vi gick igenom gamla stan. (Alltså gammal på riktigt  inte som 'gamla stan' i Stockholm, utan SVINGAMLA STAN) där det var en klassisk marknad. Säljare som är mer påstridiga än vad jag är på jobbet och mer intressanta varor. Kryddor, sockerskändade bakverk, friterad honung, kofior, hijabs, plastpistoler, kryddor, grönsaker, tobak och annat som en kan köpa på marknader. Den friterade honungen förkortade förmodligen mitt liv med några år. Åtminstone kändes det så i samvetet och rent fysiskt i hjärtat. Utöver det kände jag att alla kurser i matsäkerhet och hygien hindrade mig från att njuta 100%.

Sedan var det dags att strunta i det trevliga och bege oss vidare, in mot Ibrahimimoskén. Där ligger Abraham, Sara, Jakob  och några andra människor som inte funnits på riktigt begravda. I sann korstågsanda har moskén givetvis inte alltid varit moské. Korsfararna gjorde det till kyrka, Sallah-Al-Din gjorde det till moské och efter sexdagarskriget 1967 ville givetvis Israel göra om det till synagoga. För att undvika allt för mycket skit i fläkten nöjde de sig dock med bara 50% av utrymmet. Nu är det alltså synagoga OCH moské. Det rättvisa är att besökare till både den muslimska delen och den judiska delen måste gå igenom metalldetektorer och prata med soldater. Det orättvisa är att det är en moské och inte borde vara något annat. Det kändes så himla konstigt med alla fromma israeler som stod och mässade för sig själva. I en ockuperad moské. Ordet skenhelighet blir aldrig tydligare definierat än så. Det var även här, i Ibrahimimoskén som en bosättare, modell aningen mer sjuk i huvudet än vanligt, sköt ihjäl 29 och skadade 125 palestinier 25 februari 1994.

Hebron är generellt sett väldigt fattigt, och det var hela tiden människor som ville sälja något till oss. Om man inte handlade direkt visade de skottskador från någon bosättare eller någon av intifadorna.

Det var först idag som vi stött på patrull. Bokstavligen. Hebron är sedan 1967 uppdelat i en palestinsk del och en israelisk. Vid varje checkpoint står det minst två soldater. Utanför synagogan/moskén står det två. Vid entréerna till moskén och synagogan stod det fyra. I synagogan satt det en soldat. Först var det givetvis otäckt; jag hatar vapen och jag hatar soldater. Om jag bara låter bli att dra en sten i nyllet på dem vill de mig inget illa och så enkelt var det. Som turist är det ingenting att oroa sig för. De är beväpnade som satan, men de har även klara instruktioner om att hålla utkik efter utlänningar. De spöar inte ens palestinska barn om någon internationell finns i närheten. Efter ett tag vande jag mig, och hela gruppen traskade på som om det vore naturligt med soldatjävlar överallt.

Det sista vi hade planerat för dagen var en sväng in mot de illegala bosättningarna precis utanför Hebron. Vår palestinska guide är totalportad och våra muslimska gruppkamrater blev beordrade att ta av sig sina slöjor om de ville gå förbi checkpointen. "För att respektera religionen" var orsaken som gavs för kravet. Vilket är topp tre totalkorkade saker jag hört. När hela gruppen i protest gått tillbaka mot Hebron insisterade dock guiden, och de som blev nekade inträde på att vi skulle gå dit igen. Efter lite tvekan gick vi dit igen, förbi soldaterna (som såg ut att vara ca 16 år) och mot det ingenmansland som ligger i direkt anslutning till Hebron. Den s.k Death Road. En väg som herr Sallah-Al-Din hade wastat en massa folk under korstågen och där en himla massa människor förlorade sina liv under den senaste intifadan. För 15 år sedan var det ett blomstande marknadsområden, nu totalt öde. Igensvetsade portar, taggtråd, trasiga fönster och tomma rum. En gata som många bosättare måste köra på för att ta sig till och ifrån hemmet.

En trevlig dag fick ett abrupt slut. Korkade småglin till soldater, israelisk propaganda längs "Death Road" och fotografier från tiden före intifadan är typiska saker som åtminstone gör mig heligt förbannad. I synnerlighet när man kommer ihåg att Israels närvaro i Hebronområdet är resultatet av 1967 års kolonialkrig. Enligt internationell lag är deras närvaro illegal, men eftersom omvärlden kryper för Israel (USA) kan de fortfarande, 46 år senare, jävlas bäst de vill.

