Åh, mitt hjärta klarar nog inte så mycket mer av sådant här. Tur att jag har börjat motionera (as in tänkt tanken på att börja springa), så att jag åtminstone tar mig till det legendariska 27-strecket.

För längesedan, under min McDonald'speriod, läste jag en intervju med Nina Persson från The Cardigans. Jag minns inte ett uns av varken frågor eller svar, men jag vet att jag på något sätt uppfattade att Nina, som jag förmodligen var kär i på något tonårssätt, hade hört en kanadensisk musiker som hette Wendy McNeill. Redan då led jag av ett elakartat skivmissbruk, och såg inga konstigheter med att pynta 150 spänn för skiva av en för mig okänd artist. (Det här var efter Napster, men innan Spotify)

Det tog några dagar, men slutligen låg albumet "The Wondershow" antagligen tillsammans med några sjukt ondskefulla black metalalbum, på mitt hallgolv. Det tog några sekunder så var jag både imponerad och fast. Intressanta texter, dragspel, välkomponerade stycken och en uppenbar talang.

*Lång historia*

Förra året spelade Wendy på Baracoa, ett blueshak, tillika min gamla arbetsplats utanför Oslo. Hennes senaste skiva "For the wolf, a good meal" är ett konceptalbum, med en stor litterär kvalitet, vilket innebar att mycket av historian berättades i mellansnacket. Många av konsertbesökarna var ohövliga tölpar, och pratade så högt att hon blev irriterad och slutade mellansnacka, brände av resten av konserten och gick av scenen.

Vi ville dock veta vad som hände i historien, så vi började prata med henne. Hon började, men så kom en herrans massa folk som ville få sina skivor signerade och vi fick inte möjlighet att prata mer. Jävlar.

Så, slutligen, så åkte vi upp till Stockholm i söndags. Äntligen skulle vi få höra berättelsen! Vid ungefär samma tillfälle som berättelsen avbröts ifjol, föll Wendys dragspel i golvet och punkterades. Hon kunde inte spela mer.

Precis som året innan gick Amelia och jag fram till henne och fråga "HUR SLUTAR DET?!" och den här gången får vi ett långt svar och vi fick reda på vad som hände. I förbifarten berättade vi att vi såg den korta versionen året innan, och att det var lite fiffigt att vi inte fick se hela den här gången. 

Så, igår, på självaste skärtorsdagen, spelade hon i Helsingborg. Vi hade fått tag på billiga bussbiljetter och vi hade möjlighet att åka ner. Vilket vi gjorde. Väl inne kände Wendy igen oss och berömde vår ihärdighet i vår strävan för att höra hur det gick med Eddy, Hjärter Dam, Mary och de andra.

Strax innan spelningen haffade Wendys manager/make oss och tackade för att vi var så ihärdiga, samtidigt som han berättade att de ändrat spellistan i sista minuten för att vi skulle få höra berättelsen! Den här gången höll folk käften, instrumenten höll och allt gick smidigt. Så äntligen, efter 13 månader och tre spelningar i Oslo, Stockholm och Helsingborg har cirkeln slutits. Nu känns det lite tomt. Men i oktober kommer en ny platta! Som behöver sponsring för att hända. Läs mer här.

En av mina favoritmusiker - löjligt underskattade och oförskämt perifert verksamma Wendy McNeill skall snart in i studion och spela in ett nytt album. Allt verkar vara på plats, så när som på finansieringen av mastring och annat tidskrävande elände, vilket har föranlett Wendy att crowdfunda stora delar av albumet. Hon behöver ca 10.000 kanadensiska dollar. Med andra ord är det skitdyrt att spela in plattor av högre kvalitet. Det fiffiga med det här lilla eventet är att en kan finansiera albumet genom att förbeställa den. 25 C$ så får man ett signerat exemplar hemskickat när det är klart. Eller så kan man lägga 1000 C$, så skriver hon en låt åt en. Det hade ju varit fantastiskt att få en exklusivt skriven låt om Tengil (min tjockiskatt, inte den elaka surgubben från Törnrosdalen), men det är lite för mycket pengar för att lägga på annat än krigsbekämpning eller AIDS-medicin. För mig, som halvfattig studentjävel åtminstone. Men eftersom jag är betagen av hennes litterära texter och fina dragspelsmusik har jag precis gett 100C$ vilket gör att jag kommer få ett exemplar av albumet, ett konsertinträde och ett tack i konvolutet. Härligt att en måste muta sig till ett kulturellt avtryck.