 Eh. Det blev en himla lång paus. Larry och jag kilade iväg till ATG (Inte travet, utan Alternative Tourism Group) för att presentera oss, få lite information och betala avgiften. För sketna $650 ingick all transport, mat, seminarier och inträden. ATG är en icke vinstdrivande organisation, så alla pengar går till värdfamiljerna, bönderna och föreläsarna. Varenda spänn bidrar med andra ord till den palestinska ekonomin. Turismen i Palestina har tydligen körts i gruset efter krieget i Syrien, så varenda spänn är viktig.

Hur som helst, så rivstartade olivplockningskampanjen med något så orimligt som olivplockning. Jag kan redan nu ventilera min nyfunna övertygelse. - Det finns ingenting som heter "Fair Trade" när det gäller oliver. Hur hög lön man än råkar ha är det inget annat än slaveri. Solen steker, trots att det talas om "vintertid", det är smutsigt, det går långsamt och arbetsställningen påminner om när en ramlar med en skateboard. Att stå på ett ben, längst upp på en stege och treva sig längst in i trädet. Njae, inga spapoäng alls. Jag har svårt att tro att det är det svenska klimatet som är skulden till vår obefintliga olivskörd. Det handlar snarare om att Arbetsmiljöverket förbjöd verksamheten någon gång på 50-talet. 

Dagen började praktsämst. För första gången på kanske 4 år bestämde sig min kropp för att begå myteri. Efter kanske 15 minuters plockande gick jag smidigt och diskret iväg och kaskadkräktes upp större delen av mitt maginnehåll. Otroligt nog blev jag varken attackerad av skorpioner eller snubblade i gruset. Däremot finns det uppenbara nackdelar med att inte kunna behålla vätska i kroppen när solen skiner för fullt och de kommande timmarna skall tillägnas fysiskt arbete i träden. Envis och lite dum i huvudet som jag är, pallade jag oavsett med dagen.

Plocka oliver.

Dricka vatten.

Spy.

Hata livet.

Plocka oliver.

Prata lite trams.

Dricka vatten.

Spy.

Plocka oliver.

Äta vindruvor som en av bondens söner bjuder på. (Som transporterats till fots, kanske 10 meter)

Spy som fan, men inte ångra vindruvsätandet en enda sekund eftersom de var så sjukt välsmakande.

Plocka oliver. Gråta inombords.

Jag var kanske inte i mitt sociala ässe, men oliver fick jag plockat. Har jag betalat för att plocka oliver skall jag ta mig satfläsket plocka oliver. 

  Västerlänningar, stegar, träd.   

Efter lunch, som jag inte ens försökte äta, packade vi samman alla stegar, presenningar och vattenflaskor. Några minuter senare var vi i Betlehem igen. Vår guide ville visa oss ett flyktingläger. I dem bor familjer vars hem blivit beslagtagna eller förstörda. De israeliska bosättarna har som bekant militärt skydd, så om någon bestämmer sig för att knycka någons bostad är det inte mycket mer för en fattig bonde än att dra någon stans där Israel ännu inte har något inflytande. Enligt FN finns det 6 miljoner palestinska flyktingar i det palestinska området. (som idag är 22% av vad det var 1948) El och vatten betalas av de kringboende araberna i en form av blygsam solidaritetshandling. 

Inledningsvis var jag så fokuserad på att inte spy, så jag var inte jättekoncentrerad på vad guiden sade. Det var någon populär konstnär som målat i gränderna i lägret, som blivit mördad av israeliska soldater. Konstnärer som inger hopp i befolkningen göra sig inget besvär. 

Text på arabiska som jag inte har en enda aning om vad betyder. Säkert något smart. Hel palestinsk flagga. Trasig israelisk flagga. 

Efter dagens sista uppkastning kunde jag äntligen fokusera på att lyssna och socialisera med gruppen och lokalbefolkningen. Det kanske mest rörande med hela besöket var glädjen nästan alla visade när de såg oss. Småglinen spexade när de såg våra kameror och de vuxna som såg att vi var västerlänningar gladdes åt att vi brydde oss. Även om vi inte köpte allt vi blev erbjudna frågade de oss om vi kunde berätta för våra kamrater vad vi sett och vad vi hört. Ingen lyssnar på dem, så de hoppas på att någon kanske lyssnar på oss.

Efter lägerbesöket, (Området bestod bara av tält mellan 1948-1955, innan mer ordentliga hus byggdes.) gick vi vidare mot vad palestinierna kallar Apartheidmuren och vad israelerna kallar Terroristmuren. - En unken kopia av Berlinmuren var syfte är att demoralisera och påskynda Israels kolonisering av de palestinska områdena. En skillnad är dock att bara en sida hatar den åtta meter höga muren; sidan som vätter mot Israel är i allmänhet vacker utformad med mönster och struktur, medan den som är vänd mot Palestina består av grå och steril betong. Precis som i Berlin florerar det dock en finfin grafittikultur som fullständigt blåser en av banan. Många av Banksys (som förvisso är britt) original återfinns i det här området. All talang ligger kanske inte på hans nivå, men det är ändå en stark, och ganska hoppfull känsla man får när en läser 14 åringars texter om kärlek och tolerans, trots deras uppväxt i förtryck och hopplöshet.

                                                                                                                                                            Inte helt överbegåvad gatukonstnärs verk. 

Den planerade kvällsaktiviteten var en visning av A Roadmap to Apartheid som visar vilka skillnader det finns mellan Israels lagstiftning och de hatade lagarna som segregerade den svarta befolkningen i Sydafrika. Dessvärre mådde jag rövdåligt efter 10 timmars aktiviteter utan mat eller vatten, så jag stannade hemma hos värdfamiljen och drack Cola istället. 12 timmar sömn fixar det mesta.

DAG 1.

SÅDÄR. Nu sitter jag på mitt rum hos min värdfamilj i Beit Sahour, strax utanför Betlehem. Jag borde förmodligen vara mer trött än så här, men det kommer nog slå mig på truten i kväll. - När jag skall vara som trevligast, det är då jag slår till på stort och blir sur, tvär, sluddrig och totalt talanglös. 

Resan hit var så gott som friktionsfri. Jag lämnade Göteborg klockan 17:45 och anlände till Istanbul vid 22 lokal tid. Ataturkflygplatsen är helt sjuk i huvudet, då alla springer runt och det är ett himla oväsen. Till slut fann jag en relativt försiktig vrå där jag kunde lägga mig och ha en ärlig chans att få några stunder sömn. Det blev väl ingen Törnrosasömn direkt, men med Anna Ternheims hela diskografi i hörlurarna har jag listat ut att det ändå blev någon halvtimme då och då. Jag hörde nämligen bara "nakedversionen" av Separation Road och jag tror inte ens jag hörde något från The Night Visitor. Inte för att det spelar någon roll. Ont i ryggen, klen självrespekt och kall chaffislucka fick jag i alla fall. Men jag var inte så sugen på att betala 1600 spänn för 6 timmars sängtid på flygplatsens hotell.

Mina tankar om de israeliska gränspoliserna är givetvis att samtliga tillhör den fascistoida typen, så när planet landade var jag mer nojig än vad jag någonsin varit förr. "Ser de mina regnkläder skjuter de mig i ansiktet" tänkte jag. De varken såg mina regnkläder eller hotade mig till döden. Faktum är att jag inte såg ett enda vapen förrän jag passerade checkpointen mellan stadsgränsena Jerusalem/Beit Sahour. En av alla de sura nackdelarna med att bli äldre är att en måste finna sig i att små osnutna skitungar går svinbeväpnade och därmed bestämmer vilka regler som gäller. 

Jag vågade inte skriva någonting i den här boken igår eftersom jag var övertygad om att någon övernitisk soldatjävel kanske kunde klura ut vad jag skall syssla med här nere i det heliga landet. Inga pengar har jag växlat heller, av någon ospecifik släng av paranoid oro. Det finns tydligen ATM:s överallt, så den ekonomiska delen kommer nog inte vara problemet.

Redan när jag satt och väntade vid gaten i Istanbul kom två väktare, kollade mitt pass och ställde en massa frågor. Den antiauktoritära (och stundtals ganska framträdande) sidan hos mig satte stort värde på att inte bara få ljuga för en snut, utan TVÅ ISRAELISKA snutar. The bad cop frågade om jag verkligen var född i Sverige, eftersom mitt namn inte lät svenskt.

- Jodå, svarade jag, helt sanningsenligt. Född i Sverige av norsk mor. Konstigare saker har hänt.

"Alf... You remember the TV-show?" skrattade han när jag förklarat hur det ligger till.

FUCK. OFF.