Skitsamma. Jag ville i alla fall göra mina, 2-3 läsare medvetna om att Wendy McNeill finns, att hennes musik är löjligt bra och att hon är i ett stort behov av stålar för att få ut sin konst till den här otacksamma jävla världen som ännu inte upptäckt hennes fantastiska musik. Även om den finns på Spotify. Och Youtube.




Hennes foundingsida finner ni här. Gör det bara. Och sprid för allt ni är värda!

Från positiva saker till saker som gör att en vill svälja sin knytnäve:

Thoralf Alfsson (SD) anser att vindkraft är för dyrt, och att kärnkraft är skitbra. 

Andra saker som också är dyrt:

200.000 år slutförvaring av gammalt fult kärnbränsle.

Cancerbehandlingar.

Härdsmältor.

Korkade riksdagsledamoters lön.

Äntligen kom tillfället då jag äntligen får omsätta mina åsikter i praktiken. Jag är för all del med i vänsterpartiet, och innehar därmed formellt sett möjlighet att påverka politiken vi/de skall föra, men jag har haft så jäkla mycket att göra att det inte riktigt klaffat.

I alla fall, så verkar det som att jag kommer kunna få tillfälle att åka ner till Västbanken och bråka lite med Israeliska bosättare. Palestinska bönder blir i regel alltid trakasserade och allmänt dåligt bemötta av såväl israeliska soldater som illegala bosättare. Om det kommer ett gäng knegare utifrån, vore det utrikespolitiskt osmart av Israel att bråka för mycket med de som jobbar. Som strängt övertygad pacifist är det kalaslockande att ge fingret till Ariel Sharon och kompani genom att plocka oliver. Fantastiskt smart. Utöver själva arbetet kommer jag även få delta i ett gäng guidade turer i Betlehem och Jerusalem, och höra en del föredrag om konflikten i allmänhet. Som blivande samhällskunskaps- och historielärare är det en jäkla fin extramerit. 

Nu behöver jag egentligen bara dubbelkolla med de kursansvariga inför höstterminen, så att jag inte åker iväg och förstör alldeles för mycket i min utbildning, så kan jag dra österut och äntligen göra lite nytta på riktigt. 

Jag lär väl återkomma i ärendet. Risken är stor att jag kommer köpa flygbiljetter ganska snart.

Den största fördelen med att ständigt bli mer och mer politiskt intresserad/insatt är att den här bloggen hämtar sitt material kring företeelser som gör mig förbannad. Det gör att jag faktiskt kommer kunna hålla uppe uppdateringsfrekvensen något. Det negativa är att det kostar på att vara grinig hela tiden.

De senaste veckorna har jag grämt mig allt mer över samhällets cyniska inställning till resten av samhället och världen. Egoismen blommar. Hyrerätt efter hyresrätt omvandlas till dyr bostadsrätt, folk köper billiga kläder småglin i Bangladesh fått 2 kronor i timmen för att sy, kaffet i fikarummet orsakar lungsjukdomar hos plantageslavarna. Alkoholister får skylla sig själva, rånare kan gärna skjutas i huvudet och kvinnor som tröttnat på patriarkala maktstrukturer är farliga hatande horor som fått för lite kuk och för lite stryk. Främst, så bedrivs det en politik som främjar dem som behöver det minst:

Nöden är alltings moder, så därför har jag nu, judo-style, tagit borgarnas politik och vänt den emot dem. En heltidsarbetare skall rösta på Moderaterna för att få 1000 kronor mer i plånboken per månad. För en del kan det säkert vara bra. (De unga, friska, heltidsanställda, med svenskklingande namn, urbana osv.) men för en större del är det inte särskilt muntert: Ensamstående föräldrar, flyktingar, låglönetagare osv.