Väl på marken i Tel Aviv blev jag, förmodligen baserat på mitt utseende/klädsel/goda humör stickkontrollerad, redan vid gaten. Egentligen borde jag väl vara kränkt över att ha blivit rasprofilerad som töntig pro-palestinaaktivist, men eftersom han hade rätt i sin snabba bedömning skall jag väl inte dra honom inför någon diskrimineringstribunal. 

- Varför är ditt pass så nytt? frågade han efter en noggrann kontroll.

Helt sanningsenligt den här gången svarade jag att det hade möglat. (Lång historia som innehåller stress, en väska, en flytt och yoghurt)

Han köpte min förklaring och lät mig gå vidare till den ordinarie passkontrollen. 

Fler frågor.

"Hur länge skall du vara här?" - 10 dagar.

"Har du varit här förut?" - Nein.

"Vad är tanken bakom ditt besök" <lögn> Jag skall turista! Det finns så himla mycket fint här nere. Jag har alltid velat se Yad Vashem, och Jerusalems nattliv skall tydligen vara schysst.

- Välkommen, hälsade han mig buttert och gav mig ett inresetillstånd, giltigt i tre månader.

Sucker.

Anledningen till att jag var tvungen att ljuga om mina avsikter är enkel. ATG, organisationen som anordnar resan, hade varnat oss för sanningen. Som palestinavänlig turist får man räkna med otrevlig ton, en massa obekväma frågor och eventuellt indraget visum. Det är än så länge inte olagligt för turister att vara i Palestina, och det är inte olagligt att skörda oliver. Därmed inte sagt att det är så populärt. Så för att undvika obehag = undvik sanningen.

På planet hade jag hört ett gäng svenskar som jag misstänkte skulle göra mig sällskap i olivträden. De hade varit smartare än mig, och därmed förbokat en taxi. Lyckligtvis fanns det en extraplats i den taxin och jag fjäskade in mig i den. Det här flytet måste upphöra. Det skall inte fungera att alltid vara ute i sista momangen. Jag kommer aldrig lära mig vara smart.

- Paus - 

Precis som jag misstänkte. Jag somnade. Utan Anna Ternheim den här gången. Nu har jag dessutom fått sällskap på rummet av en amerikansk gubbe. Larry, typ 70 år. Jag skall nog överklaga mina MVG:n jag fick i engelskan under gymnasie- och högstadietiden. Jag kan läsa bra, jag kan skriva bra, men när jag pratar låter det som om en mildare stroke drabbat mig.

För att allt skall bli så svårt som möjligt är det två tidzoner att förhålla sig till här nere. Om Israel kör med vintertid medan Palestina går all-in på sommartiden eller tvärtom vet jag inte. Dessutom hade himla Turkish Airlines fel när de berättade vilken tid det var i Tel Aviv. Nu har jag ställt om klockan så många gånger att jag inte vet vad jag skall tro på. Hoppas klockan bara är halv åtta, för då kommer jag få sova längre i natt. De tutar som attan på gatan utanför, så sannolikheten för att jag upprepar Ternheimmanövern från i natt är ganska stor. Det är tidiga morgnar som gäller kommade dagar, så det är väl klokt att prioritera sömn. Jag har SMS:at med Amelia under eftermiddagen. Tengiljävel är på rövarstråt och kommer inte hem och det är i allmänhet jag som brukar hitta det lilla kräket när han fegisgömt sig i skogen. Nu är jag mer orolig för honom än för att reta israeliska bosättare imorgon.

- Paus - 

Den här himla sommaren kändes oöverkomlig. Långa dagar, sparsam ledighet och datum. En himla massa meningslösa datum som i både teori och praktik inte betydde ett vitten. Men rätt som det var började min telefon pipa av SMS, facebooknotifikationer och samtal. Det var redan 10 september och jag var 27. Siffran som jag sedan 15 års ålder alltid skämtat om. Åldern då jag i likhet med Morrison, Winehouse, Joplin, Jones, Hendrix och Cobain skulle lägga benen i vädret och gå till historien som ytterligare en klant med taskigt leverne.

Dessvärre/lyckligtvis är jag både musikalist talanglös och har inte ens provat cigaretter. Oavsett, så signalerade årets födelsedag att hösten plöjer sig fram genom landskapet. Snart är det oktober och min resa till Palestina är plötsligt ytterst påtaglig. Det är inte längre någonting som jag bara snackar om. För första gången i mitt bortskämda liv lämnar jag min trygghetszon. (Om en inte räknar den där dejten jag gick på i gymnasiet) Jag skulle tro att utomhuskonserten med Pearl Jam i Berlin 2009 tillhör det farligaste jag företagit mig hittills.