Nåväl. För att inte gå under av hopplöshet och bitterhet började jag istället tänka rationellt. Väldigt mycket av mina skattepengar hade ju kunnat gå till skit som jag inte vill betala för: Anders Borgs lön, alla RUT- och ROT-avdrag. (Ett bidragsamhälle är världens sämsta elände, men avdrag, som i praktiken är samma sak, är skitbra!), försvaret, SAAB, Sverigedemokraternas partistöd, Förbifart Stockholm osv. Numera kan jag välja att lägga mina extrapengar på precis vad jag vill! Istället för att finansiera vedervärdiga motioner som heter Förbud mot böneutrop kan jag hysta iväg en slant till något jag själv anser vara vettigt. Dessvärre är jag själv en fattig studentjävel, som har en extraanställning som ligger på 14%. 1000x0.14=140 Inte jättemycket kanske, men jag kan njuta av att ge de pengarna direkt till exempelvis Göteborgs kvinnojour, snarare än att finansiera bombandet av civilia i Afghanistan eller Mali:

De senaste dagarna har det debatterats friskt kring Sveriges försvar, och hur dåligt förberedda vi är på en invasion, om att vi måste gå med i NATO, utöka budgeten och så vidare.

Visst. Försvaret är skitbra. Deras insats efter Gudrun var fantastisk. Och de är ena fenor på att skotta snö och hitta borttappade barn i Värmland, men det kan andra organisationer göra lika bra. (Typ Banverket och polisen.)

När jag läste militärhistoria på Försvarshögskolan lärde vi oss att alla krig i grund och botten handlar om ekonomi. (surprise!) och att ett krig mellan nationer måste kunna löna sig. Modern journalistik gör också att krig skall föras med så få egna förluster som möjligt=dyr utrustning=jävligt dyrt krig=inte lönande=totalt meningslöst. Utbildningsminister Björklund har tagit fram 5 möjliga scenarier för hur Putin och hans bolsjeviker skall ta vårt kära Gotland ifrån oss. Vilket givetvis är tänkbart. När världens olja tar slut och raukar, diftonger och lajvare blir internationell hårdvaluta, ligger Gotland jävligt brunt till. Eller när Ryssland vill återuppta vinterkriget med Finland för att roffa åt sig deras enorma uran-, guld- och gastillångar, då kan Gotland vara bra att ha som örlogsbas. Men lets face it: Inte ens Sverige bryr sig om Gotland, så varför skulle någon annan vara intresserad?

Hur mycket pengar vi än skulle lägga på försvaret, är det ändå inte tillräckligt. Vill Ryssland invadera Sverige skulle motståndet bara skjuta upp det oundvikliga nederlaget, men med väldigt mycket högre förluster än direkt kapitulation. Det är inte 1658. Rikets verkliga hot är de groende klassklyftorna och budgetnedskärningarna inom utbildningsväsendet. Lägg pengar på något vettigt istället!

När jag var 17 år gammal köpte jag ett exemplar av Mein Kampf - en bok som med all rätt är hyfsat stigmatiserad. Jag köpte boken av samma anledning som man köper annan litteratur: jag ville läsa den för att söka förståelse för något som övergick mitt förstånd. Boken är på inget sätt bra, intressant förvisso, men inte särskilt välskriven eller lättläst.

Vid seminarier de senaste terminerna märker jag ofta vilken rädsla och okunskap bland mina blivande kollegor det råder kring bl.a. Mein Kampf och Anton Laveys satanistiska bibel.

 - Vad skall man ta sig till om ens elever vill läsa Mein Kampf? Herregud! Tänk om någon vill läsa MEIN KAMPF?! AAAHH!

Mitt svar är enkelt: låt ungjäveln läsa den. För det första skall man alltid uppmuntra elever att läsa och för det andra skulle jag bli förvånad om eleven orkar läsa mer än två kapitel. Det viktiga är däremot att man först och främst tar reda på varför eleven insisterar på att läsa just den boken och för det andra, som även är viktigast: ta dig tid att prata med eleven om boken, vilket stigma som råder kring den, vad den handlar om och vad innehållet reflekterar. Att censurera böcker är precis vad författaren till Mein Kampf gjorde, och det är per defintion en usel idé. Om någon vill läsa boken kommer hen göra det, men då utan överinseende, och det är då problem kan uppstå. Beroende på elevens incitament förstås.

Varför denna utläggning tro?