Så vad har egentligen hänt sedan jag slog mig för brösten och beställde flygbiljetterna och anmälde mig till JAI?

Konflikten i Syren har eskalerat och en militär intervention av någon yttre militärmakt är väl i praktiken oundviklig nu. Assad, som verkar kunna toppa de flesta totalt-jävla-dum-i-huvudetlistorna i världen hytter med näven och kommer knappast ge upp sin makt utan att konflikten växer sig större. 

Alltså. Jag är ganska optimistisk av mig, kanske rentav lite naiv av och till, och tar för givet att ingenting kommer hända. JAI har anordnat den här volontärutflykten med exakt samma upplägg i runt 10 år utan att några incidenter inträffat. Västbanken är betydligt tryggare än Gaza, jag är svensk med svenskt pass och det värsta som kan hända är väl egentligen några timmar hos någon nitisk snut och en tidigarelagd flygresa hem.

Så, för att slutligen komma till det här inläggets slutkläm:

  I samma veva som köpte flygbiljetter började jag även följa en del palestiniaaktivisters och intresseorganisationers twitterkanaler. Det händer saker hela jäkla tiden. De flitigaste twittrarna är @IsmPalestine.

Några axplock: (Eftersom jag är lat och inte orkar översätta)

Israeli forces are invading the H1 area in #Hebron and shooting teargas, sound grenades and plastic coated steel bullets. #Palestine

All Palestinian shops have been closed down by Israeli forces and clashes are ongoing in the market and checkpoint 56. #Palestine

NOW: Palestinian man was taken by Israeli border police violently and is being held blindfolded at checkpoint 56. #Palestine

Israeli settlers are currently attacking Palestinian farmer on his farm in Khan Luban near #Nablus. #Palestine

#Hebron #Breaking clashes in Hebron continue. Soldiers arrest people all over the city. Settlers abuse the situation to attack palestinians

Ryssland. Vilken fantastiskt underhållande travesti till land. Eller, det är i många aspekter ett vidrigt skämtland, men på många sätt är det underhållande. I skuggan av Emma Green Tregaros, lågmälda men likväl fantastiska protest i Moskva, rapporterade media även att grabbarna i det svenska hårdrocksbandet Sabaton nekades att spela för att, håll i hatten, deras åsikter är för extrema. För Ryssland. Och det är klart, hade grabbarna i Sabaton fått bestämma hade vi väl avverkat vår gamla arvsfiende och byggt ett parkeringshus åt slottet Tre kronor. Fuck you, Tsarjävel (Tre kronor brann förvisso ner, men det är ju inte så himla ärorikt, så det skiter väl grabbarna i Sabaton i.)

Det fiffiga är att grabbarna i Sabaton skulle spela i Volgograd, till minne av Röda arméns seger (nåja) i slaget i samma stad, som mellan 1925-1961 hette Stalingrad. Slaget vid Stalingrad, ses av många som andra världskrigets vändpunkt, där herr Hitlers framgångar uteblev och tredje rikets expansion upphörde. Ryktet på stan går, och således ville inte de ansvariga låta ett band som glorifierar krig, diktatur och infantil nationalism spela. Fair enough, om du frågar mig. Om du ger dig in i leken som idiot, får du räkna med att inte få leka över huvud taget, eftersom normalbegåvade kommer tycka illa om dig.

När Refused spelade på Pustervik i vintras berättade Dennis Lyxzén om när de startade upp i början av 90-talet. 

"Det var Ny Demokrati, Ultima Thule och Carl Bildt i media, och nu, när vi återförenats är det Sverigedemokraterna, Sabaton och Carl Bildt i media."

Bara för att det är kul, och för att jag kan, tänkte jag publicera några små axplock från de två nazi.. natio... rockbanden som ABSOLUT INTE ÄR VARKEN RASISTER ELLER NAZISTER.

Sabaton - Konungens Likfärd

[...]

Marschen går mot Sverige inga sånger i vårat led
Bär vår konung hemåt än över berg och över hed

Hur skall vi då minnas var han hjälte eller ej
Dårskap eller hjältemod ja det skall du fråga dig

Kom skottet från hans egen här tanken tär
Trehundra år och ingen vet hans döds hemlighet [...]

Ultima Thule - En Konungs Död

[...]

En härskare, en här på en resa utan slut, tåg mot fredriksten
kung o knektar, härdar ut

snabbt var slutet söndag kväll
november månad straxt var all
med handen lagd på värjan, så släcktes kungens eld [...]

Sabaton - Lejonet från Norden

[...]

För alla som står i hans väg
Väntar död för han ger ingen nåd
Med en mäktig armé ifrån norr
I strid denna tid till krig

Legenden har spått gult och blått
Han fruktar ej svärd eller skott
Lejon gå fram i krut och damm
I krut och damm [...]

Ultima Thule - Lejonet från Norden (Nej. Jag har inte skrivit fel. Titlarna är identiska.

[...]

Ur töcknet sågs där komma
Hingsten Streiff med sadel, trött
Pistoler i de hölster
Den ena gick i rött

Här är döden nu i luften
Här är döden överallt
Om döden drabbat kungen
Ack vinden viner kallt

Gå sakta över fälten
Ty här vilar fäders ben
Här sover son av folket
Som dog och kulor ven
Ledda av ett lejon
Gick i striden många män
Då dagen dog i mörker
Kom sorg till segraren [...]

Eh. Ja. Det är kanske inte så himla mycket mer att tillägga. Nu hoppas jag bara att historien upprepar sig. Ny Demokrati imploderade, Ingvar Carlsson vann valet och ersatte Carl Bildt som statsminister och grabbarna i Ultima Thule är numera förpassade till suspekta garage i Hällevadsholm och Svenshögen.

Hoppas, hoppas.

Trots att jag i grund och botten är en människa med ganska många tankar i huvudet och åsikter om det mest här i livet, så faller alltid mitt bloggande i glömska. Så här på sommarlovet ligger mitt skrivande i träda, så rimligtvis borde jag vara extra noggrann med att skriva av mig så att min formuleringsförmåga inte förtvinar till Avpixlatnivå.

Idag, eller när det här inlägget publiceras, igår, var det tvåårsdagen av då den högerextrema terroristen Anders Behring Breivik detonerade en bomb i centrala Oslo, tog en bil till AUF-lägret på Utøya, strax utanför Oslo, och avrättade 69 människor. Jag minns det som igår. Overklighetskänslan som liknade den jag som 15-åring hade under terrorattackerna i New York 10 år tidigare. Ovissheten om vad som egentligen hade hänt, varför och vilka konsekvenserna skulle bli.

Strax efter nyheterna om explosionen formulerade jag ett antal snabba SMS till mina kamrater som bor i närheten. Stundens allvar föranledde snabba svar. En var på semester långt därifrån. Min kusin var i Italien. En vän hade åkt förbi regeringshuset 10 minuter innan smällen. En annan var hemma, flera mil från de centrala delarna av Oslo.

Jag minns den nästan patetiska lättnaden när jag räknade på fingrarna och kom fram till att alla jag bryr mig om inte ens fått ett litet glassplitter på sig. 8 personer dog till föjd av bomben i Oslo.

Varje liv är lika mycket värt anser jag men likväl var det viktigt för mig att förhöra mig om mina vänners välbefinnande. För att skapa distans. För att inte gå sönder. Nu kunde jag sörja på ett objektivt sätt. Jag kunde tänka på de drabbade och deras anhöriga. Offren var anonyma och jag själv var inte någons anhöriga. 

Återigen var jag den priviligierade mannen i händelseförloppet. Angreppet var på folk jag inte kände, i en stad jag inte längre bodde i och dådet begicks inte i första hand för någonting jag hade med att göra. Och det är kanske en av de mest sorgliga tankarna vi kan bära med oss, så här med några år i bagaget. De flesta av oss blev inte drabbade vilket leder till att det blir väldigt mycket enklare att vifta bort Breivik som en "ensam galning" och glömma bort vilka övergrepp som begick den dagen. Muslimer, många vänsterorienterade medborgare och de direkt drabbade kommer förknippa Breivik som den högerextremist han är. Redan 2013, inte ens 1000 dagar efter dådet drar DN likheter mellan Tsunamin och Estoniakatastrofer. Massa folk dog. Man vet var man var när man hörde om det. Att det var hat och total avsaknad av respekt och empati som utlöste massakern på Utøya nämns inte. Sakta blir de 77 döda röda siffror i statistiken, snarare än offer för en allt mer accepterad politiskt hållning.