De senaste dagarna har en fantastisk debatt, med kvällpresstermer, "rasat", i norsk media. En svensk teaterarbetare hävdar att Thorbjørn Egners Folk och rövare i Kamomilla stad är skadlig för barn. Eftersom en svensk vågar pissa på det norska kulturarvet skall någon givetvis hävda att Astrid Lindgren MINSANN är betydligt mer skadligt för barn. (Debatten om Egner är i Norge vad dockorna i Kalle Anka var i Sverige)

Det kommer alltid finnas argument för och emot redigeringar och borttagningar av gammal litteratur. Höstens Tintindebatt är ett tydligt exempel på att inget är helt oproblematiskt. I egenskap av att vara ung, vit, man, heterosexuell, frisk, inte helt dum i huvudet och alldeles lagom normalful, kommer jag aldrig kunna förstå känslan en del måste känna när de karikatyreras (är det ett ord, eller uppfann jag det precis?) så jag borde kanske hålla käft, men min personliga åsikt, moget övervägd, är:

Problemet med äldre litteratur är inte att de återspeglar rasism eller sexism, utan att lärare och föräldrar inte vet hur de skall prata om det med sina barn. (Eller att ensamstående föräldrar kanske inte har tid, eftersom de måste springa mellan tre deltidsjobb för att kunna betala hyran.) När Pippi skrevs var det enligt rådande samhällsnorm okej att använda ord som "Negerkung" och när Emil i Lönneberga utspelas var det lagligt att aga sina barn.

Om framtidens ungar inte skall bli illiterata och naiva idioter är inte det viktiga vad de läser, utan att de läser och reflekterar över vad de läser.) Det magiska med konst är just den rika tolkningsmöjligheten som ligger i dess natur. Att Pippis pappa lever rövare i Söderhavet istället för att se till att Pippi går i skolan är för all del tragiskt, men att hon klarar sig bra själv är ju ändå bra. Även om någon enstaka dåre slagit ihjäl sin partner med en hammare, är det största användingsområdet för verktyget fortfarande att bygga hus, så att säga. En bok/tavla/skiva uppmanar till självmord om man vill läsa in det mellan raderna. Tipper Gore ansåg att Under the blade med Twisted Sister handlar om sadomasochism, medan Dee Snyder hävdar att den handlar om ett kirurgiskt ingrepp han var orolig inför. Därför kan Pippi ses som både rasistisk och feministisk.

Hur som helst, skall man ju faktiskt uppfostra sina barn och inte låta någon himla författare göra det:

Har man läst ett kapitel ur Emil i Lönneberga där Emil får stryk och får sitta inspärrad tillsammans med sina skeva trägubbar några timmar, kanske man skall ägna några minuter åt att diskutera barnmisshandel efteråt? (Eller hur sjukt bra Allan Edwall var på att skriva visor.) I Sverige blev det det inte olagligt med barnaga förrän 1979 och i många delar av världen är fort fortfarande tillåtet. (Ping: David Cameron.) 

Barnkonventionen?

Att våga berätta om någon vuxen jävlas? 

Barn måste veta att världen forfarande inte alltid är rosa och fluffig!

Rövarna i Kamomilla stad har, enligt någon, en gammaldags kvinnosyn eftersom de rövade bort tant Sofie istället för att charma henne. (sjukt heteronormativt också faktiskt!) För det första tror jag att de flesta barn fattar att RÖVARE inte är så bra förebilder i de flesta avseenden. (Barn har mindre erfarenhet, de är generellt sett inte dumma i huvudet), och för det andra, SÅ RÅDER DET FORTFARANDE EN GAMMALDAGS KVINNOSYN I DEN HÄR VÄRLDEN. I Schweiz fick kvinnor samma rösträtt som män 1990. Ett problem försvinner inte för att man inte pratar om det, ett problem försvinner när man vågar prata om det. Istället för att lära våra barn att inte bli våldtagna, måste vi lära dem att inte våldta, och även om det låter barnsligt och naivt kan Kasper, Jesper och Jonatan definitivt vara en god utgångspunkt för en sådan diskussion. (För övrigt kan man faktiskt välja att se tant Sofie som en regelrätt kvinnorättskämpe. Det är ju för fan hon som gör rövarna till goda samhällsmedborgare. Konstapel Bastian gjorde ju inte ett skit för att rädda henne.)

Så, om man nu skall göra det här politiskt, vilket alltid är fruktbart på internet: problemet är inte att gammal litteratur fortfarande dryper av vidriga ideal (Strindberg någon?) problemet är att föräldrar inte har tid/ork att läsa med sina barn.

Eller att vi lärare inte hinner föra alla de litteratursamtal vi vill.

Eller att bibliotekarierna inte har möjlighet att berätta för föräldrar hur de skall prata om böcker med sina barn.

Alla böcker (Även Twilight, 120 i Sodom och Mein Kampf) har ett värde, beroende vad man gör dem till. Det handlar bara om att ta sig tiden och/eller modet att diskutera innehållet med sina elever eller barn. Det är där möjligheterna till förändring finns. Historiaämnet och offentliga bibliotek finns av en anledning.