Varje politiskt engagerad tonåring, varje politiskt engagerad tonårings föräldrar i Norge och varje muslim i väst lär minnas 22 juli 2011 på ett sätt som resten av världen aldrig kommer göra och det är därför FrP och SD ständigt vinner mark. Det var inte vår religion som närt ett sådant hat. Socialism blir allt mer ovanligt. När vi inte drabbas personligen faller trauman ofta i glömska och blir förpassade till anekdotcentrat i hjärnan. Snart låter 77 döda inte så mycket. Jag minns själv när jag förberedde mig inför min resa till Auschwitz. Siffrorna blir allt för abstrakta för att gemene man skall kunna förstå innebörden av  dem. Jag visste hela tiden att 2 miljoner judar miste livet i Auschwitz, men det var inte förrän jag såg alla glasögon, allt hår, alla proteser och skor som traumat kom. De abstrakta och opersonliga siffrorna blev nu extremt påtagliga och verkliga. Jag grät som ett barn. Likväl var jag inte drabbad.

Glömska och oförståelse är privilegium. På samma sätt som varje man bör vara medveten om de fördelar det patriarkala samhället ger oss, borde alla som inte drabbades av terrorattentatet 22 juli, eller för den delen de i New York, Madrid eller London, veta om vilken enorm tur vi haft. Där är kunskap och förståelse som förhindrar sådant. Det är okunskap och oförståelse som orsakar lidandet.

Jag bloggar för lite. Det är ju helt klart. Den här insikten om att att folk förmodligen bryr sig väldigt lite om vad jag har käkat till middag, om jag har köpt byxor som sitter snyggt eller att jag sett 10 grodor när jag joggat, hämmar kreativiteten ganska mycket. 

Jag har drabbats av förkylningen från helvetet, så när jag kom hem från föreläsningen förut lade jag mig på soffan och sov. Väldigt skönt, och Tengil låg bredvid mig så jag ångrar ingenting, men nu när det är sent på riktigt är jag inte särskilt trött. Givetvis skall jag upp om bara några timmar för att jobba också. (Tengil=min katt)

Min sambo är fantastisk. Jag såg att underbara Mudhoney spelar i Birmingham. Jag gillar Mudhoney väldigt mycket, och hon har sagt att hon gärna följer med. Utöver det, så släpps biljetterna till Soundgarden på fredag. Helt sjukt att jag skall få se Soundgarden. Med lite tur, en del slöseri och febril tankeverksamhet finns det sannolikhet att jag alltså kommer kunna se Mudhoney, Pearl Jam, Alice in Chains och Soundgarden på samma år. Eftersom Mark Arm i Mudhoney var polare med Kurt Cobain får de ersätta Nirvana i "The big four of grunge".

Jag hatar verkligen termen "grunge", men det är ett annat, längre, inlägg.

Då var allting planerat, bestämt och betalt. Jag fräser ner till Palestina för att skörda oliver. Efter förvånansvärt moget övervägande insåg jag att det är värt eventuella risker. Jag är trött på att tycka saker, men aldrig göra något.

   Israel-Palestinakonflikten engagerar mig, och i en tid där islamofobin och avskyn gentemot arber i allmänhet och muslimer i synnerlighet ökar för varje dag som går, ser jag det som viktigare än någonsin att visa var jag står. Det finns folk i min direkta närhet som älskar att uttala sig i ärendet, men som inte har koll på någonting, så det skall bli skönt att fördjupa mig ytterligare, och ta del av palestiniernas vardag. Eller, jag kommer upperbarligen aldrig kunna sätta mig in i deras situation fullständigt, eftersom jag är svenne som kan sätta mig på flyget och åka hem, och som har svenska UD i ryggen, men de som inte fattar är ju inga hejare på källkritik ändå.

På Palestinagruppernas blogg kan man läsa lite mer om varför de palestinska olivodlarna behöver hjälp.

Jag åker fredagen 18 oktober och åker hem 10 dagar senare. OKTOBER! Jag kommer alltså behöva traggla mig igenom en sommar med jobb, och en halv höst innan jag sätter mig på planet. Lyckligtvis är jag så pass gammal att tiden svischar förbi. Jag ligger exempelvis lite efter med skolarbete, och deadlinearna kommer mot mig i ett jädra tempo. Vilket alltså egentligen är bra, då jag snart får åka.