Jag har inte hunnit skriva så mycket här på bloggen de senaste veckorna, jobb, skola och verkligheten har kommit i vägen. Jag har egentligen inte tid att skriva nu heller, eftersom jag skall fira nyår, träffa tigrar på Kolmården, flyttpacka, flytta, flyttstäda och skriva kanske 10 sidor smarta observationer innan 8 januari.

Först vill jag skriva några ord om mitt tjatobjekt: 10-kronor-till-en-hemlösdagen. Till slut var vi ungefär 1700 personer som kände att vi kunde avvara 10 kronor. Det blev en del diskussioner kring ämnet; romernas situation i Europa, barnfattigdom, missbrukares rätt till existens och så vidare. Det blev en del ryggdunkande, mycket positiv respons och förhållandevis god ton. Det var givetvis ett ljus som kläckte idén om att det är "massinvandringens" fel att det råder hemlöshet i Sverige. Hen fick däremot inte något gehör, och raderade självmant sina inlägg.

Den här uppsatsen alltså: Jag tycker den är intressant, och jag tycker att den är nödvändig. Om jag inte sagt det, så handlar den om svensk musikjournalistiks genuskonstruerande ur ett språkvetenskapligt perspektiv (Zoom, zoom, zoom) och jag måste nog säga att den gör mig både paranoid och förbannad. Förbannad för att det fortfarande finns rikshjon som uttrycker sig "Gossow är inte bara ett snyggt fodral, hon är en bra sångerska också" och paranoid för att det finns en miljon språkliga fällor man omedvetet kan falla i när man skriver vad som helst. Även om jag ligger så mycket efter att jag knappast kommer bli helnöjd, kommer uppsatsen publiceras på Göteborgs Universitets Biblioteks hemsida, så jag lär väl länka till den. Om den inte blir världssämst. Då får den intresserade googla fram den själv.

Så, vart ville jag komma? Just det, det finns verkligen människor, kvinnor som män, som inte fattar vad könsmaktstrukturer betyder, eller var patriarkat innebär. Sedan finns den sämre sorten,  de som faktiskt vet vad det betyder, men som inte tror på att de fungerar.

Jag är så himla ledsen för att jag aldrig kommer få se Refused spela igen. Jag var en liten snorvalp (snorvalp är förövrig ett förklenande invektiv, som indikerar att omognad är något negativt = inte manligt) när de spelade på riktigt.

En twitterprofil under namnet "klasshat" följer mig. Det tar jag som årets komplimang. Jag är så jävla trött på samhällets pengafixering, alla skeva lagar, och den allt mer utbredda egocentrismen som tagit fäste i samhället. Och jag tror dessvärre inte att det kommer bli särskilt mycket bättre.

Varning!

Detta blogginlägg kan förmodligen anses som både självförhärligande, uppmärksamhetsökande, stötande, provocerande, ogudaktigt, kommunistiskt, anti-amerikanskt, propalestinskt, feministiskt, icke-rasistiskt och annat vidrigt.

Jag håller på att skriva en uppsats i Svenska. Den handlar om svensk musikjournalistiks genusnormer. Det är löjligt intressant, och jag ser det som ett stort privilegium att få ägna till åt att skriva den. De senaste veckorna har jag dock inte kunnat koncentrera mig nämnvärt. Jag sover ytligt, vilket inte bara beror på att min katt Tengil lever rövare större delen av natten, utan för att det finns alldeles för mycket elände för att jag skall kunna ignorera det.

Exempel ett: Den trettionde november skapade jag evenemanget "10-kronor-till-en-hemlösdagen" på Facebook. Tanken var givetvis primärt att någon stackare utanför samhället skulle kunna äta sig mätt åtminstone en kväll det här året, men jag vill även på något, naivt och pretentiöst plan öka svenska folkets medvetenhet om problemet som hemlösheten innebär. Tidningen Faktum publicerade för en tid sedan ett antal intervjuer med gatumusikanter och tiggare. Där får man en snabb överblick över romernas situation i Europa och myten om det organiserade tiggeriet får sig en känga. Artikeln finner ni här.

   Hur som helst: Det är snart 11000 inbjudna till det här eventet. Med tanke på att det började med 1 person för två veckor sedan är det ganska imponerande. I skrivande stund är det 693 som tackat jag och 465 som aktivt tackat nej.

Det är nästan lika många som tackat ja. Eftersom jag inte vet varför, skall jag givetvis inte orea för mycket om hur samvetsfattig och liten man är som människa om man missunnar en medmänniska 10 spänn. Men förmodligen är det någon som tänker "varför skall jag ge dem 10 kronor för? De får väl skaffa ett jobb" och det irriterar mig något fruktansvärt.

Och givetvis måste jag raljera om den här pepparkaksincidenten. Aldrig förr har en lärare fått så mycket uppmärksamhet i media och (anti)sociala forum. Det finns något i stil med hundratusen grupper på Facebook som heter allt från "JA till pepparkaksgubbar" till "Ge fan i mina pepparkaksgubbar/gummor" (en eloge för att även gummor inkluderades) och Twitter kokade nästan över när tusentals användare tävlade i vem som kunde vara minst saklig och mest arg. Tradition hit, tradition dit, PK-samhälle hit och feminism, vänsterpack och alla förutom SD fick skulden.

Nu är det istället en stackars lärare som bara ville att alla skulle känna sig välkomna, som blivit totalt uthängd. Det var exempelvis ett ljus som publicerade hennes adress och telefonnummer på en Facebookgrupp. Hade läraren varit sexual- eller krigsförbrytare hade det nästan varit försvarbart, men att lyncha någon, som egentligen bara gjorde sitt jobb känns lite överdrivet.

För att sammanfatta: Om du aldrig känt dig utanför, diskriminerad, hotad eller diskriminerad: håll käften! Det finns väldigt mycket allvarligare problem än att några ungar får gå som tomtar istället för pepparkaksfigurer. Exempelvis mannen som högg en kvinna i underlivet med en krossad flaska efter han våldtagit henne. Våldtäkten anses inte som grov och mannen fick 2,5 års fängelse. Hade folk blivit lika arga för det, kanske något hade hänt med rättsamhället. Eller om alla skulle uppmärksamma att H&M skatteplanerat bort miljontalskronor i Bangladesh, kanske de giriga asen i ledningen skärpa sig lite. Men nej. En lärare bestämde att en unge inte fick vara pepparkaksgubbe en dag i år: det är irriterande. Bra prioriterat.

Nu är vi 700 i gruppen på Facebook. Alltid något.

Nu är det alltså mer än en vecka sedan jag skrev sist. Jag blev förvånad över att jag klarade av att hålla min uppdateringsfrekvens så pass hög jag gjorde de första veckorna. Nu i veckan har jag väl varit aningen för stressad och trött för att orka skriva något. Sedan har jag lagt ganska mycket tid på den här 10-kronor-till-en-hemlösdagen som jag nämnde senast. Jag har tjatat på Twitter och Facebook. Resultaten är inte överväldigande, men inte sämst i världen heller. Nu, med elva dagar kvar är vi 341 som kommer delta. Förhoppningvis samlar jag mer energi och tjatar mer i veckan. 

Förra måndagen vikarierade jag i ett mellanstadie. Hur roligt som helst. Jag har inte haft någon praktik på nästan ett år, så det var fantastiskt att äntligen simma ute i den djupa änden igen. Jag fick prata väl om grafittikulturen och könsmaktstrukturer med ett gäng 11-åriga flickor. Fantastiskt yrke jag har valt.

I fredags hände det dock. Självaste Refused spelade på Pustervik här i Göteborg. Jag hade sjuka förväntningar och alla infriades. Alla låtar jag ville höra blev spelade, och vi i Göteborg fick höra Pump the Brakes, en låt de inte spelat på 18 år. Så ett långt finger till USA, Australien och Europa: Vi fick höra Pump the Brakes! Nu börjar jag bli till åren, så min gedigna konserterfarenhet kanske inte är så imponerande egentligen, men jag har några tungviktare i bagaget. Refused  på Pustervik är åtminstone i paritet med första gången jag såg Pearl Jam i Berlin. Makalöst. Det sorgliga är dock att jag förmodligen aldrig kommer få se dem spela tillsammans igen. Det gör mig bedrövad. Jag menar, ett band som legitimerar sin återförening med mellansnacket "När vi började på 90:talet var det Ny Demokrati, Ultima Thule och Carl Bildt, och nu är det Sverigedemokraterna, Sabaton och Carl Bildt."

Igår var jag på julbord med jobbet. 

"vegetarian...? oj... potatis och rödbetssallad?"

Livin' the dream.